Bedräglig känsla av evig fred

Nu är det mer än 200 år sedan vi hade krig. Att vi någonsin skulle drabbas av något så hemskt igen känns mycket avlägset. Men om kriget ändå kommer, vad gör vid då? Så här kan det låta bland några svenskar i 30-årsåldern: ”Lika bra att lägga sig ner”, ”Vi kan ändå inte försvara oss”, ”Då flyr vi bara” eller ”Jag åker till Barbados.”

Allmänhetens och den förra regeringens ointresse för försvarsfrågor har lett till följande: En ÖB som varit sjukskriven för utmattning, bedömningen att vårt försvar först om några år har stärkts så att det i en (1) vecka kan möta ett begränsat anfall och då bara på en (1) plats, en före detta försvarsminister i form av Karin Enström som kallats för husbondens röst, en före detta husbonde i form av statminister Fredrik Reinfeldt som inte verkar ha varit road av försvaret och en förödande rapport om vår försvarsförmåga från Riksrevisionen.

Och så har vi bilderna på främmande ubåtar i svenska vatten och ryskt flyg i svenskt luftrum. Senast från en vän som sett en främmande ubåt i farleden mellan Lidingö och ön Lilla Höggarn förra året. Främmande ubåtar verkar ha blivit vardagsmat.

Insikten om att armén reducerats med cirka 90 procent, flottan med 80 procent och flygvapnet med 70 procent de tre senaste decennierna verkar finnas men har det någon betydelse? Att armén till stor del är oövad och att det dessutom saknas vitala komponenter, till exempel helikoptrar för ubåtsjakt, börjar också bli allmän kännedom. Men det verkar inte beröra eftersom vi inte kommer att behöva vare sig fotfolk, fartyg eller helikoptrar.

Många verkar tro att kriget antingen kommer att utspelas i cyberspace eller att de få kvarvarande förbanden likt Obelix försetts med en magisk brygd som ska ge dem oanade krafter. Och tidigare högt uppsatta militärer som kritiserade alliansens skönmålning av försvaret avfärdades som gnällspikar – eller trötta gamla gubbar (det är förvisso många hörapparater som gnisslar på Krigsvetenskapsakademiens konferenser).

Men faktum kvarstår: Vi kan i princip inte försvara oss idag och i somras kunde vi knappt släcka en skogsbrand. Världsarvet Engelsberg hade sånär brunnit upp om det inte hade varit för privata initiativ. Det kanske är så att samhället ska ha en viss beredskap för katastrofer och oväntade händelser – även om vi inte tror att en skogsbrand kan hoppa över kilometerbreda sjöar och även om vi inte tror att vi ska bli angripna av en stormakt.

Så hur har det blivit så här? Jag har frågat några nuvarande och före detta militärer, försvarsministrar och riksdagsmän varför vi knappt har något försvar och varför det nuvarande har så stora brister. Deras svar kan summeras så här.

Fredskänslan dominerar

Den viktigaste anledningen är känslan av evig fred som infann sig med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991. Historiker liknar stämningen vid den efter första världskriget vilken ledde till nedrustningen 1925. Det blev en svår pedagogisk uppgift att äska pengar till något som inte längre gick att beskriva och känslan av allt är bra har fortsatt trots cyberangreppen på Estland 2007, krisen i Georgien 2008 och det pågående kriget i Ukraina.

Politiskt rätt att skära ner…

Hotbilden var som sagt borta. En stor del av den ryska materielen var föråldrad. Det var svårt att motivera soldater och officerare. Ytterligare en anledning var att det fanns ett reellt behov av omdaning av försvaret.

”Den tid var förbi då vi skulle ha 850.000 man eller 10 procent av befolkningen som passivt satt och väntade på att vi skulle angripas”, som tidigare ÖB Owe Wiktorin förklarar.

..men sättet det gjordes på var fel

Men det sätt som nedrustningen genomfördes på var knappast optimalt. Politiker skyller på militärer och militärer på politiker. Det blev en kalldusch för ÖB Wiktorin när han fick reda på att dåvarande finansminister Erik Åsbrink, helt mot vad riksdagen bestämt, plockade bort 14 miljarder kronor från försvaret 1998. Hela underlaget för den nya försvarsinriktningen fick snabbt skrivas om och det som skulle bli en kappa bidde bara en tumvante. Sedan kom ytterligare besparingar på 4 miljarder kronor per år.

Förståelse saknades för hur dyrt det är att avveckla ett försvar. Det kostar att frakta bort kanoner från avlägsna skärgårdsöar, pensionera officerare vid 55 års ålder och på ett miljömässigt korrekt sätt förstöra 150.000 ton ammunition och 500 miljoner 9 mm-patroner.

Kanske att även militären anpassade sig till den rådande politiska konjunkturen. Ledningen valde eller tvingades att slå dövörat till när det kom intern kritik om genomförandet, till exempel i form av debattartikeln ”Tio höga militärer varnar för förtroendeklyfta mellan ÖB och personalen” som publicerades i Dagens Nyheter redan 2002. En av skribenterna var överste Ulf Henricsson. Han sa tydligt att det var uppgiften att försvara Sverige han var lojal mot:

”Inte är jag lojal mot ÖB eller försvarsministern. Jag tycker inte en plan som havererat ska genomföras bara för att ÖB eller försvarsministern ska bli glada. En erfarenhet jag fått med åren är att det är långt ifrån säkert att ledningen alltid har rätt.”

Det mest flagranta felet var att det saknades pengar för övningar med den nya slimmade budgeten. Det inträffade också osedvanligt många och tyvärr kanske onödiga olyckor och incidenter med bland annat helikoptrar de följande åren.

Ohippt politikområde

Ju trevligare president Vladimir Putin uppfattades, desto tråkigare blev det också att syssla med försvarets siffror. Det är svårt att vinna röster på något så osexigt som insatsförband. En kort mandatperiod bäddar också för en ”après moi le déluge”-attityd (efter mig syndafloden). Det var helt enkelt inget toppjobb att vara försvarsminister under dessa år. Och försvarsutskottet var definitivt inte det hippaste i riksdagen.

Varken Björn von Sydow eller Leni Björklund satt med i sitt partis verkställande utskott och Sten Tolgfors lär ha rekryterats främst för sin lojalitet. Reinfeldt kallade försvaret för ett särintresse, finansminister Anders Borg prioriterade jobbskatteavdragen. Och grupptrycket gjorde det svårt att desertera från knapptryckarkompaniet som professor Anne-Marie Pålsson kallade sin moderata riksdagsgrupp. Intrycket av att försvaret var en viktig del av staten förringades. Och som en riksdagsman säger om politikernas ansvar: ”Det kan ha handlat om självbevarelsedrift att inte fatta några beslut, att inte syna detaljerna.”

Svårt att greppa

Dessutom är försvarets siffror svåra att tränga igenom trots experthjälp. En ESO-rapport från 2011 förklarar ”att det genomsnittliga insatsförbandet är ojämförligt bättre utrustat i dag än för 20 år sedan.” Men ta en annan liknelse, vad är till exempel en genomsnittlig personbil? Och är förbandet bättre därför att personalen fått nya uniformer, pistoler och hjälmar men stridsvagnarna är de samma som för 20 år sedan?

Allan Widman (fp) har suttit 13 år i försvarsutskottet. Han är dessutom

ordförande där. Han tycker att tre beslut specifikt har utarmat försvaret:

1. Idag bedrivs ett sisyfosarbete för att klara den frivilliga rekryteringen till försvaret. Ingen tvingas längre att ”tidigt härdas i kvalmig hetta, rå förfärlig kyla” och ”färdas till fots med packning”.

Håkan Juholt förhandlade bort värnplikten i försvarsberedningen 2008 och året efter försvann den för gott trots att Socialdemokraterna ville ha den kvar. Av dem som idag frivilligt påbörjar den kostsamma grundutbildningen vill cirka 40 procent inte fortsätta i försvaret. Arméns cirka 500.000 man i början av 1990-talet och cirka 100.000 hemvärnsmän är nu 12.500 man i fältförband och 25.000 hemvärnsmän.

2. Ett märkligt beslut – kan tyckas – var att all planering för försvaret av Sverige upphörde på 1990-talet, till exempel planerades det inte längre för hur Arlanda skulle försvaras eller andra strategiskt viktiga platser.

3. I och med 2004 års försvarsbeslut fråntogs försvaret även uppgiften att stödja det civila samhället, till exempel för fjällräddning och vid släckning av skogsbränder. Detta trots att det var militära aktiviteter som skapade goodwill i samhället.

Allt går att ändra fast det kommer att kosta. Allan Widman är hoppfull om att politikerna börjat tänka om – och det har många gjort. Men ibland verkar de ha hoppat från en fot till en annan utan någon större eftertanke.

Widman önskar ett blandförsvar med både värnpliktiga och professionella som hos våra grannländer. Han önskar vidare att återinföra de samhälleliga åtagandena så att intresset för militären inte falnar, att se till att flygvapnet får mer flygtid och bättre vapen och att Gotland får en permanent militär närvaro. Om något inträffar i Baltikum får Gotland stor betydelse för den som vill hindra Nato att stödja balterna.

Nu pågår förhandlingar mellan partierna inför den försvarsproposition som ska ligga till grund för försvarets utformning de närmaste fem åren. Viljan att ta tag i problemen verkar begränsad. Det senaste budet tycks vara en åttondedel, eller 12,5 procent, av det pengatillskott som krävs för att få det försvar som ÖB anser vara ett minimum för att uppnå vad politikerna har önskat.

Det leder till flera frågor: Hur kunna rekrytera ungdomar och framförallt få dem att stanna om det råder konkursstämning i ”företaget”? Hur ska Sverige överhuvudtaget kunna jaga ubåtar? Ska vi ha ett flygvapen som riskerar att bli utslaget på marken i brist på baser? Och så Gotland.

Det är bara att hoppas att det folk som en gång i tiden personifierade uttrycket ”lagom är bäst” återgår till detta och inte slänger sig mellan extremerna: jättemycket försvar eller knappt något alls.

För ”lagom är bäst” vill nog inte förlita sig på privata initiativ om man, vilket verkar alltmer sannolikt, skulle möta en främmande ubåt i inloppet till sin huvudstad.