Storbankernas girighet sänker kronan

Detta är en kommenterande och personligt skriven text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Lagom till midsommar slog kronan nytt bottenrekord och svenskarna blir allt fattigare, sällan talas det om varför storbankerna i hög grad faktiskt är medskyldiga till kronans roll som skvalpvaluta.
I samband med veckans räntebesked slog kronan nytt bottenrekord, 11,82 kronor per dollar, respektive 11,76 kronor mot euron, utvecklingen förskräcker. Den vanligaste förklaringen bland expertisen är att den internationella finansmarknaden är orolig för den svenska fastighetsmarknaden, vilket gör att man handlar ned den svenska kronan. Denna förklaring är svår att bestrida eftersom världens placerare gjorde samma misstag i samband med finanskrisen som följde på den sjunkande amerikanska bostadsmarknaden 2007.

Det var helt enkelt svårt för tradingrummen i London och New York att greppa hur ovanligt det är för svenska banker att faktiskt få kreditförluster, eftersom man i Sverige inte kan lämna tillbaka nyckeln till banken och fly sina lån. Den gången råkade SEB och Swedbank ut för massiva kursnedgångar trots att bankerna var lönsamma under hela krisen. Inte ens på 90-talet förlorade svenska banker några pengar på privatpersoner kopplat till fastigheter.

Följaktligen handlas världens kanske mest lönsamma banker ännu en gång på lägre nivåer än vad de faktiskt förtjänar, men då som nu har placerarna fel, ty det kommer inte bli några kreditförluster att tala om.

Men invänder du, världens placerare är oroliga för den svenska fastighetsmarknaden eftersom svenskarna är ett av världens räntekänsliga folk, då vi har lånat mycket pengar i såväl absoluta som relativa tal, javisst, allt detta är sant, men en inte obetydlig anledning till vår räntekänslighet är att svenskarna har extremt korta bindningstider på sina lån, samtidigt som man i Europa och i USA ofta har bindningstider på 20-30 år. Och det är nu vi kommer till poängen med denna krönika: Ingen ställer sig frågan varför vi i Sverige har så korta bindningstider på våra lån? Varför är det så?

Svaret är enkelt. Banklobbyn har sett till att det är jättedyrt att binda sina räntor i Sverige, eftersom du tvingas betala ränteersättning till din bank, trots att banken inte har några kostnader, när du bryter ett bundet lån, vilket betyder att banken kan ta betalt av dig, samtidigt som den lånar ut ditt lån till någon annan. I Sverige har vi därför lärt oss att man inte binder sitt lån längre än man tänker bo kvar i sin bostad. Följaktligen är det sällan någon, såväl bland företag som privatpersoner, som binder sina lån mer än fem år i taget, för det mesta binder folk betydligt kortare tidsperiod än så.

Denna överlönsamhet för bankerna skapar också en inlåsning på flera sätt. Ponera att du som en kompis till mig istället hade bott i Danmark. Då hade du i lugn och ro nu kunnat njuta av låga räntor i flera decennier, eftersom du istället när du band dina räntor på dina ett-fem år för några år sedan, såklart istället likt många danskar bundit räntorna på 10-30 år, eftersom det inte hade kostat dig något mer att göra så.

Eller hade du som min kompis nyligen gjorde, dragit nytta av att ha bundit sitt lån, genom att sälja tillbaka sin bundna ränta till någon annan, via ett enkelt samtal till sin bank. Följaktligen kunde han skratta hela vägen till banken, eftersom hans bolån genom detta samtal minskade från cirka 10 miljoner till 7,5 miljoner danska kronor. Då får han förvisso börja betala dagens marknadsräntor igen, men på ett väldigt mycket mindre bostadslån.

Konstigt att man i övriga Europa inte är lika upphetsade som vi svenskar över högre räntor, eftersom man inte praktiserar den svenska modellen där bankerna tillåts åderlåta befolkningen.

Det talas ofta i media om att det är bra med starka och lönsamma banker, eftersom detta skapar stabilitet i marknaden då de kan hantera kreditförluster. Det samma röster helt missar i vad som är ”hönan och ägget” i detta resonemang”, är att om svenska politiker istället månat lite mer om sina väljare, och lite mindre om bankerna, hade denna finansiella uthållighet istället funnits direkt hos hushållen, vilket hade gjort att finansmarknaden inte alls hade varit lika orolig för bostadsmarknaden och i förlängningen den svenska kronan, från allra första början.

Gösta Carlberg
Entreprenör, ekonomijournalist och författare av boken ”Bli bostadsmiljonär”