President Bushs visdomsord på cd

Den 1 april släpptes en ny cd – med George W. Bushs visdomsord. Nej, det är inget aprilskämt.

Uppdaterad 2016-02-16
Publicerad 2008-04-11

Keep on rockin´ in the free world, sjöng Neil Young.

Du ska va president, sjöng Thåström i Imperiet.

USA:s presidenter har alltid inspirerat populärmusiken. Ronald Reagan och hans Reaganomics var under 1980-talet vanliga ämnesval i låttexter hos Sting, Ramones, Pink Floyd, Violent Femmes, Simply Red och Prince. För att inte tala om proto-rapparen Gil Scott-Herons singel Re-Ron där refrängen går We don´t need no re-Ron.

Många grupper har tagit sina namn från amerikanska presidenter, bland andra Dead Kennedys, Reagan Youth och The Presidents Of The United States of America. Ronald Reagan var också ett populärt motiv på rockaffischer under 1980-talet, i synnerhet på den amerikanska hardcore-scenen.

Frankie Goes To Hollywood har en röst imiterar Reagan i låten Two tribes (refrängen fortsätter goes to war...) Jag säger bara Relax (don´t do it).

Även Simpsons har tagit sig an Reagan i ett avsnitt. Homer ska köra familjen i bilen och för att göra resan lindrigare har han tagit med sig sin Rappin' Ronnie Reagan-kassett. "It always makes the trip go faster."

Kassetten går i gång och vi hör den "rappande" Reagans röst över trumbeats: Well, well, well w-well, well weh-weh-well, Well, well, w-weh-well, well, weh-well, w-w-well, well, well, weh-well...

Homer skrattar: Heh heh heh! You know, he DID say "well" a lot.

Efter Irak och allt som amerikanerna varit med om under Bushs ledning är allas vår Dubya minst lika vanligt förekommande som Reagan var under sin tid.

Nu är ju knappast gruppen Bush döpt efter presidenten. Men Sheryl Crow, Ben Harper, Ani DiFranco och många fler har spelat in protestsånger för den nya tiden. Punk-USA har samlat sig (och band från andra delar av världen) på en serie samlingsskivor under namnet Rock against Bush.

Bruce Springsteen har uttalat sig kritiskt – ja, till och med engagerat sig i en politisk kampanj för att förmå folk att inte rösta på Texasmannen – och sjungit om effekterna av Bush-administrationens ignorans av orkanen Katrinas bieffekter. Han har också stöttat Dixie Chicks efter damtrions uppmärksammade, kritiska uttalande om presidenten.

Och för fyra år sedan släpptes den första volymen i serien Bushspeak: The Curious Wit & Wisdom Of George W. Bush. CD:n innehåller delar av Bush-tal, vilket ger oss hits som Where wings take dream, Make the pie higher och – håll i er nu – War is a dangerous place. Ja, hits eller missar — döm själva.

Med mindre än ett år kvar för Bush-administrationen släpper Shout! Factory Records nu en ny volym Bushspeak. Den 1 april nådde nämligen Bushspeak Volume 2: Fore More Years skivbarackerna och nedladdningsbunkrarna.

En cd-samling med några riktigt svängiga lingvistiska övningar från allas vår Dubya.

“Ingen kan anklaga mig för att vara Shakespeare . . . Jag kan bara hoppas att ni förstår vad jag säger.”

Japp. George W. har talets gåva.

"Du har tre jobb? Unikt för Amerika, eller hur? Jag menar, det är fantastiskt att du gör det. Får du någon sömn?"

Den här färska Dubyismen från Vita huset i mars hann inte med på skivan, men är värd att nämnas. Bush pratar om John McCains presidentkandidatur:

"Look, if it — if my showing up and endorsing him helps him, or if I'm against him and it helps him — either way, I want him to win."

Tilltaget med en skiva där presidenten kommer till tals med sina visdomsord är inte nytt. Jag minns en LP som släpptes på det banbrytande, oberoende engelska skivbolaget Stiff Records – etiketten som gav oss allt från Elvis Costello till The Damned. LP:n hette The Wit and wisdom of Ronald Reagan. Inuti i skivpåsen låg en LP-skiva där båda sidorna var blanka...

Och Jerry Harrison, känd från band som The Modern Lovers och Talking Heads, gav ut en samplings-stinn tolva i mitten av 1980-talet där han samplat Reagan när presidenten testade micken och trodde att det inte gick ut. Grymt bra tidig electro – ja, eller hip hop utan rap. Om man bortser från Reagans samplade snack förstås:

"I´ve signed legislation that will outlaw Russia forever. We begin bombing in five minutes."

Och så stakar sig samplingen sig på frasen b-b-bo-bo-bo-bo-bombing.

Musikprojektet rx använder liknande grepp på Bush. rx har släppt politiskt laddade låtar åt electronica-hållet till, med samplad Bush-röst över lån från John Lennon-, Lou Reed- och U2-låtar. Bland annat låten Dick is a killer, som är inget mindre än en homoerotisk fantasi om Bush och Dick Cheney.

Det allra fräckaste exemplet på Bush-fraserande musik kommer från kören The George W. Bush Singers. I låtar som War in Iraq bygger kören intrikata arrangemang kring faktiska citat från presidenten.

"I hope we're not headed to war in Iraq" kan ett Bush-citat lyda och så sjunger kören så vackert, så vackert i stämmor.

Ett av många exempel på att motstånd främjar och föder kreativiteten och fantasin.

Nya skivor:

M.A. Numminen: Gör ont i Sverige (Rockadillo/Sound Carrier)

Jodå, den gode M.A. Numminen – eller Emma Numminen som rocktidningen Denimzine lyckades stava hans namn i en intervju med Ebba Grön-basisten Fjodor – gör en alldeles egen tolkning av Lena Ph:s melodifestivalsdänga Det gör ont. Och det låter som vi tänker oss att det ska låta från M.A.nnen.

Det här är M.A. Numminens första skiva på svenska sedan 1995. Numminen har ägnat sig ganska mycket åt den tyska marknaden de senaste åren. Föreliggande cd är dock inspelad live på jazzklubben Fasching i Stockholm, på Uppsala konserthus – och så en stenhård Dägä-dägä från Allsång på Skansen. Lika säreget och Numminenskt som alltid, med bra publikkontakt i mellansnacket, låtar som Nordens billigaste tv-avgift och som publikflört en ny grannlandsbetraktelse i låten I Sverige är allting bättre.

Hur var det då med Ebba Grön-Fjodor och M.A. Numminen? Jo, de gjorde en spelning ihop ute i de finska skogarna en gång för länge sedan – under namnet M.A. Grön. Eller Emma Grön, om vi ska tro Denimzine...

Alessandra Celletti: Way out (LTM)

Engelska LTM, denna ambitiösa skivetikett för återutgivningar av postpunkens mer konstnärligt ambitiösa uttryck, ger även ut skivor med spillans ny musik. Som Way out, Alessandra Cellettis tredje album med eget material. Celletti är en pianist och kompositör som tidigare tolkat verk av Satie, Gurdjieff och Glass.

På nya skivan Way out sjunger Alessandra Celletti också, och hon får bistånd av trummisen Fabio Ferri. Way out är en vacker skiva som visar upp en kvinnlig artist som inte räds att gå i fotspåren av ikoner som Ravel och Debussy. Mycket spännande i all lågmäldhet.

Gunhild Carling Big Band: Magic swing! (Heptown)

Gunhild Carling är en duktig multiinstrumentalist som kan sin ångande gamla jazz. Nalen är som byggt för denna kvinna med musikaliska rötter i Duke Ellington, Billie Holiday, Louis Armstrong och bladde-dee-blah. Carlingskan trakterar trumpet, trombon, säckpipa, munspel, steppskor och det i swingkretsar synnerligen underskattade instrumentet megafon.

Vad menar ni, högt ärade läsekrets? Aldrig hört hennes namn tidigare? Gunhild Carling har spelat med Toots Thielemans, Count Basies Orkester och på FN:s 60-årskalas. Den här förnämligt trevliga cd:n är inspelad under två konserter på Berwaldhallen i Stockholm för två år sedan och är bara hur najs som helst. Att fyra av de nio storbandsmedlemmarna heter Carling i efternamn minskar knappast samspelheten och träffsäkerheten i framförandet.

Guy Fletcher: Inamorata (Inamo/Sound Carrier)

När Guy Fletcher är som bäst gör han skön mogenpop på mogengitarrgrund – lite som någon ex-Squeeze-medlem. Det är hela tiden lågmält och människonära när Guy Fletcher, som varit keyboardist i diverse Mark Knopfler-sammanhang sedan Dire Straits anno 1984 och det efterföljande årets megasäljande album Brothers in arms, nu presenterar sitt eget material. Hemtrevligt, med stark ton av brittiisk folkrock. Ohippt, men vem bryr sig? Inamorata är en fin liten disc.

Diverse artister: Funky Nassau - The Compass Point story 1980-1986 (Strut/Playground)

Compass Point-studion i Nassau, Bahamas, var känd som en av de ballaste inspelningsplatserna när 1980-talet var ungt. Island Records grundare Chris Blackwell hade skapat en liten oas dit alla från Robert Palmer till Grace Jones till Talking Heads drogs. De spelade in skivor där och passade på att ta del av bad och partyliv i samma andetag. Ambitiösa skivbolaget Strut har samlat ihop ett antal av dessa inspelningar på en ny samlings-cd. Det är ljudet av ett åttiotal på semester likväl som ett modernt sound som håller än i dag. Det är ljudet av reggae - Sly & Robbie var ofta rytmsektionen på de här låtarna - som möter stämningen från amerikanska och brittiska klubbar, fast på en varm strand. Och så är det ljudet av den bredaste, mest tillgängliga musiken som möter en viss avantgarde-känsla. Tom Tom Club, Grace Jones, Ian Dury och Gwen Guthrie väntar på dig under parasollet med en drink i handen.

Platsannonser

Logga in