Biskopens närmaste man

Det finns för lite nåd i näringslivet. Samtidigt kan det vara svårt att bli av med olämpliga chefer inom kyrkan. Det anser biskopens adjunkt Michael Bjerkhagen.

– Kanske kunde näringslivet lära sig mer om förlåtelsen? Så fort någon tabbat sig ska den avgå. Men alla borde få en möjlighet till att börja om.

Det säger Michael Bjerkhagen, biskop Caroline Krooks närmaste medarbetare.

Han har jobbat en hel del med näringslivet och hållit föreläsningar kring ledarskap, etik och förändring. Senast var för Svensk mjölk. Det handlade om hur man kan öka lugnet och minska oron.

Under Ericssons nedskärningar höll han tillsammans med en kollega i en omfattande seminarieverksamhet om hur man kan hantera förändring.

– Näringslivet kan nog lära sig mer om balans i livet: meditation, stillhet och retreater. Lära sig om hur man fyller på själen.

Men kyrkan har också mycket att lära av näringslivet.

– Ibland är tabbetröskeln alldeles för hög inom kyrkan. Chefer som inte borde vara chefer får ändå sitta kvar.

Michael Bjerkhagen anser också att Svenska kyrkan gott kunde ta ett större utrymme i media när häxjakt kring näringslivstoppar och politiker tar vid.

De senaste fyra åren har det blivit mindre näringsliv. Och mer biskop för Michael Bjerkhagen.

Som Caroline Krooks närmaste medarbetare har han fullt upp. Bland annat med att förbereda och planera biskopens visitationer ute i församlingarna.

Förutom att besöken ska vara ”inspirerande” ska verksamhetsmålen och församlingsbudgeten ses över. Samtidigt är det viktigt att ställa frågor som: Mår ni bra? Vilka glädjeämnen ser ni på lång sikt?

Michael Bjerkhagen säger att de som är avundsjuka kallar hans jobb för en väskbärartjänst.

– Det stämmer verkligen inte. De kunde ju praktisera en dag!

Han är också biskopens rådgivare i teologiska frågor. Inte bara det att hon, under bilresor mellan olika programpunkter, kan fråga honom om ett teologiskt dilemma. I arbetsuppgifterna ingår även att svara på allmänhetens frågor per brev.

– Typisk fråga kan vara ”Finns det några synder som jag inte kan få förlåtelse för?”

Finns det?

– Nej, jag tror inte det.

När Michael Bjerkhagen var fem år bestämde han sig för att bli präst efter en stark upplevelse på barnhemmet på Sri Lanka. Föräldrarna i Sverige var inte överförtjusta i beslutet och han hade ingen religiös uppfostran.

Vid 24 årsålder prästvigdes han 1991 som en av Sveriges yngsta präster. Under tretton år arbetade han som präst i två innerstadsförsamlingar. Men tog tjänstledigt i ett par år, bosatte sig i Vatikanstaten och började forska kring katolska och lutherska dopseder mellan 1571 och 1965 vid det påvliga universitetet, Angelicum i Rom.

Under tjänstledigheten kontaktade Caroline Krook honom och frågade om de skulle ta en lunch.

– Första tanken var ”Oj, vad har jag nu gjort?”. Så frågade hon om jag trodde att vi skulle trivas ihop. Jag skrattade för det lät som ett frieri. Men det var oerhört omtumlande och smickrande att få bli hennes adjunkt.

Fyra år senare – är detta drömjobbet? Både och. Han har visserligen ett roligt, om än krävande jobb och Michael Bjerkhagen talar väl om biskopen (”en mycket bestämd dam”) men han saknar att predika och mest av allt själavårdsamtalen med församlingsmedlemmarna.

– Nästa steg för mig är att bli kyrkoherde: få en egen församling att leda.

Michael Bjerkhagen har en vänlig men allvarlig utstrålning. Med en slags pedagogisk automatik förklarar han utan omsvep hur kyrkan fungerar. Ofta förundras han över hur obildade många är när det gäller kyrkans verksamhet.

– Man får ofta börja med att förklara grunderna. Fast vi som arbetar i kyrkan kanske är för dåliga på att berätta vad vi gör?

Blir du aldrig trött på kyrkan?

– Jo!

Visst, blir han det! Han blir trött på partipolitiskt tjafs, avundsjuka o baktaleri. Absolut. Han anser att det skulle vara bättre om alla kristna kyrkor tog ett samlat grepp kring stora frågor som fred och klimathotet.

Vi står i Storkyrkan i Gamla Stan framför en av Michael Bjerkhagens favoritsymboler. Statyn med S:t Göran och Draken.

S:t Göran ska kämpa mot draken för att befria prinsessan. Men han tittar inte på henne, på själva uppgiften, han tittar inte på draken och inte heller på sig själv.

– Han tittar upp – mot ett borttaget* krucifix på västra väggen.

Michael Bjerkhagen tolkar.

När man överhopad med uppgifter måste man lyfta blicken. Man ska inte bara se på problemen:draken. Inte bara fokusera på arbetsuppgiften, prinsessan. Man ska inte heller vara fixerad vid sig själv för det finns viktigare saker.

– Alla behöver en inre kompass ett riktmärke att lyfta blicken mot. Man måste inse att allt står inte och faller med mig.

– Jag är bara en i raden.

* Det borttagna krucifixet som satt Storkyrkans västra vägg hänger numer i Olaus Petrikapellet.