Plötsligt så kom den bara. Hösten. Inte smygande utan snarare bullrande som den där glada farbrorn i Fanny och Alexander. Han som inte är tyst och rakryggad som de andra släktingarna utan leker med barnen och har allmänt kul. Plötsligt så är gräset på alla svenska fotbollsplaner så där krispigt och andedräkten står som en kvast ur munnen under de sena kvällsträningarna.

När jag själv spelade betydde hösten allvarstankar. Sista rycket, på nåt vis. Medan alla andra ligor precis har dragit igång och en lång vinter med Premier League på TV och varm choklad med Grand Marnier väntar, så är det fortfarande en månad kvar av den svenska fotbollen.

Och det är nu det gäller.

Alla poäng som samlats i ladorna under våren och sommaren är egentligen bara en utgångspunkt för det som komma skall. Man märker det ganska tydligt som spelare. Hur de tappra få som hänger runt staketet vid träningsplanen uppenbarligen har blivit några fler. Och hur funktionärerna på kansliet, styrelsegubbar och andra, allt oftare uppehåller sig i omklädningsrummet. Med ett lite mer bestämt drag runt munnarna och lite mer ryckiga nervösa rörelser när de poängterar hur viktig just nästa match är.

På träningarna är det lite hårdare, lite grinigare och mer såna här små skärmytslingar när två spelare står och knuffas lite efter en klantig glidtackling. Den där sortens bråk som kvällstidningarna gör en helsida av när de får nys om det, men som alla fotbollsspelare vet inträffar femtio gånger om året. En känsla av att nu är det på riktigt. Det var på riktigt förut också men nu är det nästan ännu mer på riktigt.

Och fansen öppnar morgontidningen varje dag innan jobbet och kontrollerar att de mindes rätt i tankarna strax innan sömnen kvällen före. ”Jo, det stämmer, om vi spöar dom och Gefle tar poäng så kanske vi klarar ett oavgjort resultat borta och ändå har vi god marginal ner till strecket.” Och just de så förhatliga strecken har ökat i betydelse, det är nästan så man tror att nån sadistisk redigerare ökat svärtan och får dem att framstå som ännu mer betydelsefulla i tabellen.

Uppmuntrande ”På lördag vinner ni, eller hur?” har bytts till ett mer hotfullt ”På lördag måste ni vinna, annars vet jag inte vad jag gör!” när en flyktig bekant passerar på stan. För hösten handlar mycket om nervositet. Där det under våren och sommaren finns utrymme att korrigera ett misstag och några förlorade poäng, ges inte längre sådana respiter.

Det finns två olika slags nervositet. Den positiva nervositeten som gör att man inte kan sitta still utan bara vill ut och spela, kämpa, vinna eller försvinna, ett pirr i magen som ger energi. Men sedan finns också den förlamande ängslan som de flesta fotbollsspelare någon gång råkat ut för. När man blir orolig och inte alls kan få tankarna att fokusera på vad man ska göra. Alla signaler från hjärnan till benen blockeras effektivt och man är bara så trött, så trött.

Om en månad så står man där, överlycklig för ytterligare ett år i serien eller en vunnen buckla eller bara en stillsam nöjd känsla i kroppen över ett jobb väl utfört. Att få glädjas tillsammans med de som slitits mellan hopp och förtvivlan under året. Eller tårögd när man inser att det inte räckte den här gången trots allt slit, en hel vinter innan chansen till revansch uppenbarar sig. Känslan av att ha svikit sina supportrar. De känslorna är vad fotbollshösten handlar om i Sverige. Och, när jag tänker efter, de känslorna är vad fotboll överhuvudtaget handlar om.

Niclas Kindvall