Det finns bara en turnering som är finare att vinna än Champions League. Och det är världsmästerskapen. Men det finns ingen pokal som är vackrare än Europa-cupen. Och jag har petat på den! Farsan vann den 1970 och jag satt på min gudfars axlar, i myllret på Rotterdams gator, och väntade på den öppna dubbeldäckaren med spelarna. Sen åkte vi ner till Stadion och jag fick känna lite på bucklan.

Naturligtvis kommer jag inte ihåg en enda sekund av allt det där. Trist, att när jag för en gångs skull fick vara i närheten av ett sådant åtråvärt pris, var jag för liten för att förstå det. Men jag har kvar en Celtic-hatt som farsan fick av en gråtande motståndarsupporter.

Annat var det med UEFA-cupen. 1982 när Göteborg spöade Hamburger SV i finalen hamnade bucklan, av någon outgrundlig anledning, några dagar under trappan i vårt hus. Det var väl ingen som orkade bära hem den eller så hade man inte gjort plats för den i prisskåpet ännu. Någonstans har jag ett foto av syrran ståendes i den ganska fula pokalen. Men berätta inte det för Lennart Johansson. UEFA har förmodligen ett regelverk som avhandlar huruvida barn ska tillåtas klättra omkring i priserna.

Årets Champions League-final var, som ni alla säkert såg, fullständigt galen. Och ett dramaturgiskt mästerverk. Med ett fullständigt överlägset Milan i första halvlek spelandes drömfotboll. Med ett maniskt kämpande, blödande Liverpool, som likt fågeln Fenix reste sig ur askan, kom tillbaka och det som tidigare varit omöjligt; endast en teoretisk, mikroskopisk sannolikhetskalkyl i en överhettad matematikerhjärna, blev verklighet. Med ett manus som på förhand garanterat blivit utdömt som alltför fantastiskt, alltför vågat. Med hjältar. Med syndabockar. Och med Rafael Benitez i Galne Gunnar-kavaj.

Ett helvitt Milan som grävde en grop men själva föll däri. Som drabbades av det för italienska lag ack så vanliga vi-gör-inte-mer-än-vad-som-krävs. Som bara skulle spela av matchen innan de hämtade medaljerna men som straffades obarmhärtigt för sina tankar om oövervinnerlighet.

Ett helrött Liverpool, i första halvlek förnedrade och i försvaret skändade, som efter paus spelade med den mentalitet och den beslutsamhet som präglar hemstaden. Med hårt arbete, glödande hängivenhet och offervilja ryckte man segern ur händerna på Milan. Liverpool Football Club, en av historiens mest framgångsrika klubbar hade, efter år av besvikelse och frustration, återtagit tronen.

Och när der röda, böljande havet av Liverpoolsupportrar sjunger ”You´ll never walk alone” inser jag att när de tidigare sjungit har de sjungit den som en besvärjelse; som en dröm och som en förhoppning. Nu sjunger de med vetskapen om att de inte längre är ensamma.

Och när Steven Gerrard pekar upp mot de branta läktarna och jag tydligt ser hur han skriker ”You did it! You did it!” vet alla vi som ser på att han inte ägnar sig åt publikfrieri utan att han verkligen menar det. Och att han talar sanning.

Niclas Kindvall