Den 11 april 2003 antogs det lagförslag som regeringen la fram i propositionen 2002/03:34, Adelns offentligrättsliga status. Lagändringen började gälla den 1 juli 2003.

Vad innebär egentligen förändringen?

– Det innebär att regeringen inte har några rättigheter eller plikter mot Ridderskapet och adeln, säger Erik Tersmeden, medlem i Riddarhusdirektionen.

Riddarhusordningen föreskriver att den ätt som adlats av kungen och sökt och vunnit introduktion får rätt att vara representerad vid ett adelsmöte.

Så det är Riddarhusordningen som bestämt vilka som fått bli medlemmar, eller rättare sagt vilka ätter som fått rätt att bli representerade i Riddarhuset?

– Det stämmer.

Finns det möjlighet att ändra Riddarhusordningen?

– Adelsmötet, som är det högsta beslutande organet, kan med kvalificerad majorietet ta beslut om förändringar. Regeringen har inte längre något inflytande.

Så med andra ord skulle ni kunna ändra inträdesreglerna för Riddarhuset vilket skulle öppna upp för nya medlemmar?

– Det finns ingen anledning eftersom det inte tillkommer några nya adelsätter längre. Det var ju kungen som delade ut adelsbrev och gav den här upphöjelsen. Det är ju själva grunden.

– Menar du att vi skulle börja nyadla själva? Tanken är så främmande. Det har nog inte föresvävat någon. Jag är övertygad om att ett sådant förslag inte skulle få något gensvar på Adelsmötet, säger Erik Tersmeden, medlem i Riddarhusdirektionen.

Men finansmannen Didrik Hamilton, en av adelns främsta representanter på börsen, är inte lika tvärsäker som Erik Tersmeden.

– Det är ju många som uppfattar adeln som gammal och förlegad. Förnyelsen skulle komma genom våra barn. I och med lagändringen trodde vi ju alla att det var ”case closed” och ingen har nog tänkt på möjligheten att Riddarhuset skulle börja adla. Jag ska höra mig för vad folk tycker om den här idén.

Didrik Hamilton tycker själv att det är synd att adlandet avskaffats.

– Tittar man på vilka som adlats handlar det till exempel om finansmän och framgångsrika uppfinnare som på olika sätt betytt mycket för landet. Det var ett sätt belöna personer som ställt upp för Sverige. Jag tycker det är synd att även ordensväsendet försvunnit.

Även finansmannen Mats Qviberg beklagar att adlandet avskaffats.

– Jag tycker det är synd att man avskaffat adlandet. Människor som skött sig under sitt långa liv kunde ju få bekräftelse på att de är goda medborgare, sa han i en artikel i Svenska Dagbladet.

Alternativt, tyckte Mats Qviberg, att Göran Person borde ”sätta sig ned och skriva ett tackbrev till de stora skattebetalarna och tacka dem för att de bidrar till den stora offentliga sektorn”.

Till Realtid.se säger han att ett adlandet vore ”ett kvitto på att man gjort något”.

Men Didrik Hamilton är tveksam till att Mats Qviberg skulle falla Riddarhuset i smaken.

– Å ena sidan har han skapat en hel del värde genom sina affärer, men många skulle nog säga att han är lite för finansiellt inriktad. Han sysslar med investmentbolag, börsmäkleri, och röjer i bolag. Han gör pengar på pengar, vilket somliga kanske skulle reagera på.

Skulle du adla Mats Qviberg om du hade möjlighet?

– Det väljer jag att inte ta ställning till.

Historikern och författaren Peter Englund säger i en avhandling om 1600-talets adel att den adliga ideologin innehåller ett stort mått av anti-merkantilism och har en nedlåtande inställning till kommersiell verksamhet.

Är det den gamla ideologin som fortfarande spökar?

– Det är ju många av oss som är verksamma inom näringslivet. Och visst pratar jag pengar ibland, fast det gäller att göra det vid rätt tillfällen, säger Didrik Hamilton.

Claes af Geijerstam, med smeknamnet Clabbe, tillhör de ivriga förespråkarna för nyadlandet.

– Absolut. När adlandet pågick var tanken att upphöja personer som bidragit till utvecklingen. Varför inte fortsätta den traditionen. Jag tycker till exempel att vi skulle adla Ingvar Kamprad, Kinnarpfamiljen, Rausing och Håkan Lanz.

Clabbe tycker även att vissa privilegier borde återinföras.

– Till exempel rätten att sig själv beskatta. Det betyder att jag själv skulle få bestämma hur mycket jag vill betala i skatt. Den förmånen hade adeln för att vi försåg krigsmakten med en häst med tillhörande riddare.

Har du möjlighet att tillhandahålla en häst och en riddare till det svenska försvaret?

– Absolut, det sas aldrig vilken kvalitet den här riddaren måste hålla, säger Claes af Geijerstam.

Bland de övertygade motståndarna till en eventuell nyadling återfinns greve Archibald Hamilton, före detta storägare i Ericsson.

– Nej, skulle vi börja springa omkring och adla varandra? Nej, det är ju inte bra. Det är skillnad om staten eller kungen gör det, men vi själva? Då blir det som vilken förening som helst och det blir ju fel, säger han utan att vilja inse att det är kanske det den är numera.

Några skäl till att introducera fler ätter till Riddarhuset kan han inte se.

– Vi är tillräckligt många. Och sen är frågan om hur betydelsefull en titel är. Hur ofta tror du jag använder min titel? Aldrig! En del kallar mig greve, för det är ju min titel, men jag presenterar mig aldrig som det. Utomlands däremot, i hotellböcker, skriver jag greve för det är ju min titel.

– Det stora felet, enligt min mening, är att staten tog bort ordensväsendet. Det var ett bra och billigt sätt att belöna framstående personer. Och alla är lite fåfänga och vill ha något att visa upp. Det engelska systemet är det bästa och det gäller under livstid som ett sätt att belöna, säger greve Archibald Hamilton.

Johan Wachtmeister, en av huvudägarna i riskkapitalbolaget Ledstiernan, tillhör dem som inte tycker ”nyadlande” vore en bra idé.

– Det där är en historisk grej som inte fyller någon funktion i dag.

Enligt en magisteruppsats av Lili-Anne Rundblad uppgick andelen adliga styrelseledamöter i de 50 största företagen 1968 till 12 procent. 1998 hade andelen adliga styrelseledamöter i de största företagen sjunkit till 4 procent.

Men skulle ett nyadlande, till exempel av prominenta personer i näringslivet, vara ett sätt att återupprätta något av adelns forna inflytande i Sverige?

– Det tycker jag är en dålig idé, säger Johan Wachtmeister.

Frågar man Peter Englund är dock frågan om adlandets vara eller icke vara inte särskilt krånglig.

– Det finns ingen adel längre, och följdaktligen ingen adel att förnya. Det finns dock en förening för familjer som tidigare varit adliga, och det är Riddarhuset. Och som vilken förening som helst kan de givetvis ta in nya medlemmar.