Åklagaren och Ekobrottsmyndigheten, EBM, har fått ta emot stor kritik efter sitt misslyckande i Allrarättegången. Nu ska målet överklagas till hovrätten. Realtid har frågat tre meriterade advokater om deras syn på Allramålet.

Jag har svårt att föreställa mig att hovrätten skulle göra en annorlunda värdering.

Johanna Björkman, advokat, Advokatbyrån Johanna Björkman:

Den friande Allra-domen överraskade åklagaren och många andra. Var utgången oväntad mot bakgrund av att vi sett flera friande domar i stora ekobrottsmål tidigare?
– Egentligen inte. Det har under de senaste åren visat sig vara svårt att utreda ageranden som befinner sig i gränslandet mellan vad som är otillåtet enligt brottsbalken och vad som utgör normala affärsmässiga ställningstaganden. Samma höga beviskrav för en fällande dom gäller även vid ekobrottsmål. Det ska vara ställt bortom alla rimliga tvivel att det som åklagaren påstår också har skett. Det är viktigt att komma ihåg att det inte på något sätt är olagligt att göra en dålig affär, men om någon medvetet gör en dålig investering som leder till skada för någon annan då kan det vara fråga om ett brott. Och även en skada ska kunna styrkas, vilket tingsrätten funnit att åklagaren inte lyckats med i detta fall.

Vad krävs för att målet ska få en annan utgång vid en överprövning i hovrätten?
– Enligt min bedömning skulle det krävas att åklagaren kan visa på vilket sätt och i sådant fall med vilket belopp svenska pensionssparare har lidit skada i samband med Allras affärsuppgörelser. Därutöver måste åklagaren även kunna visa att det åtalade har haft uppsåt att begå de gärningar som påstås. Sammanfattningsvis torde det därför krävas att åklagaren åberopar ny bevisning. Jag har svårt att föreställa mig att hovrätten skulle göra en annorlunda värdering av nu föreliggande bevisning än den tingsrätten har gjort.

I den efterföljande debatten riktas återigen kritik mot bristande kompetens och förståelse, antingen hos åklagarsidan och domstolen beroende på vilken sida man står på. Vilka krav ska vi kunna ställa på de olika aktörerna och måste det till en förändring?
– Utredningar av ekonomisk brottslighet är och kommer nog alltid att vara en utmaning för polis och åklagare, särskilt eftersom affärsmässiga riskbedömningar och upplägg kanske inte alltid är helt enkla att förklara vare sig i realtid eller i efterhand – och särskilt inte för en utomstående granskare. Vi har strafflagstiftning på det ekonomiska området som jag upplever är effektiv, exempelvis vad avser bokföringsbrott, men där är bevisningen ofta mer lättolkad än vad som var fallet i Allra-målet.

Som misstänkt i stora ekobrottsmål kan man hamna i ”förundersökningsfängelse” under lång tid för att sedan frias helt. Är dagens situation hållbar och vad kan göras för att stärka skyddet för den enskildes rättssäkerhet?
– De långa handläggningstiderna är problematiska och som praktiserande försvarsadvokat kan jag på nära håll se hur långa frihetsberövanden och andra ingripandetyper av tvångsmedel påverkar den enskilda individen. Jag är mycket oroad över utvecklingen och det mot bakgrund av att brottmålen, och då särskilt de som avser ekonomisk brottslighet, tenderar att inbegripa fler individer och mycket omfattande komplexa utredningar, vilket i sig spär på behovet av många och tidsmässigt långa tvångsmedelsbeslut från åklagarsidan. Att få upp hastigheten i dessa typer av ärenden är oerhört viktigt, men självfallet handlar det också om fördelning av resurser inom de brottsutredande verksamheterna.

Det är synnerligen olyckligt att myndigheten inte förmår att nå framgång. 

Anne Ramberg, advokat, generalsekreterare för Advokatsamfundet 2000–2019:

Den friande Allra-domen överraskade åklagaren och många andra. Var utgången oväntad mot bakgrund av att vi sett flera friande domar i stora ekobrottsmål tidigare?
– Det är omöjligt att ha någon välgrundad uppfattning om utgången i målet, utan att ha deltagit i rättegången. Men den friande domen har mot bakgrund av den information som funnits i media av förklarliga skäl väckt starka känslor. 

– Det är med hänsyn till tilltron till EBMs legitimitet, rättssäkerhetshänsyn,  ekonomi, respekten för regelverket, stigmatiseringen av de tilltalade med mera synnerligen olyckligt att myndigheten inte förmår att nå framgång med sina omfattande åtal. Det antyder från principiella utgångspunkter, allvarliga brister i myndighetsutövningen.

– Det är sällan man läser en sådan sågning av åklagarens sätt att driva målet som Stockholms tingsrätt uttrycker. Såvida domstolens kritik och bedömning är välgrundad pekar detta på att EBM:s åklagare inte är vuxna uppgiften. Det finns tyvärr flera exempel. Utgången i HQ-målet är ett annat uppmärksammat exempel där åklagarsidan enligt min mening allvarligt misskött sitt uppdrag. Ett sätt att höja kvalitén vore att anlita advokater att biträda åklagaren.

I den efterföljande debatten riktas återigen kritik mot bristande kompetens och förståelse, antingen hos åklagarsidan och domstolen beroende på vilken sida man står på. Vilka krav ska vi kunna ställa på de olika aktörerna och måste det till en förändring?

– Det handlar inte om att stå på olika sidor. Åklagare och domstol har en uppgift gemensamt. De ska vara objektiva och därmed sakna intresse av utgången i målet. Åklagaren ska bedriva förundersökningen objektivt och väcka åtal när han bedömer att det finns tillräcklig utredning om att den misstänkte skäligen har begått brottet. Saknas det tillräckliga bevis ska åtal inte väckas. Åklagaren måste styrka åtalet. Domstolen ska tillämpa gällande lag, objektivt pröva bevisningen och i förekommande fall utdöma påföljd. Har åklagaren inte uppfyllt sin bevisbörda ska den tilltalade frikännas. Det är ett grundläggande rättssäkerhetskrav som alltid måste upprätthållas. Det ankommer inte på domstolen att bedriva förundersökning och söka sanningen. 

Som misstänkt i stora ekobrottsmål kan man hamna i ”förundersökningsfängelse” under lång tid för att sedan frias helt. Är dagens situation hållbar och vad kan göras för att stärka skyddet för den enskildes rättssäkerhet?
– Det är inte godtagbart att bli utsatt för statens maktutövning på det sätt som allt oftare äger rum. Det gäller såväl de oacceptabla häktningstiderna, de ständigt fortgående förundersökningarna, som otillbörligt  inhämtande av hemlig information. Här finns i detta mål allvarlig kritik att rikta mot EBM och åklagaren när det gäller såväl införskaffade av materialet, som åtgärden att därefter vidarebefordra uppgifterna som är skyddade av advokatsekretess till Pensionsmyndigheten.

Man måste skapa en helt annan kompetens hos domstolarna.

Rolf Åbjörnsson, advokat, firma Advokat Rolf Åbjörnsson:

Den friande Allra-domen överraskade åklagaren och många andra. Var utgången oväntad mot bakgrund av att vi sett flera friande domar i stora ekobrottsmål tidigare?
– Nej. Det korta svaret motiveras av att min erfarenhet av komplicerade ekobrottmål är att det som regel leder till att åtalet ogillas.

Vad krävs för att målet ska få en annan utgång vid en överprövning i hovrätten?
– Det skall inte krävas någon ändring i hovrätten om målet är rätt upplagt från början. Om talan är utformad på ett korrekt sätt skall domstolen döma i enlighet med åklagarens yrkande. Rent allmänt sätt bifalles åklagarnas talan i över 90 procent av målen vid svenska domstolar. Åtalet skall därför bifallas i hovrätten om domstolen är förmögen att ta till sig materialet. Jag är är därför ute efter domstolens kompetens och inte åklagarens förmåga att utföra sin talan.

I den efterföljande debatten riktas återigen kritik mot bristande kompetens och förståelse, antingen hos åklagarsidan och domstolen beroende på vilken sida man står på. Vilka krav ska vi kunna ställa på de olika aktörerna och måste det till en förändring?
– På sin tid motionerade jag i riksdagen om att man måste inrätta särskilda handelsrätter vid landets sex hovrätter som skall handlägga komplicerade konkurs- och insolvensrättsliga mål samt avancerade ekobrottmål. Man måste alltså skapa en helt annan kompetens hos domstolarna än vad de allmänna domstolarna besitter.

Som misstänkt i stora ekobrottsmål kan man hamna i ”förundersökningsfängelse” under lång tid för att sedan frias helt. Är dagens situation hållbar och vad kan göras för att stärka skyddet för den enskildes rättssäkerhet?
– Möjligheten att åtala för brott skall prekluderas* efter viss tid. Det är verkigen olämpligt att åklagarna med domstolarnas gillande kan dra ut på förundersökningen i stort sätt i oändlighet.

* Ett juridiskt begrepp som innebär att ett rättsförhållande fastställs en gång för alla, red:s anmärkning.