Ska tysk polis göra svenska polisens jobb?

Återigen har svensk media lyckats gräva fram häpnadsväckande spår i en internationell bedrägerihärva. Det handlar om call center-drivna upplägg där svenska medborgare via telefon och dator från Bulgarien förmås avhända sig större delen av sina tillgångar.

Den här gången är det P1:s Kaliber som står för granskningen av de välputsade fasader och flashiga varumärken som har använts för att försnilla sparare på miljardbelopp runt om i Europa.

För inte så länge sedan gjorde Dagens Nyheter ett liknande avslöjande.

Svenska journalister visar att det går att gräva sig fram till personerna som är inblandade i bedrägeriverksamheten. Så varför gör inte svensk polis det samma?

I Kalibers reportage vittnar en bedrägeriutredare om en ”hopplös situation”. Polismannen berättar att ”Vi som jobbar med bedrägerier, vi är oerhört belastade av ärendemängden. Och då är det lätt att ta till ett sådant sätt att skriva av ett ärende på en gång utan att kontrollera vad vi har för möjligheter. Få snabbare snurr på ärendena.”

Det handlar om att helt enkelt lägga ner polisutredningen så snart som anmälan kommit in. Utan vidare utredning, utan samordning för att stämma av mot andra inkommande anmälningar. I Kaliber-fallet har över 40 anmälningar gjorts under en flerårsperiod men hittills finns inga synliga utredningsresultat.

Förvånande är det kanske då att höra att tysk polis kommit betydligt längre och är mitt uppe i en mycket aktiv och som det verkar framgångsrik utredning. Det har gjorts samordnade tillslag, kartlagts bankkonton och serveradresser. Allt för att ringa in aktörerna bakom det som är ett systematiskt upplägg där det ena bedrägeribolaget ersätter det andra. Nu erbjuds svensk polis att få dela på utredningskakan då så många drabbade finns i Sverige. Frågan är om någon står redo att ta upp kontakten?

Nyligen rapporterade Realtid om en annan tysk utredning som också rör investeringsbedrägier med svensk koppling. Även här spelar svensk polis andrafiolen och låter den tyska hålla i taktpinnen.

Att polisens hantering av bedrägerier är under all kritik har varit känt i över tio år. Redan 2010 slog ett skyddsombud i Stockholm till och drev igenom ett så kallat skyddsstopp då arbetsbelastningen bedömdes vara allt för hög.

Sedan dess har problemet bollats runt samtidigt som antalet bedrägerianmälningar rusat i höjden. Sedan några år finns Nationellt bedrägericentrum inom NOA men de verkar å sin sida mest satsa på att ”förebygga” bort bedrägeriproblemet. Företrädare för NBC medverkar ofta i media i en sorts expertroll men när Kaliber vill ställa frågor om vad som gjorts med de nu aktuella polisanmälningarna blir det ingen intervju.

Det kanske inte är så konstigt. ”Det stora inflödet gör att det inte är möjligt för polisen att utreda bort bedrägeribrotten”, sa en chef där sedan polisens egen internrevision förra året riktat hård kritik mot den svenska hanteringen. Utredningen fann att polisen regelbundet bryter mot rättegångsbalkens regler vid nedläggning av anmälningar. Bland annat identifierade internrevisionen inte mindre än tio olika avskrivningsgrunder som använts regelmässigt:

”Internrevisionen konstaterar avslutningsvis i denna del att polisregionerna sinsemellan tillämpar olika beslutsgrunder och att avsteg förekommer från de standardiserade texterna. Beslutsgrunderna verkar användas summariskt och är dessutom i många fall felaktiga och missvisande. I delar används beslutsgrunder som ger sken av att åtgärder utöver anmälningsupptagning vidtagits innan beslut fattats om att inte inleda förundersökning.”

Så vad kan göras åt problemet? Jag har varit inne på frågan förut.

Det ska sägas tydligt att den här texten inte är någon kritik mot de utredare som dignar under arbetsbördan. All heder åt er. Inte minst de som vågar vittna om hur det verkligen förhåller sig. Att något måste göras är uppenbart. Det är troligt att merparten av anmälningarna även i framtiden måste skrivas av. Men det handlar om att lära sig sålla agnarna från vetet. De stora systematiska bedrägeriuppläggen måste få prioritet och av de ärenden som läggs ner måste man först utvinna kunskap om inblandade aktörer och deras modus.

När den tionde polisanmälan kommer in om samma sak, eller åtminstone den fyrtioförsta, måste larmklockorna börja ljuda på allvar. Och då visar de tyska exemplen på att det faktiskt går att driva framgångsrika utredningar.

I annat fall ser jag fram emot att våra riksdagspolitiker säger som det är i den kommande valrörelsen. Vad skulle hända om man bytte ut bankrån och organiserad brottslighet mot bedrägerier i nedanstående citat?

”Just nu sker det så många bankrån att vi inte hinner titta på alla” eller ”Det är jobbigt att utreda organiserad brottslighet, så vi tar bara de lite enklare brotten”.