Martin Nordh, är vd för Acuminor, ett regulatory tech-företag specialiserat på åtgärder mot penningtvätt, terrorfinansiering och sanktionsbrott.

Ska ansvaret för penningtvätt lyftas från bankerna?
– Nej, det skulle vara en mindre bra idé. För att bankerna ska kunna bedriva ett effektivt arbete mot finansiell brottslighet krävs inte bara en mycket god kunskap om brottsliga tillvägagångssätt och regelverk utan också en expertis i bankens egna produkter, kunder och system.

Har EBM och FI resurser för att klara av penningtvättsbrotten?
– Min uppfattning är att rättsväsendet inte använder penningtvättsbrottet i den utsträckning som de skulle kunna göra. Det är mest specialenheter såsom exempelvis finanspolisen, EBM och möjligen bedrägeriutredarna som använder sig av penningtvättsrubriceringen. Om alla brottsutredande poliser skulle ha kunskap om de vinster som finns i att ”följa pengarna” skulle det förmodligen kunna ge effekt också mot lokal grov organiserad brottslighet m.m. Fi’s ansvar för arbetet mot penningtvätt i Sverige är begränsat till att säkerställa att de företag som tillsynas av dem följer regelverken – med andra ord att banker och andra företag i finanssektorn känner till hur de kan utnyttjas av kriminella och vidtar effektiva åtgärder för att förhindra att så sker. Utmaningen som FI har är att deras personal inte stannar så länge utan blir rekryterad till mer flexibla och bättre betalda jobb i finanssektorn.

Krävs det en ny penningtvättslagstiftning?
– I huvudsak är den nuvarande penningtvättslagen bra. Utmaningen för de företag som omfattas av den är att implementera den och rekrytera experter som ska arbeta med det – just expertisen är en stor bristvara globalt och även om det finns många som är duktiga så finns det inte i närheten så många som skulle behövas för att täcka behovet.

Johan Sangborn chefsjurist på Sveriges advokatsamfund:

Ska ansvaret för penningtvätt lyftas från bankerna?
– Eftersom banker och andra finansiella institut är de som i de flesta fall verkställer penningtransfereringar som kan utgöra penningtvätt, kan dessa rimligen inte befrias från ansvaret att motverka penningtvätt. Det finns dock även ett stort antal andra verksamhetsutövare som inte är banker som omfattas av PTL:s krav. Även den stora mängd andra verksamhetsutövare som på olika sätt ombesörjer pengatransaktioner (revisorer, advokater, fastighetsmäklare, spelbolag, pantbanker, auktionsfirmor, bilförsäljare, etc. etc.), har en viktig roll att fylla för att förhindra penningtvättstransaktioner.

Har EBM och FI resurser för att klara av penningtvättsbrotten?
– Om EBM och FI har erforderliga resurser kan jag inte uttala mig om. Däremot är det uppenbart att den myndighet – Polismyndigheten genom Finanspolisen – som har att ta emot alla rapporteringar om misstänkt penningtvätt enligt PTL, inte har vare sig resurser eller tillräckligt väl fungerande rapporteringsrutiner för att på bästa sätt samla upp och utreda misstänkt penningtvätt enligt PTL. Det är här viktigt att skilja på den brottsbekämpande verksamheten (PTBL) som sköts av Polismyndigheten och EBM och den tillsyns- och rapporteringsverksamhet som föreskrivs i PTL. EBM har alltså en rent brottsbekämpande uppgift, medan FI har till uppgift att utöva tillsyn över att banker och finansiella institut bedriver sin verksamhet i enlighet med PTL:s krav, på samma sätt som Advokatsamfundet har över advokatbyråer, Revisorsinspektionen har beträffande revisionsbyråer, Fastighetsmäklarinspektionen har avseende fastighetsmäklarbolag, etc.

Krävs det en ny penningtvättslagstiftning?
– Nej. Den lagstiftning som idag finns och är på gång säkerställer i sig en fullgod ordning för motverkande av penningtvätt och utredning av misstänkta penningtvättsbrott. Problemet är alltså inte ett ofullständigt regelverk, utan de stora svårigheter som ofta ligger i att kunna upptäcka att vissa uppdrag och penningtransaktioner kan misstänkas utgöra försök till penningtvätt. Det krävs därför att samtliga verksamhetsutövare som omfattas av PTL har erforderliga rutiner för att inhämta klient/kundkännedom, utföra erforderliga riskbedömningar, kontinuerligt övervaka pågående uppdrag och transaktioner, m.m. för att på bästa sätt motverka att den egna verksamheten används för penningtvättsändamål.

Louise Brown, ordförande för Transparency international i Sverige

Ska ansvaret för penningtvätt lyftas från bankerna?
– Ansvaret att motverka penningtvätt är en del av bankernas ansvar. Enligt penningtvättlagen ska en bank göra riskbedömningar, har ändamålsenliga rutiner på plats, ha kundkännedom och kunna klassificera sina risker. Detta är en fundamental del i verksamhetens, och väsentligt från styrelsen arbete och ner genom organisationen, i termer av en ’chain of control’. Precis på samma sätt som det är alla företags och även offentliga organisationers ansvar att förebygga och på alla sätt motverka mutor och korruption i sin verksamhet.

 Har EBM och FI resurser för att klara av penningtvättsbrotten?
– Både EBM och FI har fått mer resurser på senare tid. Jag tror att vi generellt är i ett läge där det inte bara handlar om resurser, utan lika mycket, eller kanske mer, om rätt kompetens och framför allt ledning samt effektiva processer. Ledningen för FI:s egen penningtvättavdelning valde i höstas att tonande ner tydliga signaler på risker i Swedbank. Det är anmärkningsvärt. Media har ju för övrigt förra året rapporterat att EBM:s arbete trots fördubblade anslag på tio år har en statisk där endast 2% av fallen leder till fällande domar.

Krävs det en ny penningtvättslagstiftning? 
– Penningtvättlagstiftningen är tydligt i sina krav, som nämnt ovan. Den är dock fortfarande ganska ny och EU:s femte penningtvättdirektiv (5AMLD) börjar gälla nästa år. Jag tror att det absolut avgörande i dagsläget är att säkerställa att existerande lagar följs och att våra exekutiva myndighetsfunktioner har förmåga att effektivt arbeta i den utsträckning som dagens utmaningar och förväntningar från samhället kräver.