Att sälja sin själ

Kortfattat; Stora gick samman med det finska skogsbolaget Enso. Två nationalklenoder förenades och där de dominerande ägarna blev den finska staten och de svenska Wallenbergarna, en minst sagt mäktig konstellation. Tekniskt gick samgåendet till så att Enso förvärvade Stora. Ambitionen var att möta hoten för pappersindustrin från den nya digitala tekniken och skapa ett lönsamt världsföretag.

I sin expansionshunger köpte den nya koncernen plantager i Sydamerika och mark i Kina. Men det stora misstaget var att i en upptrissad anbudstävlan förvärva det amerikanska företaget Consolidated Papers.

Stora-Ensos vinnande bud på 42 miljarder kronor innebar en överkurs på en redan uppkörd aktiekurs på 70 procent vilket flera experter vid tillfället ansåg vara dubbelt så mycket som kunde betraktas som ”fair value”. Stora Ensos aktiekurs störtdök med 15 procent. Det skulle visa sig att kritikerna fick över hövan rätt, Consolidated Papers var ett råttbo!

När ett företag förvärvas till ett allt för högt pris och det förvärvade bolaget därefter redovisar förluster år efter år uppstår av naturliga skäl ett nedskrivningsbehov, det vill säga det bokföringsmässiga värdet vid anskaffningstidpunkten måste justeras nedåt för att spegla ett mer realistiskt värde. Så skedde inte efter Stora-Ensos förvärv av Consolidated Papers även om man efter en tid anpassade värdet nedåt med 10 miljarder kronor, ett ansenligt men långt ifrån tillräckligt belopp.

Förutom att behålla ett uppskruvat värde på aktierna i Consolidated Papers underlät Stora-Enso att anpassa anskaffningsvärdet på Stora som legalt blev ett dotterbolag vid sammanslagningen av bolagen. Ingen anpassning skedde trots att över 40 miljarder kronor fördes över från den svenska till den finska bolagsstrukturen.

Dokumentären beskriver hur Stora-Ensokoncernen plötsligt stod där med två gigantiskt övervärderade tillgångar. Om en korrekt nedskrivning hade skett skulle följden ha blivit att koncernens egna kapital minskade till den grad att det inte längre fanns några utdelningsbara medel, det vill säga inget fritt eget kapital. En katastrof för aktieägarna!

Till Stora Enso hade knutits en engelsk koncernredovisningsexpert, Gerard Goodwyn. Goodwyn flyttade till Finland och gifte sig med en finsk kvinna och paret fick tre söta döttrar och acklimatiserade sig i Finland.

Det tog inte lång tid för Goodwyn att upptäcka att koncernredovisningen var missvisande. Han påtalade detta för sina överordnade och för koncernens revisorer. Han fick då förklarat för sig att ingenting skulle ändras vad redovisningsprinciper och värderingar anbelangade. Gerard Goodwyn kände hur iskylan började sprida sig kring honom, han hade blivit ett ”problem”.

Till slut tvingades man byta revisorer och göra stora nedskrivningar i bokslutet och ställa in utdelningarna. En sannolik konsekvens av den felaktiga bokföringen var att utdelningar som lämnats tidigare under årens lopp varit olagliga, ett kusligt perspektiv för styrelse och företagsledning men även för Goodwyn.

Om han inte reagerade skulle han snart anses vara en medhjälpare i detta potentiella brott. Det psykologiska trycket och arbetsbördan knäckte Goodwyn som tvingades sjukskriva sig i tre månader efter en total kollaps.

Det dröjde sedan inte länge innan Gerard Goodwyn fick sparken. I sin desperation gick han till media, till den finska finansmyndigheten och till Centralhandelskammarens revisionsnämnd. Den sistnämnda myndigheten gjorde en utredning som enligt uppgift gav Goodwyn rätt i sin kritik. Men denna utredning skrevs endast på finska och begravdes i arkiven. Det var ju trots allt såväl den finska statens som Wallenbergarnas prestige och anseende som stod på spel.

Goodwyn ansåg att han blivit orättmätigt uppsagd och träffade bolagets advokater. Det skrevs ett ”uppsägningsavtal” som naturligtvis förutsatte total sekretess. Det sannolika är väl att Goodwyn gick med på att säga upp sig själv i utbyte mot ett väl tilltaget avgångsvederlag villkorat av absolut diskretion.

Det i tv-programmet beskrivna händelseförloppet reser flera principiella frågor;

1. Lojalitet mot en arbetsgivare är en viktig fråga. Ett företag kan med rätta kräva ganska mycket härvidlag. Det är olidligt och oacceptabelt att medarbetare ”skvallrar” om företagets interna angelägenheter. Har man synpunkter skall man naturligtvis i första hand vända sig till en överordnad för att diskutera saken. Men man får som i alla sammanhang skilja på stort och smått.

I det aktuella fallet var det fråga om ett bokföringsfiffel av gigantiska mått. En kompetent och helt oberoende rättslig granskning hade kunnat leda fram till misstankar om en rad brott; borgenärsbrott av olika slag då företaget delade ut pengar trots att det inte fanns utrymme, svindleri då aktiemarknaden missleddes av de felaktiga redovisningarna och utdelningarna, bokföringsbrott med mera.

Goodwyn tog inledningsvis de korrekta kontakterna men fick inget gehör utan blev i stället avsnäst. En annan medarbetare, Sten Holmberg, som var ansvarig för USA-verksamheten efter köpet av Consolidated Papers framträdde i dokumentären och bekräftade i stort den bild Goodwyn gav, att tillgångarna var kraftigt övervärderade.

2. Enligt krigets lagar, för vad de må vara värda, måste inte ens en soldat under brinnande krig utföra en olaglig order, till exempel skjuta en krigsfånge. Självklart kan lojalitetskravet i civila sammanhang inte sträcka sig så långt att en medarbetare känner sig tvingad att vara behjälplig i en brottslig verksamhet som att fiffla med bokföringen och därmed riskera att bli straffad för medhjälp. Om fifflet hade fortgått utan att Goodwyn brytt sig och det senare hade blivit en oberoende brottsutredning hade risken varit uppenbar att han hade befunnits skyldig.

3. Till sist har vi då de olika medagerandes bevekelsegrunder och attityder. Styrelsens medlemmar vägrade att framträda i programmet trots att det var uppenbart att det var styrelsens ansvar att årsredovisningarna var korrekta. Den nye finske vd:n, Jouka Karinen, svarade på en fråga och enligt honom hade det visats av ”oberoende” utredare att företaget inte begått något fel.

Och detta framförde Karinen med ett bistert, känslokallt ansiktsuttryck som påminde om en finsk dvärgbjörk eller en finsk kavallerist, hakkapeliitta, under det 30-åriga kriget.

Efter många år i affärslivet lär man sig att ”tuffhet” inte sitter i åthävorna, kraftuttrycken och de bistra minerna. Genuin tuffhet handlar om mod och några viktiga ingredienser i dygden mod är att våga se sanningen i vitögat, att erkänna misstag med mera. I den meningen finns det i denna historia inte någon modig person utom möjligtvis Gerard Goodwyn.

Alla som ägnat ett antal år åt att följa börsnoterade storföretag vet att det ”kokas” frekvent i böckerna. Därför är denna historia inte så intressant eller unik ur ren redovisningssynpunkt, förutom vad beloppen anbelangar. Wallenbergarna har sett liknande historier, inte minst i ASEA och ABB under Percy Parnevik där mer än koncernens hela egna kapital motsvarades av mer eller mindre värdelös så kallad goodwill och uppblåsta tillgångsvärden av annat slag.

Historien är framför allt intressant genom att den visar att när tillräckligt starka krafter är inblandade upphör rättssäkerheten i den mån den över huvud taget finns. Den är intressant för att den visar på det bristande modet hos ”starka män” och till sist, men inte minst, den visar – för att återgå till kriget – på ”collateral damage” av tragiskt slag.

När väl den omedelbara pinan lagt sig för Gerard Goodwyn och hans familjeekonomi var tryggad ändades hans blott 52-åriga liv av en hjärtinfarkt. Hans frus griftetal och de små flickornas avsked och sorgsna smekning av pappans svartblänkande kista är det sista vi ser.

Kanske hade även Gerard gruvat sig för att även han till sist sålde sin stolthet för pengar? Att kapitalismen är full av såväl blanka värjor som försåtliga stiletter det vet vi. Dess lakejer säljer sina själar för pengar, prestige och makt. Den dystra sanningen är att de allra flesta av oss är beredda att sälja oss för pengar och prestige och i väldigt många fall måste tyvärr likhetstecken sättas mellan makt och rätt.

Men för att slutligen alludera på Churchills utsagor om den ofullkomliga demokratin; tyvärr har vi inte kommit på något bättre system än marknadsekonomi – eller kapitalism – för att skapa materiellt välstånd.