Second Life är demokrati på riktigt

Krönika av Peter Zackariasson

Uppdaterad 2016-02-16
Publicerad 2007-07-16

Det regnar ute igen. Vart tog egentligen den svenska sommaren vägen? Eller det kanske är detta som är den svenska sommaren. Regnigt och mulet. Jag borde kanske veta bättre än att bygga upp förhoppningar om att det kunde vara annorlunda. Men det ser ju så fint ut i maj och början av juni varje år, för att sedan, lagom till midsommar, gå över till regn och rusk.

Vad annat finns det att göra än att förbättra min nya krigare Nez i World of Warcraft. Just det! DPS och han PWN (Leet, språkbruk inom onlinekulturen. Reds. anm.), läsa Umberto Ecos bok Gårdagens Ö, eller surfa nätet efter kuriosa? I den ordningen.

För några dagar sedan när jag som bäst letade mig fram på nätet – jo, det tredje alternativet – så hittade jag en arbetsannons som lovade något bortom den gråa vardagen. Projektledare för USC Center on Public Diplomacy i Los Angeles, ett center som försöker praktisera public diplomacy i den virtuella världen Second Life.

Allmän diplomati – eller hur man nu ska översätta det. Vilken strålande idé tyckte jag. Ett projekt i att lära människor att kommunicera och interagera i en virtuell värld som kan överbrygga fysiska markeringar. Det som påverkar hur vi förhåller oss till andra människor. Tänk om en färgad lågutbildad kvinna från Tanzania och en vit högutbildad man från Frankrike kunde föra en dialog utan att deras fysiska personer påverkade argumenten. Där argumenten, och endast dessa, styr konversationen. Skulle inte detta vara ett förverkligande av Jürgen Habermas deliberativa demokrati?

Kortfattat kan man säga att deliberativ demokrati är en samtalssituation där makt och egenintressen är frånvarande. Vad som har betydelse här är argumentens tyngd och en ömsesidig förståelse. Låter det utopiskt? Tja, det är den största kritiken mot detta. Men som idé så är det tankväckande och intressant.

Det var med denna förhoppning som jag loggade in på Second Life och teleporterade över till det land som USC Center on Public Diplomacy hade köpt och utvecklat, Annenberg Island, för att lära mig mer om public diplomacy.

Ön ser ut som de flesta ställen i Second Life. Den spartanska grafiken skapar ett sterilt landskap. Det går inte använda bättre grafik och färger har jag hört. Dagens teknik skulle göra Second Life otroligt långsamt.

Det första som slår mig när jag ser mig omkring på denna ö är alla mer eller mindre kända namn (som Manuel Castells, Richard Bartle, Henry Jenkins och Cory Ondrejka) och organisationer (som MacArthur Foundation, IBM, Meta Versatility, com.lounge och Pick SL) som är knutna till projektet. Det verkar med andra ord finnas en seriös satsning på att skapa en miljö här som ska främja diplomati i en virtuell värld. Bara detta måste ju skapa bra förutsättningar att lyckas.

MacArtur Foundation, en filantropisk inrättning, verkar finansierat mycket av projektet. Överallt finns plakat på olika aktiviteter som de står för, världen över. Det är en imponerande samling välgörande ändamål de har att visa upp. Nu har de även etablerat sig i Second Life.

Men vad gör filantroper i virtuella världar som denna? Vad kan de uträtta? För att få svar på denna fråga tittar jag på en stream från ett event på deras ö där Jonathan Fanton (MacArthur) och Philip Rosedale (Linden Lab) samtalar om vad som är möjligt att göra i Second Life, för filantroper likväl som för oss andra.

Dessa herrar är överens om är att Second Life minskar barriärerna mellan människor. Det skapar möjligheter att träffa människor oberoende av historia och ursprung. De menar att alla kommer vi till Second Life med liknande förutsättningar och med en lust att utforska möjligheterna där, både miljön och andra människor.

Jonathan Fanton har även några antaganden om de människor som finns i Second Life. De bryr sig om andra människor. De är öppna att knyta kontakter över alla gränser. De har en grundläggande optimist om möjligheterna i Second Life. De har drivkraft nog för att styra över sitt eget öde och för att arbeta tillsammans för att göra den virtuella och fysiska världen bättre.

Det är med detta synsätt som projektet på USC Center on Public Diplomacy vill använda Second Life för att skapa en opinion och påverka faktiska fysiska förhållanden. Inte bara för att skapa plattformar för dialoger i form av deliberativ demokrati, utan även faktiska fysiska resultat av dessa. Eftersom de människor som brinner för sina saker inte finns på en och samma plats, blir Second Life ett verktyg för att koordinera och organisera.

Tanken med projektet är alltså inte vad jag trodde från början, utan så mycket mer. Inte bara att skapa en bättre virtuell kommunikation, utan att, med hjälp av den virtuella världen, förstärka en filantropisk organisation som redan idag gör så mycket bra för mänskligheten. Är inte detta ett ypperligt exempel på vad det virtuella kan tillföra vår fysiska värld?

En kollega till mig sa att det är nödvändigt att jobba en period i USA för att vinna trovärdighet hos amerikanska forskare. En krass inställning, men jag antar att det ligger mycket i det. Ska jag söka till detta projekt? Troligtvis inte. Kanske kommer det fler befattningar som jag kan söka. Kanske blir sommaren i Sverige soligare så att jag slipper frestas av projekt som detta.

Peter Zackariasson är fil.lic. och doktorand på Handelshögskolan vid Umeå universitet.

Utöver dataspel har Peter skrivit om organisering, teknologi, ledarskap och projektledning.

Platsannonser

Logga in