Annons

Annons

Krönika

Får vi verkligen de bästa politikerna om de som någon gång betalat en barnvakt kontant riskerar att sållas bort? Det frågar sig Realtids chefredaktör Johan Såthe.

Realtids krönikör Per Lindvall befarar att den ekonomiska oron och volatiliteten kan bli ännu värre. I värsta fall kan fallande tillgångspriser utlösa en negativ och svårhävd deflationsspiral.

Skog brukar säljas in som en tillgång som ger stabila och långsiktigt hållbara kassaflöden. AMF har uppenbart svalt detta bete. Verkligheten är mycket krassare, konstaterar Realtids krönikör Per Lindvall.

Att allokera allt mer kapital till ”onoterade” innehav, som kan tillåta en än högre belåning, blir lite som att jaga sin egen svans för de stora pensionsförvaltarna. Realtids krönikör Per Lindvall varnar för ett ”minsky moment”.

Vi räknar antalet följare och likes i sociala medier. Ju högre antal desto bättre. Men hur påverkas egentligen individen och samhället när allt går ut på att jaga bekräftelse från omgivningen?

Det är inte ologiskt att vi fått en politisk debatt som domineras av tyckande snarare än handlingar, men det är en farlig utveckling, skriver Markus Uvell.

Vart är Washington på väg, nationellt och internationellt? När George W Bush drog in i Washington med tiotusentals konservativa, främst ett burget och villasökande klientel, till de mondäna förorterna, föll staden som i dvala. Sen anlände Barack Obama 2009 med sin mer urbana stam – tiotusentals yngre och liberalare. Ett coolt "innerstadsgäng" från Chicago, Manhattan, LA – och Washington. Så plötsligt blommade "sömntutan" och "tråkmånsen" Washington istället upp som en utåtriktad och glamourös världsstad som fyllde även prestigemediers nöjes-, kultur- och resesidor. Alla undrar nu förstås vilka Donald J Trumps tusentals lojala "Washingtonhatande” nationalister är. Och hur de med sin attityd kan drabba staden, ge "det sista imperiets fall" ett ansikte ut mot världen. Klarar de att hålla rövarbaronerna i Silicon Valley och på Wall Street stången? Om nu alla där ute på stan, inklusive medierna, är "svurna fiender".

Rusar vi mot ett unikt årsskifte, en mer obehaglig nyårsafton än vi kunnat föreställa oss, ett slags historiskt ’ring klocka ring’ som saknar motstycke? Det är som om debattsidor, kultursidor, ledarsidor nått världs ände. Kan det bli mer traumatiskt än det är nu med alla uppblåsta bubblor, löpsedelslögner, förnedringsdebatter. Och alla tycks vi stå där med brallorna nere. Vi själva har tappat tråden, politiker famlar i mörkret, media har tappat kontrollen. Vad vill vi med Sverige, är det ’bye bye USA’, finns det Europa vi drömde om, fyller FN längre sin funktion? Vi står där alla utan visioner.

Tro nu inte jag har de stora svaren. Istället väljer jag att fly in i tomteland – via små små ord av kärlek och hatkärlek. Aldrig har väl julen suttit så fint som i år, som en liten paus i helvetet. Drömmen om ”en vit jul hemma”, kombinerat med lite rusk och barmark, fortsätter vi att köpa  trots allt; en perfekt halvsanning och ’storytelling’ ingen riktigt kan ta ifrån oss. En t-shirt med texten ”Je suis Charlie – Charlie Chaplin” och ett ”vad blir det av alla löften”, dämpade den första chocken. Dagens ”I’m Donald – Donald Duck” är nästan för makabert.

Men det är inte utan att en av Berlins och Wiens store sanningssägare, Joseph Roth, gjort en obehaglig come back, vinkar i kulisserna med sin klassiker; ”Objektivität ist Schweinerei”.

Sidor