Äntligen har kronan fått muskler

I år är det svårt att hitta någon valuta som har slagit kronan. Världens reservvaluta par préférence, dollarn, har tappat 7,5 procent i år och över 10 procent på ett år. Yuan och yen har klarat sig lite bättre, men inte mycket. Euron har tappat 1,9 procent i år och 3,8 procent på ett år. Schweizerfrancen, köpkraftsbevararens ultimata val, har tappat 1 respektive 3 procent.

Och i det nordiska mästerskapet är vi överlägsna! Den norska kronan har knappt kommit in på upploppet, minus 8,5 procent, när den gulblå går in för varvning och den isländska kronan sladdar långt bort i kurvan med sina minus 18 procent. Dansken, som ligger i ”slipstream” med euron har också svårt att hänga på.

Äntligen får vi det ”omvandlingstryck” i ekonomin som ekonomer ständigt efterfrågat. 

”Och kronstyrkan gör att den prövade institution som heter Riksbanken har kommit helt ur kurs vad gäller möjligheten att nå sitt inflationsmål. Absolut ingenting talar för att den ska hitta kursen till måluppfyllelse inom en treårsperiod.”

Ska man vara krass så är det nog svårt att hitta något översvallande gott med denna rådande kronstyrka. Coronapandemin i sig skapar tillräckligt med både konjunkturellt och strukturellt tryck i de flesta branscher. Utlandssemester känns inte heller så intressant. Många vill ju inte veta av våra besök. Och kronstyrkan gör att den prövade institution som heter Riksbanken har kommit helt ur kurs vad gäller möjligheten att nå sitt inflationsmål. Absolut ingenting talar för att den ska hitta kursen till måluppfyllelse inom en treårsperiod.

Det är inte så svårt att hitta förklaringar till att kronan plötsligt fått muskler. Den främsta är Riksbankens återställare, när nollräntan infördes, i december. Samtidigt har ju både Federal Reserve och ECB lättat på penningpolitiken. De institutioner och företag som var de enda som bestraffades med den tidigare minusräntan slipper ju detta nu.

Detta förhållande gör även att de svenska exportföretagen kan plocka hem sina utlandsförtjänster utan att straffas. Och med det momentum som kronan har så är det ju också en god affär. Och med ett investeringsklimat som har kallnat så kan allt fler storföretag känna sig kallade att plocka hem sin överskottslikvitidet för att dela ut dem. För att göra det måste de ju växla hem det till kronor. Kanske kommer till slut den teoretiska modellen som förutskickar att ett land som över tid har ett stort bytesbalansöverskott, som Sverige har haft sedan mitten av 90 talet, att få se sin valuta stärkt.

Men ackumulerade fordringar som Sverige ska ha byggt upp gentemot omvärlden genom detta överskott syns ingenstans i statistiken. Om dessa trots allt finns så kan vi få syn på dem nu.

Att svensk ekonomi så här långt klarat sig bättre än större delen av omvärlden genom vår något mindre drastiska corona-hantering spelar säkert in. Anders Tegnell har ju blivit ett starkt internationellt varumärke, som om han ville, till skillnad mot Ernst, GW, Ingrosso och Blondinbella, skulle han kunna nå en internationell publik med både viner, ansiktskrämer, pullovrar och foträta skor.

Men annars innebär kronförstärkningen att många branscher får ytterligare sten på bördan. Det gäller inte minst vår basindustri, som har huvuddelen av sina kostnader i kronor men intäkter i omvärldens ”skvalpvalutor”. Särskilt tufft lär det bli i skogsindustrin som dessutom är så konjunkturkänslig. Att hela denna industri fått en allt större prägel av ”kommomdifiering”,  oavsett vad branschen och dess hejarklacksledare Danske Bank säger, talar för att detta tryck inte blir vackert.  (Att produktion av pappersmassa utvecklats till de senaste decenniernas ”vinnare” är det tydligaste exemplet på detta.)

I övrigt får vi anpassa oss och leva med att en norsk krona är lite billigare än den svenska.