Apropå våren

Våren, förunderligt sorglig

Doftar outhärdligt smärtsamt

Berusning som förmörkar själen…

Ja, våren har åter kommit till våra breddgrader, belägna i närheten av världens slut. Det var så den romerske historikern Publius Cornelius Tacitus på 100-talet e.Kr. uppfattade vår geografiska belägenhet. Rom hade lagt under sig en stor del av den kända världen men våra trakter, höljda i mystik och dimma, var terra incognita för romarna. När Tacitus i sitt verk om germanerna skulle beskriva våra trakter uttryckte han sig ungefär så här när han skulle förklara var ”svionernas” land låg:

”Bortom det havet ligger ytterligare ett hav som är helt stilla. Där råder ljus hela dygnet under sommaren och den nedgående solens strålar är så starka att stjärnorna bleknar. Där slutar världen.”

För de flesta är vårens ankomst någonting efterlängtat och härligt men för mig bär våren också på något sorgligt och vemodigt. Vi känner, liksom i psalmen ”Den blomstertid nu kommer”, att allting kommer tillbaka på nytt. Solårets obevekliga gång blir för oss nordbor mest påtaglig på våren när marken åter värms upp och ”gräs och gröda gror”. Vi får vara med en kort stund i detta eviga kretslopp. Vi känner mer än någonsin att vi endast är ett sandkorn på stranden och att vi snart skall spolas ut i evighetens hav.

När höstvetet grönskat en tid och körsbärsträden strax skall blomma drabbas jag av en påtaglig känsla av fruktsamhet, den i naturen inneboende obevekliga kraften som rullar människosläktet vidare, generation efter generation.

Uppväxten på en lantgård präglar naturligtvis mina minnen även av våren. Jag gick som liten parvel med min faster till Norrhagen för att plocka blåsippor. På vägen dit fick vi öppna flera grindar då kreaturen betade här. Sedan dess har det slagits upp 50-60 hus, vägarna är asfalterade och barnen åker karusell på dagisets lekplats. Byns invånarantal har mångdubblats, delar av våra hagmarker har blivit en driving range för en av Sveriges äldsta golfklubbar som sedermera utvecklades till en golf & country club. Det kallas utveckling!

Min farmor och farfar tog under kriget emot vad som kallades finska krigsbarn, två pojkar som hette Seppo och Jorma. Efter kriget, när pojkarna blivit lite äldre, kom de tillbaka varje sommar och besökte oss. Pojkarna var idrottare och på de ängar jag och min faster just passerade för att hitta våra blåsippor övade Seppo och Jorma spjut- och diskuskastning. Spåren efter deras övningar kunde vi fortfarande se. Och jag var nyfiken och frågade min faster om de finska krigsbarnen.

När det var dags att se över harvar, såmaskiner, potatissättare, gödselspridare med mera utbröt en nervös, nästan feberaktig stämning i vårt hem. Jag minns min far i lantmännens gröna overall. Det väderbitna ansiktet, den frustande energin, den fysiska styrkan och överskottet på testosteron. Han personifierade den primitiva manligheten men led samtidigt av oro och prestationsångest.

Nu skulle vårbruket hinnas med på kort tid och den store motståndaren var väderguden. Torrt och varmt väder var en nåd att bedja om medan regn och kyla var Belsebub personifierad. Vid denna tid på året inkluderade jag alltid vädret i mina aftonböner. Jag led med min far när regnet strilade och åkrarna stod i vatten och jag bävade för hans vredesutbrott.

I min ”bonnskola” sjöng vi en psalm varje morgon innan skolarbetet började. En liten orgel var placerad i skolsalen och vår lärarinna, fröken Olsson, trampade taktfast på orgelns pedaler och ackompanjerade oss medan vi sjöng ”Din klara sol går åter upp…” eller liknande. Vi småskolebarn plockade syrener och liljekonvaljer till vår fröken och under den här tiden på året fylldes skolsalen av en lätt berusande blomdoft. På skolavslutningen var flaggan i topp och såväl överläraren som prästen höll tal. Man fick alltid köpa sig ett par nya fina byxor och en vit skjorta till avslutningen och flickorna var naturligtvis också uppklädda med vita knästrumpor och lackskor. Våren hade övergått i försommar och framför oss låg ett ljuvligt sommarlov som man tyckte var oändligt.

När jag blev lite äldre besökte jag varje senvår en naturskyddad skogsäng som låg fem-sex kilometer bort i närheten av den gamla byn Svenshyttan. Vi befann oss vid den södra gränsen för det svenska järnets land. Ängen var sprängfylld med liljekonvaljer, som sedan dess är min favoritblomma. Jag gick långt in på ängen som skuggades av de urgamla yviga ekarna. Efter en varm dag när kvällssvalkan blandades med en aning fukt frigjordes en liljekonvaljdoft som var bedövande. Här satt jag en stund varje år på en stubbe i min ensamhet. Det började skymma och jag lät mig villigt hypnotiseras. Känslan var elyseisk och kanske grundlades mitt vemod inför våren här?

Och denna känsla gick inte över med åren, tvärtom den förstärktes. Jag skrev som sagt en dikt för ungefär 20 år sedan som heter ”Våren”. Jag ville försöka fånga in min sinnesstämning och när ett av våra sex barn döptes i det kapell som min farfars farfar låtit bygga i mitten av 1800-talet tillät jag mig att för första gången läsa dikten högt inför publik. Dikten löd:

Våren, förunderligt sorglig

Doftar outhärdligt smärtsamt

Berusning som förmörkar själen

Fuktiga konvaljer, overkligt vita

Mot det gröna i kvällningsljus

Klingar evighetens sång

Klorofyllsprängd fruktsamhet

Allt kommer tillbaka på nytt

Och ändock detta vemod

Välartade barns små bara ben

Min avkomma har fina kläder

Och jag gråter

Den eviga elden mot himlen ljus

Etablerade på jorden i våra vita mössor

Sången är en präktig nostalgi

Vi finner tröst i våra riter

Näst konvaljen dövar häggen mest

Förnekar att den får oss att gråta

Narkotika som ger oss hallucinationer

Kärlekens tragik

Det är våren som kommit på nytt