”Musik som görs för att sälja, och inte för din mentala hälsa, ska tyna bort!”, sjöng Joakim Thåström en gång för, vad som känns som, väldigt länge sen. Jag nynnar den låten när jag läser en gammal artikel i DN om schlagerfestivalen. Chips och läsk till barnen, två flaskor sött tyskt vin med skruvkork till mamma och pappa och så bänkar sig hela svenska folket framför teven och slösar bort ännu ett par timmar av sina liv.

Underhållning som underhållning, kanske någon av er invänder? Visst, jag är ingen rabiat motståndare av lite gammaldags tidsfördriv utan krav på vare sig hjärta eller hjärna, men börjar det inte bli lite väl mycket nu? Våra liv formligen invaderas av skiten vare sig vi vill eller inte. Kvällstidningarnas symbios med TV-kanalerna skapar ett behov hos oss som vi inte ens visste att vi hade. För det är helt omöjligt att värja sig mot den flod av ointelligens som sköljer över oss varje dag. Överallt. Krigsrubriker på löpsedlarna drar ofrånkomligen till sig våra blickar och plötsligt är en tanke planterad i medvetandet. ”Så här såg Farmen-Gunnel ut innan hon opererade in 12 kilo gammal plast i vardera bröst!” Eller ”Big Brother-Birger dansar naken i TV! Snoppen syntes tydligt! Jag blev livrädd, säger Ingrid!”

Jag är orolig. Jag är rädd för vad som händer inuti min elvaåriga dotter när hon läser löpsedlarna eller råkar zappa in någon av dokusåporna. Tror hon att det är så här livet och samhället ser ut på riktigt? Vuxna människor som leker med andra vuxna människor på barns vis? Men med betydligt farligare vapen. Vapen som våld, pennalism och sex.

När jag läser igenom det jag skrivit här ovan inser jag naturligtvis att jag framstår som killen som alltid går direkt till hyllan med ”tung, svartvit albansk film baklänges” i videoaffären. Komplett med svart smutsig kavaj och cineastglasögon. Så är nu inte alls fallet. Precis som alla andra människor har jag också ibland behov av lite avkopplande ganska meningslös underhållning. Men jag kräver att det åtminstone ska finnas ett uns tanke bakom. En idé med minst en halv gnutta originalitet. För precis som med humor och musik krävs det lite allvar och ibland lite svärta för att det ska vara riktigt roligt, bra eller meningsfullt.

Humor, ja. En av veckans absoluta komiska höjdpunkter för mig är Annelie Östlunds intervju med Anton Glanzelius här på Realtid.se (Läs artikel). Hur Glanzelius försöker ge en allmänpsykologiskt och dramaturgiskt motiverad förklaring till ett beslut att visa en duschscen i omåttligt populära ”Paradise Hotel”. Jag skrattade så jag fick ont i magen. För mig är han fortfarande Ingemar i ”Mitt liv som hund” och intervjun är så oemotståndligt bisarr och hans svar så oerhört löjeväckande i allt sitt allvar och sin påklistrade rättrådighet.

”Folk köper skit” heter ett seriealbum av Uffe Frödin. Rekommenderas. Och folk köper verkligen skit men folk köper skit för att det mest är skit som utbjudes till försäljning. ”Det infantila samhället” heter en bok av Carl Hamilton. Sammantaget två titlar som säger en hel del om det informationssamhälle vi nuförtiden lever i. Det informationssamhälle som skulle göra oss friare men som istället fjättrar oss än mer. Det fria valet är på väg att avskaffas. I rest my case.

Niclas Kindvall