Efter att Collector nyligen gjort en en extra kreditförlustreservering på 800 miljoner kronor har inte bara Collectors risktagande och affärsmodell ifrågasatts utan även hela sektorn med så kallade ”nischbanker”. I veckans panel svarar tre experter på frågor om situation, risker och framtid.

Nischbankernas verksamhet är relativt obeprövad genom en kraftig lågkonjunktur.

Herman Wartoft, aktieanalytiker, Pareto Securities:

Vilka risker ser du i nischbankernas verksamhet?
– Som jag ser det så hör de främsta riskerna i nischbankernas verksamhet till att de är relativt obeprövade genom en kraftig lågkonjunktur. Även om många av de etablerade aktörerna fanns och bedrev utlåning under till exempel  finanskrisen 2008/2009 så kan man ifrågasätta hur ”lik” deras verksamhet nu är jämfört med då. I princip alla nischbanker har expanderat sin utlåning kraftigt och sökt sig till nya segment eller marknader under det senaste decenniet. Det här begränsar de slutsatser som man kan dra genom att se till tidigare lågkonjunkturer.

– Det finns också en risk för att regleringstrycket på de svenska aktörerna kommer öka ytterligare med begränsningar kring exempelvis lånets maxstorlek eller längsta avbetalningstid. Finanstillsynet i Norge introducerade exempelvis ett antal sådana lagar under 2019 vilket har lett till stora förändringar och hög osäkerhet på den norska marknaden.

Under det senaste året har det pratats mycket om att det bör komma en konsolidering av nischbankerna i Norden. Hur tror du att det påverkas av den senaste tidens händelser?
– Det återstår fortfarande att se till vilken grad den senaste tidens händelser är bolagsspecifika och till vilken grad det säger något om hela branschen. Eftersom banker behöver räkna bort goodwill från kapitalbasen så är de något begränsade när det gäller att göra uppköp av objekt där det egna kapitalet värderas högre än motsvarande bokfört värde.

– Skalfördelarna inom branschen är dock fortfarande starka och om värderingarna kommer ner i samband med till exempel den senaste tidens nyheter så borde den här problematiken minska något och göra det mer attraktivt för banker att agera köpare i en transaktion. Samtidigt minskar förmodligen också riskbenägenheten något i ett sådant scenario.

Nischbankerna skiljer ut sig i risktagande gentemot storbankerna även när det gäller utlåning kontra inlåning. Vissa menar att Riksgäldens generösa regler för insättningsgarantin spär på riskerna. Vilken är din syn?
– Jag instämmer i att det finns klara argument för att garantiavgiften borde vara riskjusterad, även om jag tycker att det är svårt att se hur en förändring av regelverket med fokus på just nischbanker skulle ske.

Har du något ytterligare du skulle vilja lyfta fram i frågan?
– Nischbankerna skiljer sig ganska markant åt sinsemellan vad gäller kundsegment, riskprofil och hantering av kreditförluster och nödlidande lån. Vissa nischbanker har vuxit mer aggressivt än andra under det senaste decenniet och det återstår att se till vilken grad de problem som uppmärksammats under de senaste veckorna påverkar de respektive aktörerna i branschen.

Vid snabb tillväxt kan det vara utmanande att tillse att alla processer för regelefterlevnad är på plats.

Viktor Elliot, universitetslektor i redovisning, Handelshögskolan i Göteborg:

Vilka risker ser du i nischbankernas verksamhet?
– Det är viktigt att komma ihåg att nischbankerna skiljer sig åt men vissa av dem har en högre grad av konsumentkrediter och detta är normalt också förknippat med högre risk. Den regulatoriska risken är också viktig. Banker agerar under ett oerhört omfattande och detaljerat regelverk och vid snabb tillväxt kan det vara utmanande att tillse att alla processer för regelefterlevnad är på plats.

Under det senaste året har det pratats mycket om att det bör komma en konsolidering av nischbankerna i Norden. Hur tror du att det påverkas av den senaste tidens händelser?
– I ett europeiskt perspektiv är den nordiska bankmarknaden redan relativt koncentrerad men det finns absolut argument som talar för konsolidering av nischbanker, särskilt med tanke på att många av dem har snarlika affärsmodeller och produkter samtidigt som det finns stordriftsfördelar i att fördela kostnader för regelefterlevnad och IT-infrastruktur på en större enhet. Huruvida den senaste veckans händelser har någon direkt effekt på konsolideringen har jag dock ingen åsikt om.

Det är just nu en övergångsperiod mellan redovisningsregelverken IAS 39 och IFRS 9. Vissa menar att det komplicerar de reserveringar för kreditförluster som nischbankerna gör. Hur ska man se på detta?
– Jag tycker att övergången till IFRS 9 är positiv då den innebär en mer löpande fördelning av kreditförluster och undviker problemet med att alla kreditförluster kommer på samma gång och med en eftersläpning. Att det kommer övergångsregler som tillåter en gradvis anpassning anser jag också är positivt. Det kräver mer omfattande analyser för att göra reserveringarna på ett korrekt sätt men här fyller revisorerna en viktig roll i att tillse att övergången faller väl ut.

Nischbankerna skiljer ut sig i risktagande gentemot storbankerna även när det gäller utlåning kontra inlåning. Vissa menar att Riksgäldens generösa regler för insättningsgarantin spär på riskerna. Vilken är din syn?
– Beräkningsmetoden som ligger till grund för att beräkna avgiften för insättargarantin är relativt trubbig vilket riskerar att leda till en snedfördelning. I vilken mån detta gynnar nischbanker särskilt är jag inte säker på men det är klart att en bank som har en högre riskaptit på kreditsidan också har utrymme att erbjuda en högre inlåningsränta och därmed kan dra nytta av ett trubbigt regelverk.

Ökad osäkerhet påverkar synen på värdering.

Stefan Torstensson, M&A-expert, PWC:

Vilka risker ser du i nischbankernas verksamhet?
– De svenska nischbankerna skiljer sig en del åt, dock har ett genomgående tema varit konsumentkrediter och finansiering via inlåning från allmänheten. Utöver detta har vissa banker mer eller mindre även fokuserat på SME (små och medelstora företag, red:s anmärkn), med tjänster som utlåning, factoring, inkasso, med mera. Denna sektor är mer konjunkturkänslig än privatmarknaden. Så vid en svagare konjunkturutveckling ligger den stora risken inom detta område. 

Under det senaste året har det pratats mycket om att det bör komma en konsolidering av nischbankerna i Norden. Hur tror du att det påverkas av den senaste tidens händelser?
– Ökad osäkerhet påverkar synen på värdering, vilket kan leda till att köpare och säljare får svårare att komma överens vid en transaktion. Om Collectors vinstvarning till följd av högre kreditförluster skulle leda till ökad osäkerhet på marknaden beror på om det visar sig vara företagsspecifikt eller om det är ett mer generellt problem. När regelverk ändras finns det ju alltid en övergångsperiod där olika tolkningar görs. Detta medför risk för diskrepans under en period innan en harmonisering skett.  

Det är just nu en övergångsperiod mellan redovisningsregelverken IAS 39 och IFRS 9. Vissa menar att det komplicerar de reserveringar för kreditförluster som nischbankerna gör. Hur ska man se på detta?
– Ett av syftena med IFRS 9 är att förbättra bankernas hantering av kreditrisker och att minska volatiliteten i kreditförluster genom att dessa redovisas tidigare. En ändrad redovisningsprincip innebär som tidigare sagt en övergångsperiod, vilket ökar osäkerheten. Dock bör de nya reglerna på sikt öka förutsägbarheten i bankernas reserveringar.

Nischbankerna skiljer ut sig i risktagande gentemot storbankerna även när det gäller utlåning kontra inlåning. Vissa menar att Riksgäldens generösa regler för insättningsgarantin spär på riskerna. Vilken är din syn?
– Som jag ser det är det två lite olika frågor. Risken relaterat till utlåning regleras via riskexponeringsbelopp och kapitalkrav, det vill säga hur stor del av utlåning som ska finansieras via extern finansiering respektive eget kapital. Den andra frågan är om det är för ”enkelt” att få tillstånd för inlåning med insättningsgaranti, och där har jag ingen insikt. Dock kan man nog rätt säkert säga att de senaste årens låga ränteläge har underlättat för mindre aktörer att attrahera inlåning på storbankernas bekostnad.