Annons

Annons

Pieter Tham: från pop- ynglingar till finansvalpar

Pieter Tham är på senare år känd som ekonomijournalist, medietränare och finansman. Men det fanns en tid då han var gitarrist i popbandet The Sebastians. Läs ett utdrag ur nya boken i Realtid.se.

1962 var långt innan redaktionssekreterare Pieter Tham förslog en rubrik med ordet "finansvalp" till en Veckans Affärer-artikel. Ett kvarts sekel till och med.

Nej, 1962 var Pieter Tham en av fyra unga grabbar i ett Sigtunagäng med popdrömmar och lugg. En popvalp.

I boken The Sebastians – sextiotalsgruppen Gud glömde (Premium Publishing) skriver Tham om popens extas, och mockaskorna som han tjatade på mamma om men aldrig fick, om långhåriga skolelever, om Beatles, Stones och Dylan.

Annons

Annons

Pieter Tham berättar om 1960-talet, då han spelade i rockbandet The Sebastians. I ett konkurrerande band som hette Slowcoaches trummade en ung man vid namn Noppe Lewenhaupt.

Läs mer om allt detta i utdraget här i dagens Realtid.se.

Cadillac

Tonåringarna på Sigtunaskolan märkte föga av den tilltagande turbulensen ute i stora världen. Mellanölet var visserligen omdiskuterat men den största kontroversen gällde snarare om skolan verkligen skulle tillåta det långhåriga mode som började göra sig gällande bland eleverna.

I denna lyckligt omedvetna atmosfär skedde Sebastians egentliga genombrott när bandet i maj framträdde live för första gången inför en fullsatt aula. Eleverna på skolan lyssnade med hörbar förtjusning på den till synes samspelta gruppen som dagen till ära klätt sig i sin första (och enda) scenkostym, mörkblå kavajer med axelklaffar inköpta på Ströms herrekipering vid Kungsgatan. Det blev till och med en inropning där bandets namn skanderades i talkör med krav på extranummer.

Bandet spelade sex låtar varav två versioner (Cadillac samt Tell Me You're Mine) inte stod originalen från Hep Stars respektive Tages långt efter i kvalitet (det skvallrar å andra sidan om allmänna brister i den musikaliska nivån på den här tiden). Få av åhörarna kunde ana att bandet blott ett halvår tidigare hade stått utan trummor, elgitarrer, elbas samt förstärkare.

Spelningen blev en succé och medlemmarna i Sebastians avslutade kvällen med nachspiel på filmjölk och cornflakes i köket på Turisten, elevhemmet som Per och Pieter tillhörde. Medlemmarna i bandet babblade i munnen på varandra rusiga av lycka: "den ljusnande framtid är vår!" Det är svårt att veta varför just Cadillac, komponerad av engelsmannen Vince Taylor, gick hem så bra hos auditoriet. Hep Stars, som hade en dunderhit med låten, var visserligen den hetaste popgruppen i Sverige våren 1965. De hade till och med tre singlar på Tio i topp samtidigt (Cadillac, A Tribute To Buddy Holly, Farmer John). Lite av hysterin kring Hep Stars (i bandet ingick för övrigt blivande ABBA-medlemmen Benny Andersson) spillde naturligtvis över på Sebastians i samband med valet av just superhiten Cadillac. En annanförklaring är att Sebastians version inte bara var en ren cover.

Per hade tagit ut en ny basgång jämfört med originalversionen (vilket fick de övriga medlemmarna att höja på ögonbrynen). Den gick i moll. Denna lilla ändring gav Sebastians version en fräschör - låten lät helt enkelt annorlunda, rent av spännande. Ingen i auditoriet hade väntat sig att fyra gröngölingar skulle gå upp på scenen och respektlöst riva av en egen version av monsterhiten från Tio i topp.

Till yttermera visso fick Per publiken att jubla när han i vers tre (efter solot) sjöng: "My baby drove up in a brand new…Saab!"

I en tidsanda när amerikanska serietidningen MAD (som gavs ut i en svensk version redigerad av Lasse O'Månsson) och Beatles angav tonen med sin "sjuka" humor satt skämtet perfekt. Faktum är att denna lilla ordlek senare spreds bland tonåringar över hela Sverige - men Sebastians var tidigt ute (bandet hade roat sig med "texten" flera gånger på repetitionerna).

En sista förklaring till varför Cadillac blev en succé för Sebastians var naturligtvis Jans insats på trummorna. Efter att Hep Stars nått översta platsen på Tio i topp övade alla Sveriges tonåringar, åtminstone den manliga halvan, på att lära sig den karaktäristiska trumvirveln som inleder Cadillac - vid frukostbordet, på skolbänken, i lunchmatsalen, etc. Men övningen upphörde inte där. Efter virveln följer nämligen sexton dämpade slag (på en sluten hi-hat på Hep Stars inspelning) innan det är dags att markera takten på det sjuttonde med ett dånande nedslag på virveltrumman, ett mönster som upprepas genom hela låten. Det var en knepig uppgift för ett otränat musiköra.

Här satt nu deras skolkamrat bakom ett riktigt trumset - som visserligen såg ut att vara inköpt från Frälsningsarméns restlager - och lät trumpinnarna dansa helt i samklang med de övriga instrumenten, samtidigt som de erforderliga virvlarna satt perfekt. Låten avslutades med en tretaktsvirvel varefter Jan blixtsnabbt - med trumpinnen kvar i högerhanden - dämpade cymbalen med tummen och pekfingret så att en ödesmättad tystnad uppstod efter den sista slutklämmen i refrängen: CADILLAC!

Tonåringarna i aulan insåg att det skett en förvandling framför deras ögon: skolkompisen hade blivit trummis på riktigt.

När Pieter kom till klassrummet nästa dag och slog sig ner bredvid sin två år alder bänkkamrat - en ung man med världsvan framtoning och som enligt ryktet hade gjort det - fick han en dunk i ryggen och lovord.

– Bra! Ni kanske till och med kan få spela på min studentmottagning!

Den glasögonprydde tonåringen jublade inombords. Livet kunde inte bli bättre än så här.

– Jag spelade trummor i The Slowcoaches och Sebastians var våra värsta konkurrenter, säger Noppe Lewenhaupt som tillbringade flera av sina tonår på Sigtunaskolan. Idag äger och driver han medlemsklubben Noppes, ett uppskattat vattenhål för alla åldrar i Stockholms nöjes- och krogvärld.

– Det var faktiskt en väldigt rolig tid. Och det tycker jag fastän mitt band förlorade mot Sebastians i en musiktävling som genomfördes på skolan! Det var flera andra inbjudna band, bland annat från Lundsberg, som spelade. Jag tror vi kom sist!

– Jag var i stort sett självlärd på trummorna med lite, lite hjälp från Bertil, en herre som spelade trummor i Arvid Sundins Orkester. Annars var det inte så mycket bevänt med repetitioner - vi lirade för att det var kul. Dessutom hade vi inte så där värst många engagemang förutom spelningarna i Sigtuna. Jag minns egentligen bara en enda spelning, på någon ungdomsgård i Märsta.

– Däremot hade vi faktiskt en fanclub, säger Noppe och skrattar vid minnet. Det var en tjej i Stockholm som drog igång den. Orsaken var nog att hon hade kärat ner sig i Jonas Björnstierna, den långhårige och stilige sångaren i vårt band. Det var väl ett sätt att få kontakt! Han var lite mer moderiktig än jag. Jag var korthårig, tjock och klädd i flanellbyxor och skjorta från Morris - redan då!

– Om sanningen ska fram fanns det förutom ordföranden bara en medlem till i vår fanclub. Det var konstnärinnan Vibeke Beck-Friis. Fråga mig inte hur det kom sig - allt var mest på skämt! Noppe spelar än idag när andan faller på, senast sommaren 2007 i samband med Noppes sommarfest.

– Tro det eller ej, jag kompade glamrockarna The Poodles i låten Smoke On The Water. Det var tungt!

Too Much Monkey Business/Roll Over

Beethoven/Bloodhound/Long Tall Sally/

I Got My Mojo Working/Rock'n'Roll Music/

Dizzy Miss Lizzy/Kansas City

Många av musikgrupperna som startades i mitten av 1960-talet hämtade inspiration från den svarta amerikanska bluesen, inte minst när det gällde att bygga upp en repertoar. Namn som Muddy Waters (I Got My Mojo Working, Mannish Boy) Chuck Berry (Carol, Rock'n'Roll Music) förekommer påfallande ofta som kompositörer till låtarna som den tidens tongivande band framförde, bade live och på skiva. En annan populär svart låtskrivare, uppskattad av The

Beatles, var Richard Penniman alias Little Richard (Long Tall Sally, Tutti

Frutti).

Sebastians medlemmar framlevde sina liv okunniga om denna rika musikskatt. Istället tog man omvägen över populära svenska artister som i sin tur plankade engelska band som i sin tur lyssnat på "The real thing", det vill säga de amerikanska bluesmännen. Det var med andra ord ganska urvattnade versioner Sebastians lyssnade på och sedan kopierade. Det märktes. När det gäller Too Much Monkey Business hämtade man inte låten från kompositören Chuck Berry utan plankade istället göteborgsbandet Shakers. Bandet hade en hit med låten på Tio i topp i juni 1965 och nådde som högst fjärde plats.

Shakers sångare Tommy Rander hade problem med texten redan i Shakers inspelning men det var ingenting jämfört med Pieters närmast tragikomiska version. Framförandet kunde mer liknas vid något slags onomatopoetiskt hojtande än verklig sång.

I Berrys Roll Over Beethoven kunde den som möjligen lyssnade imponeras av det faktum att Per not för not lyckades kopiera gitarristen George Harrisons solo från samma låt på LP:n With The Beatles. Jan fick också för första gången anledning att använda sin golvpuka i det så kallade sticket. Det lät som om han attackerade en leksakstrumma med gummiduk. Övningen hade det goda med sig att bandet ganska raskt bytte ut trumsetet - som hade ägts på 1950-talet av en greve med jazzambitioner - mot ett nyare set av märket Pearl. Sammantaget blev det dock aldrig något riktigt tryck i låten.

Dizzy Miss Lizzy var en färglös boogie redan i Beatles tolkning - Sebastians version gjorde inte saken bättre. Per fick aldrig något tryck i den gitarrslinga som driver låten (inte George Harrison heller för den delen). Solot påminde mest om surret från en andfådd mygga. Sammanfattningsvis utföll Sebastians tolkningar av dessa treackordsklassiker inte till bandets fördel: det blev sällan något riktigt gung utan lät platt och enformigt.

En förklaring var bandets urusla utrustning. Kompgitarristen Pieter spelade länge med en radio som förstärkare. Sångmikrofonerna var lågprisvarianter (Kent och Aiwa) som på grund av bandets dåliga ekonomi inte var kopplade till en sånghögtalare utan direkt in i gitarrförstärkarnas högtalare. Den ljudmixen tillät inte något annat uttryck i rösten än skrik på högsta volym.

En annan förklaring är att bandet faktiskt inte var ute efter kvalitet - utan kvantitet. Det handlade helt enkelt om att samla på sig enkla "treackordare" för att kunna fylla på låtlistan.

Anledningen var att Sebastians trängtade efter spelningar på ungdomsgårdarna. Men för att få ett engagemang behövde man kunna spela i åtminstone en och en halv timme. Enligt bandets uträkningar motsvarade det minst trettio låtar (spellängden för en poplåt på 60-talet var i genomsnitt cirka två och en halv minut). Bandet uppnådde dock aldrig detta mål under sin livstid.

Ur boken The Sebastians – 60-talsgruppen Gud glömde

av Pieter Tham, utgiven av Premium Publishing 2009. Med tillstånd.

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons