Annat ljud i skällan

Fredagstävlingar

Tävlingarna är avslutade och vinnarna meddelas via e-post. Rätt svar längst ned.

Sommaren sägs vara deckarnas årstid. Lars Kepler tillhör de verkliga framgångssagorna inom kriminallitteraturen på senare år. Den monumentala succén med fjolårsdebuten Hypnotisören fick ryktena att spridas som en löpeld. The Guardian trodde att det kunde vara Henning Mankell som låg bakom pseudonymen. Sanningen är dock att Lars Kepler är en pseudonym för författarna Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. Nästa vecka kommer uppföljaren Paganini-kontraktet, en ny laddning spänningsläsning om kriminalkommissarie Joona Linna. Realtid har fem paket med de båda Kepler-böckerna att tävla om.

Ed McBain är en annan känd författarpseudonym. Vad hette McBain egentligen?

1. Jim Thompson.

X. Stephen King.

2. Evan Hunter.

Amerikanen Chris Andersons debutbok The long tail var värsta snackisen; boken alla skulle känna till och ha en åsikt om. I senaste boken Free nystar Chris Anderson vidare i sina teorier om nätbaserat lagringsutrymme. Allt som är digitalt kommer att bli gratis, enligt Anderson. Ju fler varor och tjänster som vävs in i det digitala nätet, desto svårare blir det att ta betalt för dem. Detta betyder dock inte att det är omöjligt att tjäna pengar. I Free visar Anderson på en rad lösningar och idéer, samt ger inblickar i sånt som hackerkulturen och Google.

Modernista förlag har givit ut boken på svenska och vi har fem ex att tävla om.

Vilket månadsmagasin är Chris Anderson redaktör för?

1. Fast Company.

X. Wired.

2. Vanity Fair.

Eric Gadd återvänder med ett nytt album. Rise up! har en del ekon av Eric Gadds största försäljningssuccé The right way.

Skivan är snabbt tillkommen, albumet är inspelat i princip live i studion i Sverige och England, under övervakning av producenten Martin Terefe. Han har tidigare jobbat med namn som James Morrison, Jason Mraz och Yusuf Islam (Cat Stevens).

Realtid har fem ex av cd:n att vinna, om man svarar på rätt vis.

Eric Gadds fru är också skivartist. Vad heter hon?

1. Cornelia.

X. Titiyo.

2. Camela.

Almedalsveckan fungerar som en lämplig backdrop till Mikael Wiehes senaste album som liksom Eric Gadds dito har ett utropstecken i titeln. Ta det tillbaka! är en dubbel-cd med en skiva nya låtar där Wiehe luftar sina tankar om hur världen ser ut 2010. Låtarna heter saker som Har banken ta’tt din villa och Skåla för bättre tider. På andra cd:n får vi nya liveversoner av klassiska Wiehenummer som Keops pyramid, Titanic och Flickan och kråkan.

Tävla om fem ex av Ta det tillbaka!

På liveskivan gör Wiehe en låt som heter Falsk matematik. Vem gjorde originalet?

1. Rolf Wikström.

X. Peps Blodsband.

2. Ensamma Hjärtan.

Jorge Blancos film Planet 51 släpps på video och blu-ray på onsdag. Fem läsare kan vinna den kritikerrosade, animerade filmen i vår tävling. Astronauten Chuck landar på en fjärran planet fylld med små gröna varelser som är livrädda för en invasion. Det hela liknar på sätt och vis situationen i USA för sextiotalet år sedan. En av planetens invånare tycker att Chuck är en trevlig prick och gör det till sitt mål att hjälpa honom återvända hem till jorden. Filmens röster görs av stjärnor som Gary Oldman och John Cleese, men det ingår en svensk version också.

Gary Oldman spelade en känd rockstjärna i en 80-talsfilm. Vilken?

1. Sid Vicious.

X. John Lennon.

2. Marc Bolan.

De rätta svaren är 2, X, 1, X och 1.

Fredags-Kangas

I sommar kickar vi i gång recensionsavdelningen på allvar igen. Först ut är en bunt skivor som varit i spelaren en hel del på sistone. Det är en blandad kompott, så häng med.

M.I.A.: Maya
(N.E.E.T./Playground)

Way Out West-aktuella M.I.A. tar flera vågade steg på sitt tredje album, det första på egna skivbolaget N.E.E.T. Electrorytmerna skiftar skepnad när du minst anar det, det är gott om tvära kast på Maya, eller ”/\/\ /\ Y /\” som hon kanske vill att vi ska uttyda titeln. Mathangi ”Maya” Arulpragasam har tamilrötter i Sri Lanka, är född i Storbritannien och inte sällan politisk i sina texter. På den här, hennes tredje fullängdare, döljs såna tendenser ofta i råa ljudöverfall.
I fjol placerade tidningen Time M.I.A. på topp-100-listan över personerna med störst influens i världen just nu. Hon överträder globala skiljelinjer med sin musik – helt klart – och kontroverserna kring musikvideon nyligen gör att hon tänjer på gränserna åt fler håll än vad Time kanske ens vill erkänna.

Maya finns också i en limiterad upplaga med en bonus-disc och ett avancerat omslag.

Willie Nelson and Asleep At The Wheel:
Willie Nelson and the Wheel (Proper/Rootsy-BAM)

Man blir omedelbart på gott humör när den här skivan åker på. Glad musik som likt Dr. Johns nya platta gör att ålderdomen inte låter så pjåkig ändå. Skivan har haft en lång tillkomsttid på idéstadiet. Det var den numera bortgångne skivbranschlegendaren Jerry Wexler, känd som ”Mr. R&B” på skivbolaget Atlantic, som kom med idén om att countryikonen Willie Nelson borde göra en skiva med gamla western swing-låtar. Först trettiotalet år senare är skivan verklighet, och tack för det. Tillsammans med bandet Asleep At The Wheel gör Nelson en lyckligt ljudande skiva med låtar som Sweet Jenny Lee, Right or wrong och Corrine Corrina.

Big Boi: Sir Lucious Left Foot: The son of Chico Dusty (Def Jam/Universal)

Hey ya! Big Boi från hiphopstorheterna Outkast släpper sitt första soloalbum. Ett välkommet återseende efter fyra års tystnad från Storpöjken. Big Boi vågrar lita på sin musa och verkar här mest göra vad han känner för. Hiphop utan prestationsångest, bara särdeles lyssningsbar, funkig och personlig. En del låtar som inte är med på den slutgiltiga skivan har läckt på nätet. Big Boi har valt att gå till Def Jam för att ge ut plattan, efter en lång, sur kamp med Outkasts skivbolag Jive. Dylikt strul innebär dock inte att André 3000 är helt borta ur leken här. Outkastarn står för beats och produktion på You ain’t no DJ, en låt som bådar gott inför framtida Outkast-släpp. Outkast-medarbetarna Organized Noise är också insyltade, på fyra spår. Andra gäster är George Clinton och Gucci Mane.

Actress: Splazsh (Honest Jon’s)

Splazsh är en riktig smygare till skiva. Jag har ständigt återkommit till Splazsch den senaste månaden, och nu är den en favorit. Darren Cunninghams andra fullängdare under artistnamnet Actress är också hans första för London-etiketten Honest Jon’s. Han bygger mycket av musiken på förvrängningar av ljud från andra artisters skivor. Grattis till dig om du lyckas upptäcka snuttarna av Human League och Prince som döljer sig i Cunninghams förtrollande musikdjungel. Här finns mängder av små detaljer att förlora sig i, klädda i repetitiva mönster och trance-framkallande trådar. Splazsh är svår att genrebestämma: techno, electro, synth, hipstepdebflärphubbabubbaplopphippopotamushypofystest – varför inte bara lssyna?

Bombus:
Bombus (Mourningwood/Border)

Tung och hård 70-talsanfrätt rock från debuterande Göteborgsbandet Bombus, döpt efter det latinska ordet för humla. Ja, debutanter och debutanter – Peter Asp är gammal trumräv från 80-talets industri-kult-band Fysisk Fostran och framåt i band som Stillborn och Mary Beats Jane. Bombus har förutättningarna att göra sig ett namn på ett liknande sätt som andra svenska band i närliggande musikalisk radie, typ Graveyard (som delar en medlem med Bombus) och Witchcraft. Och ett mycket stiligt cd-omslag också. Digipacken kan vikas ut för att avslöja en kvartett killar som spelar drakar & demoner och pimplar bärs.

Skivan finns också som vinyl-lp – såklart!

The Howard Way:
Never mind the country (Rootsy/Border)

Americana-kvartetten The Howard Way från Umeå har existerat i dussinet år men släpper först nu sitt debutalbum. Tomas Hellgren står för det mesta av sången i en stadig, levande autentisk roots-rockmusik med countrytouch. Bakom trummorna sitter Pelle Henricsson, känd Umeprofil, musikproducent och ägare till Tonteknik-studion. Hela projektet har sin grund i när Henricsson hittade en begagnad pedal steel-gitarr på nätet. Han har producerat allt från Refused till Komeda och på skivan gästar bland andra David Sandström (ex-Refused), Maria Erixon (från Lulebandet Swinging Doors) och Niklas RG Gustafsson (från Umebandet Crystal Caravan). Tony Björkenvall från listklättrande bolagskollegorna Willy Clay Band medverkar också, och har skrivit skivans starka andraspår Time.

Topper:
Punk dont death… just get through it (Supernova)

Ulf ”Rockis” Ivarsson (känd som basist i Thåströms band och Sky High, men även soloartist) har producerat nya skivan från stockholmska punkbandet Topper. Gruppen spelar punk på ett sätt som är rotat i hur det verkligen lät vid decennieskiftet mellan 1970- och 1980-talen. Gruppnamnet är förstås taget efter The Clashs trummis Topper Headon, och musiken fortsätter här i samma anda som på Once a punk, Toppers mest kända låt. Svensk punk på engelska, energiskt och övertygande framförd av ett gäng veteraner som är efterfrågade utomlands.

Konono No 1:
Assume crash position (Crammed)

De är aktuella på Göteborgsfestivalen Way Out West i augusti. Där delar bandet från Kongo affisch med allt från Håkan Hellström till Chemical Brothers. Det ska nog funka alldeles utmärkt. Inte minst med tanke på att afrikansk musik är ”het” just nu. Och få akter är så heta – på det där sättet som betyder något – och svängiga som Konono No 1. Deras ”congotronics” är härligt skramlig och tranceframkallande. En massa tumpianon och diverse skrot används för att få fram det magiska svänget, och vid konserterna används två gigantiska plåtlurar för att få fram det speciella soundet. På omslaget står skrotet uppställt på ett sätt som för tankarna till den gamla Einstürzende Neubauten-lp:n Kollaps där tyskarna lägger upp sitt musikaliska skrot i stil med Pink Floyds omslag till Ummagumma. Musiken här är också minst lika bra. Konono No 1 kan mycket väl visa sig vara bäst på hela Way Out West!

Jimmie Vaughan: Plays blues, ballads and favorites (Proper/Rootsy-BAM)

Bluesgitarristen Jimmie Vaughan var tidigare med i The Fabulous Thunderbirds. Austinprofilen Vaughan har dock gjort bra ifrån sig egen hand genom åren. Nya plattan är dock hans första på nio år. Med ett rotnära retrosound tolkar han en räcka låtar från favoriter som Little Richard, Jimmy Reed, Roy Milton och Willie Nelson. Lou Ann Barton medverkar på sång på denna småtrevliga skiva. Och jo, lillebrorsan hans hette Stevie Ray Vaughan.

Diverse artister:
The world ends: Afro rock & psychedelia in 1970s Nigeria (Soundway/Colectivo-BAM)

En snyggt förpackad dubbel-cd från det pålitliga engelska skivbolaget Soundway, som är experter på att gräva fram obskyr musik från Afrika. Här ligger fokus på det tidiga 1970-talets Nigeria. Landet har precis kommit ut ur ett inbördskrig och ekon från kärlekssommaren i San Fran och London har nått de mottagliga unga i Nigeria.

Vänner av Fela Kuti och hans banbrytande, funkiga afrobeat har mycket att hämta här. Som Tony Grey Super 7:s låt Yem efe, med dess medryckande rytmer. Här finns saker som låter som James Brown-influenser planterade i nigeriansk jord. En fuzzad elgitarr kommer in och vandrar fram över låten på ett psykedeliskt vis. Och ibland kan musiken låta modern och trendriktig värre.

Låten Eti ufok med The Ceejeebs har en puls som låter inte så lite som det som spelades in på Point Nassau på 80-talet, med Grace Jones,Tom Tom Club och liknande. Med lite edits och remixarbete skulle den vara en dansgolvsvältare på hippa klubbar 2010.

The world ends släpps den 12 juli och finns även som trippel-lp.