Sörmlands Sparbank, Sparbanken Skåne och Skanskas pensionsstiftelse är några av de institutioner som lockades att investera i EFG Banks så kallade dödsobligationer som Realtid granskat i en tidigare artikel,  ”Dödsobligationer” slutade i miljardförlust – förvaltarna knutna till obligationshärvan kring Nord FK 

Men även många privatsparare – kunder hos EFG Bank Sverige – investerade på inrådan av bankens rådgivare i portföljerna som utgjordes av livförsäkringar upphandlade på andrahandsmarknaden i USA.

I praktiken fungerar det så att försäkringstagaren får ett visst belopp när livförsäkringen säljs, investeraren tar hand om framtida premier men har i gengäld rätt till försäkringsbeloppet när försäkringstagaren dör. Försäkringen paketeras tillsammans med ett stort antal andra livförsäkringar i till exempel ett bolag eller en fond, som externa investerare kan placera pengar i.

Idén om att arrangera och börja sälja de kontroversiella produkterna – som fått öknamnet dödsobligationer – kom från det översta maktskiktet i svenska EFG Bank.

En av dem som spelade huvudrollen var EFG Sveriges vice vd Jonas Fischerström. En annan var förvaltaren Marcus Lilliehöök som i en SvD-artikel från 2010 förklarar att ”ett antal hundra” placerare satsat totalt nästan 2 miljarder kronor.

Som Realtid skrivit i en tidigare artikel är majoriteten av det investerade kapitalet numera borta, och det rör sig om långt över 1 miljard kronor. 

Detta trots att EFG sålde in produkterna som en ”väldiversifierad investering med låg risk”.

– De sa att det här är en sådan produkt som pensionsförvaltare investerar i. Den var jättesäker fick vi höra, säger Kerstin G Fischer, en av investerarna, och fortsätter:

– Jag fick andra släktingar att investera också, bland annat mina döttrar. Det är det jag ångrar allra mest.

Enligt banken var investeringarna inte bara förknippade med låg risk – de skulle vara högavkastande också.  

Risk tonades ned

Realtid har tagit del av ett memorandum där kunder erbjuds att investera i aktier i ett bolag som i sin tur köper livförsäkringar och därefter ger en beräknad årlig avkastning på mellan 16 och 20 procent.

Anledningen till att produkten kunde vara så säker och högavkastande på samma gång berodde enligt EFG på att andrahandsmarknaden för livförsäkringar var outvecklad ”vilket gör att livförsäkringar fortfarande är billiga”.

Det existerade naturligtvis risker – som att den faktiska livslängden blev längre än den förväntade. Men den risken tonades samtidigt ned:

”Den förväntade livslängden för varje person är också känd och genom att investera i 50-200 livförsäkringar minskar osäkerheten kring portföljens livslängd drastiskt. Ambitionen är att portföljen ska ha en standardavvikelse på livslängden på under 6 månader (att jämföra med 4 år för en person)”, förklarar EFG i erbjudandehandlingarna.

Med andra ord är det betydligt lättare att prognosticera hur länge 50-200 individer i snitt kommer att överleva, än att försöka gissa hur gammal en enda person kommer att bli.

Av erbjudandehandlingarna framgår också att man avsåg att belåna portföljerna för att öka avkastningen och ytterligare minska osäkerheten avseende livslängden (eftersom fler försäkringar då kunde köpas).

Investerarna fick veta att utdelningarna skulle komma när försäkringarna började falla ut – men först när bolagets lån lösts. Den förväntade löptiden var sex till åtta år och de försäkringar som inte utbetalats efter tio år skulle säljas på andrahandsmarknaden. 

Dödsobligationerna lyfts ut ur banken

Mot slutet av 2011 kom beskedet att schweiziska EFG avsåg att packa ihop den svenska verksamheten och lägga ned den. I den vevan lyftes de kontroversiella dödsobligationsverksamheten ut ur banken och förvaltningen togs över av Malta-registrerade Longevity. Ägarna till det nya förvaltningsbolaget hette Jonas Fischerström – tidigare EFG Sveriges vice vd – och förvaltaren Marcus Lilliehöök.

Men den schweiziska banken var fortfarande i allra högsta grad involverad. EFG var långivare till företagen med försäkringsportföljerna – de så kallade LFS-bolagen.

Växande kritik

Varje år bjöds investerarna in till årliga informationsmöten i Stockholmsområdet.

– Jag minns att vi träffades på Gällöfsta konferens i Stockholm. Fischerström och Marcus Lilliehöök var där och informerade och investerarna fick ställa frågor, minns Kerstin G Fischer.

Eftersom placerarna hade förberetts på att det skulle ta några år innan försäkringarna började falla ut och att lånen först skulle återbetalas, var det ingen som inledningsvis reagerade på att det inte betalades ut några pengar.

Men allteftersom åren gick och det började antydas att investerarna inte ens skulle få tillbaka hela det satsade kapitalet – än mindre få den prognostiserade avkastningen – blev kritiken allt mer högljudd.  

Inte minst ifrågasattes EFG:s höga ränta om 8 procent plus UDS Libor. Varför krävde EFG så höga räntor när produkten hade så låg risk och EFG dessutom hade säkerhet i försäkringsportföljerna? Efter protester bland investerarna gick EFG 2014 med på att sänka räntan – men bara till 6,5 plus Libor.

Lägre hade EFG ingen anledning att gå, meddelade Fischerström och Lilliehöök. Förhandlingspositionen var nämligen inte den bästa eftersom ingen annan bank ville låna ut pengar till LFS-bolagen. Åtminstone inte till räntor som var lägre än de som EFG erbjöd. Och om banken skulle få för sig att dra tillbaka krediterna, skulle portföljerna snabbt bli värdelösa.

– Och då kan man ju undra varför ingen annan bank var intresserad. Vad var det för fel på produkten? Det var som att vi skulle vara tacksamma för att EFG ställde upp, säger Kerstin G Fischer.

EFG krävde alltså räntor som hade varit försvarliga om investeringarna hade varit förknippade med hög risk. Men nu stod det i bankens eget marknadsföringsmaterial att detta rörde sig om lågrisk-produkter. Det var också så bankens rådgivare hade sålt in investeringarna.

Höga förvaltningsarvoden

Allt eftersom åren gick och det investerade kapitalet gick åt till räntor, premieutbetalningar och förvaltningsavgifter, ökade också ilskan mot förvaltarna Fischerström och Lilliehöök.

– Folk var väldigt upprörda under investerarmötena, minns Kerstin G Fischer.

Förutom EFG:s höga räntor ifrågasattes också Fischerströms och Lilliehööks årliga förvaltningsavgifter på cirka 33 miljoner kronor.

Förvaltarna satt dessutom i LFS-bolagens styrelser vilket årligen gav ytterligare cirka 2,6 miljoner kronor i arvoden.

”Deras ’låga’ förvaltningsavgifter jämförs med aktiva fonder hos Carnegie och Söderberg & Partners trots att upplägget är att de köper allt från början och sedan väntar på att alla försäkringar faller ut”, skriver en investerare i ett mejl till Realtid.

Utöver förvaltningsavgifter och styrelsearvoden togs ytterligare en avgift ut – en så kallad serviceavgift på en dryg halv miljon kronor per LFS-bolag. Den betalades ut till ett amerikanskt bolag som hade i uppgift att kommunicera med försäkrade och försäkringsbolag. Inte ens detta ingick alltså i Fischerströms och Lilliehööks förvaltningsarvode.  

2019 bestämde sig Fischerström och Lilliehöök för att det inte skulle arrangeras några stora, årliga möten längre. Före detta EFG-kunder som Realtid talat med är av uppfattningen att det berodde på att kritiken från investerarkollektivet blivit för besvärlig att hantera.

Många investerare blev inte heller kallade till bolagsstämmor i LFS-bolagen. Detta berodde i sin tur på ett beslut från EFG Bank i Sverige 2009.

– Plötsligt fick vi höra att aktier skulle konverteras till kapitalandelslån. Jag vet inte vem som tog beslutet och det var ingen som ifrågasatte det heller, säger en före detta EFG-anställd till Realtid.

Att aktier förvandlades till kapitalandelslån innebar att investerare inte längre blev kallade till bolagsstämmor. De förlorade också den makt de haft i form av rösträtt.

”Vi får ofta frågor från investerare varför de inte blivit kallade till årsstämma och det beror i sådant fall på att de inte är upptagna i bolagsstämmoaktieboken. Detta kan bero på att investeraren inte äger aktier utan har investerat i kapitalandelslån”, förklarar Fischerström och Lilliehöök i ett informationsbrev.

De EFG-kunder vars värdepapper låg i diskretionär förvaltning tog inte det beslutet själva. Beslutet fattades istället av kundernas rådgivare som i sin tur fick order uppifrån.

Inga svar från EFG

I skrivande stund har det mesta av investerarnas kapital förbrukats.

Realtid har summerat räntebetalningarna till EFG Bank till åtminstone 1,6 miljarder kronor. Förvaltnings- och styrelsearvoden till Jonas Fischerström och Marcus Lilliehöök adderar till cirka 260 miljoner kronor.

Majoriteten av LFS-bolagen har sålt portföljerna mot efterskänkning av utestående lån vilket innebär att de livförsäkringar som återstår har gått tillbaka till schweiziska EFG. I fyra av bolagen summerar utbetalningarna till investerarna till 0 kronor. Det största bolaget – LFS Portfolio – har hittills återbetalat 2 procent.

Enligt memorandumen var förväntad livslängd för de personer vars livförsäkringar man skulle köpa fyra till åtta år. Mellan 14 och 15 år senare har samtliga försäkringar ännu inte fallit ut – enligt information från Fischerström och Lilliehöök.

Efter förlusterna har många investerare som Realtid talat med kontaktat EFG med frågor om hur allt kapital kunde försvinna – utan att få några svar.

Även Realtid har ställt frågor till banken:

• EFG sålde in produkten som en investering med låg risk. Hur kommer det sig att banken kräver räntor som om produkten vore en högrisk-produkt? 
• Kommer banken att ta någon form av ansvar för investerarnas förluster?

EFG har under måndagen meddelat att banken avböjer att kommentera. 

Realtid har även förgäves och vid flera tillfällen sökt kontakt med Jonas Fischerström och Marcus Lilliehöök via mejl till Longevity och via sms till dem personligen.