– Tro inte att det är ett 100-meterslopp. Det är ett maratonlopp i illa sittande gummistövlar, och det är ändå först när du väl når målet som det blir jobbigt på riktigt. Om du nu tillhör de ytterst få som kommer fram.

Uttalandet kommer från en transaktionsinriktad delägare i 45-årsåldern, verksam vid en affärsjuridisk byrå i Stockholm. Realtid.se träffar honom på ett dunkelt kafé vid Stureplan en eftermiddag i mars.

Advokaten delar frikostigt med sig av sina lärdomar från många år i finansbranschens epicentrum och berättar hur vägen från nyanställd till delägarskap sett ut.

Utgångspunkten för samtalet är drömmen att bli delägare. Det är nämligen först då man tjänar stora pengar efter många års hårt arbete där timpengen, trots en relativt hög månadslön, inte alltid är vidare bra. När man blir delägare kan dessutom en del av ersättningen beskattas som inkomst av kapital, vilket ger en högre nettoinkomst.

Vägen från nyanställd till delägare kantas av långa arbetsveckor, knivigt navigerande bland arbetskamrater och chefer – och ofta spruckna förhållanden.

– Förr var det så att efter kanske sju år blev man mer eller mindre automatiskt delägare. Så är det inte längre.

I stället har det blivit viktigare att känna till alla oskrivna regler och ”do:s and don’t:s” för att lyckas göra karriär, enligt advokaten.

Han återvänder till 100-metersloppet:

– Många nyutexaminerade går ut stenhårt den första tiden och tackar ja till precis alla arbetsuppgifter för att göra intryck på delägare och seniora biträdande jurister. Resultatet blir ofta att man överbelastas, levererar dåliga utkast och texter och på sikt i värsta fall att man knäcks och slås ut.

Han menar att det lätt blir en negativ spiral: om man arbetar för mycket under en längre period och börjar vantrivas är det svårt att hitta tillbaka till intresset och glädjen att arbeta som förhoppningsvis fanns i början.

– Ingen orkar arbeta på det sätt som vi gör i den här branschen någon längre tid utan att verkligen gilla det man håller på med, förklarar han.

Yngre juristers iver att alltid leverera snabbt leder ofta till slarv och misstag, och här är det som med varumärken:

– Du kan göra en mängd perfekta insatser i rad, men det försvinner i ljuset av en eller flera dåligt lösta uppgifter, slarv, felstavningar etcetera, och det interna renommét förstörs snabbt.

Balansgång

Samtidigt är det en balansgång: en person som tackar nej till uppgifter upprepade gånger kan hamna i bakvattnet på sina jämnåriga och få ett rykte om sig att vara arbetsskygg, en som det inte är någon idé att fråga.

Tillgängligheten är nämligen a och o – det är det klienterna betalar så höga timpriser för. En delägare behöver kunna lita på att alla medarbetare ställer upp i ofta tidpressade processer och ärenden.

– Jag minns mina första år. Det handlade ofta om 80–100 timmar per vecka på kontoret. När jag kom hem till lägenheten var det rakt i säng. Sedan upp efter några timmar och åter på jobbet, där alla måltider intogs. Ofta beträdde jag inte mitt eget kök och vardagsrum på flera veckor och något familjeliv var det inte tal om.

Han poängterar dock att han tyckte det var kul på jobbet – det var det som fick honom att härda ut.

– Ja, det är rätt konstigt egentligen, men jag led aldrig av de höga kraven utan fick energi av arbetet genom uppskattning och bra feedback från medarbetare och klienter.

Bitrisar sliter hårdast – en myt!

Han fortsätter med att kommentera föreställningen om att det är biträdande jurister som gör grovjobbet:

– Den som tror att det blir mindre närvarokrav som delägare är helt fel ute. Dessutom ökar kraven på face-time i klientsammanhang och möjligheten att sätta in någon annan i ditt ställe minskar om arbete och fritid krockar.

Han exemplifierar:

– Du kanske är på väg hem inför första semesterdagen och frun har stuvat in barnen i bilen för att åka till Legoland. Då ringer en viktig klient och vill ha ett möte dagen därpå i ett nytt ärende, en stor transaktion. Det är en väldigt personfixerad bransch och det kanske inte bara går att stoppa in någon annan på ett sådant möte. Då är det bara ”sorry och ajöss, ha en dejlig resa”, det är spelets regler. Klart att det tär på relationen hemma.

Familjeliv? Nja…

Hur går det då att kombinera arbetet med att ta hand om sina barn? Advokaten berättar om hur dagen före intervjun har sett ut:

– Det var fem kineser som flugit hit i en transaktion. Det finns inte på kartan ens att man skulle kunna vabba då, säger han apropå sin familjesituation. Hustrun har också en tjänst, men jobbar deltid – annars hade det knappast fungerat med barn.

Kan man inte ha barnflicka?

– Jo, men det är ju rätt så ovanligt i Sverige. Vi har bra dagis, skola och fritids, kombinerat med höga skatter och arbetsgivaravgifter som gör det dyrt att ha barnflicka. Och man vill ju vara med sina barn, de är ju redan på dagis och i skolan så många timmar varje vecka. Jag tror även att den svenska kulturen och samhället håller tillbaka.

– Sverige sägs vara väldigt jämställt och det är väl vårt samhälle på en del plan, men det finns outtalade sociala krav på framförallt mammorna att de ska vara hemma. Kanske är det mormödrarna som står för den största pressen där…

– Jag tror exempelvis att det är få far- och morföräldrar som skulle kritisera pappan – för många äldre är det naturligt att pappan ska jobba mest och dra in pengar till familjen. Den äldre generationens inställning påverkar oss nog starkt just i den här frågan.

Att bilda familj med en annan biträdande jurist med delägarambitioner är alltså inte att rekommendera, blir Realtid.se:s slutsats.

– Nja, det fungerar nog inte att båda föräldrarna seriöst siktar på delägarskap annat än i extrema undantagsfall. Jag kan inte se att det skulle vara möjligt, stackars barn i så fall!

Samtalet glider över i en genusdiskussion.

Att kvinnor mer sällan blir delägare beror på en mängd orsaker, anser advokaten. Det finns få kvinnliga förebilder i branschen, vilket är negativt för tjejerna. Det är lättare för unga manliga jurister att ”bonda” med (de manliga) delägarna. Och det handlar inte nödvändigtvis om att man medvetet undviker att umgås med kvinnliga kollegor för att behålla karriärstillfällena i grabbgänget.

– Nej, men tänk dig själv vad min fru skulle säga om jag börjar spela squash regelbundet med en av våra yngre kvinnliga biträdande jurister. Eller om hon frågar om vi ska gå ut och ta ett glas vin tillsammans en fredag – det är tyvärr inte alls samma sak som om en kille frågar om man ska ta en öl ihop efter jobbet. Det blir naturligtvis mycket mer laddat. Tråkigt, men jag ser ingen enkel lösning på just det problemet.

– Dessutom finns det gott om exempel på att seniora manliga jurister har hoppat över skaklarna och träffat nya partners på jobbet och även att delägare och biträdande jurister gör andra biträdande jurister eller andra anställda med barn.

– I viss mån kanske det är en naturlig konsekvens av de långa arbetsveckorna där man riskerar att tappa kontakten med sin familj samtidigt som man arbetar väldigt mycket tillsammans med olika trevliga personer.

Hur fungerar det att kombinera yrket med föräldraledighet?

– Vi talade om jämställdhet tidigare. Just när det kommer till föräldraledighet behandlas män och kvinnor väldigt olika. En man är en hjälte i mångas ögon om han stannar hemma så mycket som tre månader med en bebis, medan en mammaledighet på under 12 månader kan väcka frågor om varför inte mamman är hemma längre. En sådan skillnad leder naturligtvis till att kvinnor tappar mycket klientkontakter och fart i karriären jämfört med männen. Sedan är det avgörande vad som händer i vardagen efter ledigheten med hämtning på dagis och skola.

– Det finns exempel på byråer som har haft väldigt generösa föräldraledighetsvillkor, men det ledde till att folk var borta i flera år och helt tappade kontakten med verksamheten.

Rent krasst menar advokaten att det är svårt att förena en framgångsrik karriär på advokatbyrå med en bra familjesituation. Om du tar ut föräldraledighet så tappar du snabbt klientkontakter, interna kontakter och fokus på verksamheten. Om man tänker rent karriärmässigt bör man nog i realiteten inte ta ut mer än någon månad, helst under den lugna perioden juli–september – men det är ett val man bara kan göra själv och chansen kommer inte tillbaka.

Finns det några byråer man kan ta med sig sina bebisar till?

– Jag tror faktiskt att Mannheimer Swartlings nya skrytbygge har en hage, säger advokaten (byrån bekräftar att det finns ett lekrum på kontoret när Realtid.se kontrollerar saken).

Det Stora Byråvalet

Genusdiskussionen lämnas till förmån för en av de viktigaste nycklarna till framgång: en gedigen byrå- och delägaranalys.

– Jag gjorde nog ingen vidare analys. Jag tittade bara på storlek och tyckte att den byrå jag började på hade ett namn som klingade rätt! Men det är ett gott råd att göra en noggrann analys, speciellt i dagens byråvärld där skillnaderna i möjligheterna till delägarskap har ökat.

Han anser också att det finns byråer som är svårare än andra att ta sig fram på om siktet är att bli delägare.

– Mest känt är väl en viss engelsk byrå i stan där möjligheterna och situationen känns ganska hopplös, medan det fortfarande är relativt modesta krav på lönsamhet och egna kontakter för att bli delägare i byråer som inte tillhör top 10 och fortfarande har kvar 7-årsperspektivet och i vissa fall även ”Stockholms-modellen”.

Är det en bra strategi att vara något år på kanske fem olika byråer för att få flera perspektiv och många kontakter i näringslivet?

– Nej, det skulle jag betrakta som en varningsflagga om någon hoppat runt så. Men ett par byråer är nog bara bra så att man har sett hur olika arbetsplatser fungerar – eller inte fungerar.

– Hamnar man snett kan det vara bra att byta under de första tre–fyra första åren, och ibland kan det faktiskt leda till att man hamnar högre upp i hierarkin på nya byrån. Därefter, säg efter fem–sex år, hamnar man lätt längre ned i hierarkin om man byter byrå och riskerar att få ”börja om” med att bygga nya relationer internt och med klienter, så det är inte alls säkert att man har fler kontakter i näringslivet för att man har bytt byrå.

Vilka byråer är bäst att börja på ur ett karriärperspektiv?

– De största byråerna är alltid ett safe bet. Tråkigt svar kanske, men så är det. Sedan kan de internationella byråerna erbjuda en duktig och språkbegåvad person spännande utmaningar, men kraven är nog betydligt tuffare på många håll.

Vad ska man tänka på som biträdande jurist?

– Under de första åren är krav på noggrannhet, tillgänglighet och juridisk kompetens i fokus. Sedan ändras kravprofilen för de som stannar och inte sorteras ut till alternativa karriärer med lägre ställda krav.

– Efter några år ska man ha helt andra färdigheter, man måste klara av att hantera klienter, delegera och leda projekt, se helheten och det kommersiella perspektivet. Det gäller även att kunna lämna feedback på sina yngre juristers jobb, helst på ett socialt och empatiskt sätt.

– Det finns gott om exempel på biträdande jurister som klarar de första årens back-officearbete med bravur, men som sedan inte klarar av att ta steget vidare utan är osjälvständiga, fastnar i att vara underleverantör, inte vågar ha egna klientkontakter, oroar sig för att göra fel, etcetera.

Olika faser – olika krav

Och en del faller på något helt annat: bristande kollegialitet. Ett okamratligt beteende kan helt enkelt sabotera klivet från biträdande jurist till delägare.

– Delägarna ska i grunden vilja äga och driva en verksamhet med dig för att du ska tas upp i delägarkretsen. Du kan i och för sig bli delägare även om du är ett svin om du har en stor klientstock, för rent krasst är det svårt att sparka ut en person som bidrar stort till det ekonomiska. Men det är allt större fokus på kollegiala och sociala faktorer, säger advokaten.

– Dessutom är det inte heller säkert att du kan gå till en annan byrå om du får en sådan stämpel, det är en liten marknad och det går ständigt rykten om kollegor som betett sig illa och inte kommer vidare utan vill byta byrå.

– Och det finns flera negativa aspekter av att vara ett svin: även om någon skulle lyckas manövrera ut sina jämnåriga kollegor genom diverse tjuvnyp utan att delägarna har noterat detta är det ditt eget kontaktnät som du förstör! Dina kollegor som hoppar av blir ofta bolagsjurister hos klienter och potentiella klienter, det vill säga till stor del samma personer som ska köpa tjänster av dig framöver. Och hur tror du de resonerar när de ska välja byrå?

Advokaten besvarar själv sin retoriska fråga:

– Nej, man vinner inget i längden på att armbåga sig fram och behandla sina kollegor illa.

En angränsande fråga: är det vanligt med feedback från de överordnade på byrån?

– Det brister ofta. Man försöker ge feedback, men den krassa verkligheten är att tiden är begränsad och dyrbar. Det är svårt att ta betalt av klienterna för säg en halvtimmes ordentlig feedback. En annan aspekt är att varje minut i samtal med en biträdande jurist är en minut mindre för samtal med min familj, som jag inte träffar så mycket som jag skulle vilja.

Några klassiska misstag som biträdande jurister gör?

– Ja: att ”delegera uppåt”, genom att lämna kärnproblemet olöst och exempelvis avsluta med att ställa själva frågan till läsaren sist i en promemoria. Helst bör en yngre biträdande jurist inte lämna några frågeställningar obesvarade och överlåta till delägaren att utreda en fråga, han vill ju att du utreder frågan noga och löser uppgiften. Föreslå hellre en lösning och förklara hur du har tänkt. Det kanske är fel tänkt, men annars lär du dig inte. Det handlar mycket om att spara tid åt den som delegerat. Om du kan ta fram ett perfekt avtalsutkast och dessutom författar ett följebrev till klienten, som bara är att klistra in i ett nytt mail och skicka – det är perfekt.

Hur ska man välja vilka ärenden man tackar ja till under sin karriäroptimering?

– Jag har aldrig tackat nej till ärenden som jag fått av äldre jurister och det beror nog på vem man arbetar för om det accepteras eller ej. Jag tror det är bra att jobba brett åtminstone de första 4–5 åren – med tiden märker man vad man är bra på och tycker om att arbeta med och så specialiserar man sig mer och mer.

– Många yngre vill enbart jobba med M&A-projekt med coola hemliga kodnamn som Project MegaDeal, men det du har igen av att jobba på många olika ärendetyper är att det alltid kommer igen element av olika discipliner i stora viktiga transaktioner. Lär du dig inte grunderna i början kan det vara svårt att komma ifatt – det blir svårare och svårare med tiden att hämta igen bristande grundkunskaper eftersom du har fler åtaganden ju mer senior du blir.

Hur ska man agera om överordnade lägger in fel i ens material?

– Det händer ju, och det måste man i så fall påpeka, det är ens skyldighet – även om det kan vara känsligt och inte alltid uppskattas av den seniora juristen så får det givetvis inte gå iväg dokument med felaktigheter i till klienten. Ofta kan det vara att man har olika åsikter, eller om man själv har större överblick på ett material man arbetat fram och inser att det blir följdfel om något ändras av någon som kommer in snabbt från sidan.

– Samtidigt gäller att man inte ska skapa friktion om man vill ta sig fram.

Angående misstag: det går aldrig att skylla ifrån sig nedåt i hierarkin utom vid undantagsfall – det får aldrig vara en junior biträdande jurists ansvar att avgöra vilket material som går till klient.

Samtalet kommer in på den värsta tänkbara konsekvensen av ett misstag – att gå miste om en affär.

Men man har ju ändå så mycket att göra, vad gör det om man missar någon enstaka transaktion?

– Herregud! Det handlar inte om en enstaka transaktion!

Advokaten får något vilt i blicken. Han hämtar andan och fortsätter:

– Om man gör ett misstag kan det leda till skada för klienten, vilket är oacceptabelt. Dessutom kan även enstaka misstag göra att hela klientrelationen fördärvas, det kan handla om många miljoner i arvoden på sikt! Om någon av mina biträdande jurister skulle fråga så efter att ha orsakat en miss skulle han få sparken! säger advokaten upprört och avslutar intervjun.