En gång hade jag två läderband runt handleden. De var en present från min tjej och jag hade haft dem ganska länge. Så länge att jag på något vis nästan glömt bort att de fanns där. Sedan träffade jag en nitisk domare i Västerås. Han tyckte att de var livsfarliga vapen och vår massör fick hämta saxen. Där man i vissa länder i princip kan spela utklädd till Roger Pontare blev man i Sverige kroppsvisiterad innan match.

Så är det tydligen icke längre. Ni har väl alla sett de allsvenska fotbollsspelarnas nya accessoar? Det lilla gulliga rosa armbandet som alla tvingas bära? Det är en kampanj som Aftonbladet startat för att verkligen visa att man älskar fotboll jättemycket och tycker att våld i samband med fotboll är jättedumt.

En kompis till familjen, vi kan kalla honom Wayne (det blir enklast så eftersom det är hans riktiga namn. Han bor i Solna men hejar på Hammarby), säger att Aftonbladet liknar Birgit Friggebo.

Friggebo, dåvarande kulturminister, tyckte att man under en debatt om främligsfientlighet och rasism i Rinkeby gemensamt skulle sjunga ”We shall overcome”. Ett rätt bra tips. Hamnar jag i framtiden i en diskussion där jag inte kan finna några svar på befogade frågor ska jag genast föreslå en sång…

Nu delar Aftonbladet, tillsammans med Fotbollförbundet, ut rosa armband till fotbollsspelare och säljer likadana till folket, för att vi alla gemensamt ska förklara att: ”Nä, vi tycker att det är jätteknasigt att slå varann bara för att vi hejar på olika lag.” Vilket naturligtvis alla med någon form av intelligens håller med om. Men det är inte poängen.

Poängen är att tidningens anställda istället borde göra sitt jobb. Nämligen bedriva journalistik. Hänga ut huliganerna med namn och bild i tidningen. Koppla in sina bästa grävande journalister. Sluta gnugga händerna när färgbilderna från Inter-Milan-fyrverkeriet dyker upp längs bredbandet. Och sluta med armbandsdravlet.

För vilka andra än våra kvällstidningar klarar så smidigt av att sitta på två stolar samtidigt? Vilka andra kan blanda säljande krigsrubriker på ena sidan och moralisk indignation på nästa?

Det finns också en väsentlig skillnad mellan Friggebo och den rosa sportbilagan. Friggebo klantade sig ordentligt medan cheferna på Aftonbladet vet precis vad de sysslar med. Vem vågar kritisera en kampanj som är emot våld?

Det är ett genidrag att locka med Fotbollsförbundet i ett jippo som exponerar tidningen på varje allsvensk spelare utan att behöva betala en spänn för det. Och dessutom visa att man tar sitt samhälleliga ansvar. När det till syvende och sidst endast handlar om en enda sak: Reklam!

Niclas Kindvall