När jag såg vad regeringen delar ut pengar till, förstod jag att det finns oanade möjligheter för föreningar som inte finns, bara de har ett tillräckligt jönsigt namn. ”Föreningen Framåt fantastiska feminister” kanske har en chans.

Ja, ni har ju sett dem i rapporterna från regeringens arbete. Varje torsdag samlas regeringen för att fatta för landet avgörande beslut och föreslå riksdagen nya lagar. Som ett led i detta viktiga samhällsbyggande har regeringen i flera beslut, vid olika tillfällen, betalat ut medel till den hittills okända föreningen ”Genus – teknik och högskola” och till den piggelina klubben ”Framåt Kvinnor och Unga tjejer”. Genusföreningen har dessutom fått pengar via allmänna arvsfonden. Sammanlagt har ca 875.000 delats ut.

Som vi vet i dag var det en tjänsteman på den beryktade jämställdhetsenheten hos Jens Orback som hittade på alltihopa och tog hand om pengarna själv. Han hade vad man i andra sammanhang brukar framhålla som en integrerad process, inte från ax till limpa, men väl ”från beslut till egen ficka”. Det visar sig nu också att killen satt och tittade på dejtingsidor och sexwebbsidor på jobbet i en sådan utsträckning att det var ett under att han överhuvudtaget hann få en stund över för att hitta på alla de där skojfriska föreningsnamnen. Hans kollega på jämställdhetsenheten är för övrigt Gunilla Ekberg, projektledare för regeringens prostitutionsprojekt, en känd radikalfeminist som hotade en TV-reporter nyligen: ”gör du det här får du ingen hjälp själv av Kvinnojouren om du skulle behöva” förklarade Gunilla Ekberg för den kvinnliga journalisten som hade ställt kritiska frågor. Så säg inte annat än att de jobbar med okonventionella metoder i regeringskansliet.

Vad gör då regeringen åt detta? Vilka politiska slutsatser drar man av att statsråd skriver under beslut efter beslut utan att ens ställa frågan vad ”Framåt…tjolahopp” är för något. Jo, man erbjuder killen på jämställdhetsenheten psykologhjälp. Det är säkert bra, men att en regering delar ut pengar till föreningar som inte finns är inte bara ett individualpsykologiskt problem. Det sätter istället fokus på hur en regering och statsapparat är funtade när detta kan uppstå.

En kortversion i ämnet ”Regeringen Persson – så funkar den” visar mekanismerna bakom. Och varför det – eller liknande saker – kan hända igen.

1. Okunniga statsråd utan plattform.

En viktig princip är att statsråden inte ska kunna något om sina området eller något annat heller, för den delen. De ska inte ha någon egen plattform, t ex i riksdagen, utan rekryteras enbart för att vara hundraprocentigt beroende av statsministern och hans nyckfulla maktutövning.

2. Makt är kul, ansvar är fult

Det finns inget bättre, finare eller roligare än makten. Sen finns något som man ska passa sig för, det är tråkigt och besvärligt: ansvar. Bara dumbommar tar ansvar, såna som inte är tillräckligt skickliga i det politiska spelet. I fallet med tjänstemannen, är det väldigt tydligt att inget statsråd anser sig ansvarigt, absolut inte regeringen eller statsministern. Ansvar – det sånt andra håller på med, vi tar hand om makten, resonerar man. Det är en fiffig arbetsfördelning, som funkar så länge folk inget får veta.

3. Sakfrågor är trista.

Det finns inget så tråkigt som verksamheter, sakfrågor och resultat. Riktiga regeringsledamöter styr landet, dvs ser till att skaffa sig så mycket makt och så lite ansvar som möjligt. Att jämställdhetsfrågan har blivit så viktig, beror inte på någon genuin övertygelse om kvinnors rättigheter. Likt charmören Raskenstam handlar det bara om att lura till sig rösterna – och sedan sticka i väg med ännu mera makt. Hade nu Orback eller regeringen varit intresserad av jämställdhet på riktigt, skulle de naturligtvis ha blivit nyfikna på vilka som var så framåt att de tog initiativ som ”Framåt…”

4. Bilden viktigare än verkligheten

Inom SSU har vi sett sällskapsleken ”söka bidrag för medlemmar som inte finns”. Så det är kanske inte så konstigt att jämställdhetsministern nu har gett bidrag till organisationer som inte finns. Man är så förlorad i att bilden är viktigare än verkligheten. Det spelar ingen roll hur det faktiskt förhåller sig, utan hur det synes var. Jens Orback och Persson tänkte plocka hem kvinnoröster genom att visa sig så otroligt snälla mot kvinnor att de gav fantasiföreningar pengar. Bidragen var till för Perssons och regeringens framtoning, inte för att de skulle göra nytta för kvinnor på riktigt. Det finns ju egentligen inget som helst sakskäl för regeringen att dela ut kvinnopengar, sånt ska normalt skötas av fristående myndigheter. Men i det här fallet satt alltså Orback och Persson och plitade ihop regeringsbesluten för att visa alla vilka ”kvinnovänner de var”. Nu gick taktiken lite snett och bluffen avslöjades.

5. Politisering

Rekryteringen av även opolitiska tjänstemän präglas alltför ofta av politiska motiv inom statsförvaltningen. Man kan fråga sig varför den här handläggaren blev anställd på departementet, om det var hans fackliga bakgrund som var meriterande, för någon annan merit hade han inte. När man inte längre anställer tjänstemän på grundvalen ”förtjänst och skicklighet”, uppstår oväntade följder. Reglerna för det här feminist-biståndet är också politiserade, tydligt specialskrivna för att passa in på socialdemokraternas eget nätverk ”Feministas”. Regeringen betonar att pengar kan ges till nätverk, inte bara etablerade föreningar. Läs Feministas. Se där en möjlighet att göra jämställdhetspengar till extra partistöd.

Perssons maktspelaringenjör Danielsson förklarade att det var så bra att regeringskansliet hade avslöjat tjänstemannen. Men det är en sanning med modifikation. Det var nämligen en journalist som först slog larm när hon fick konstiga mail från regeringskansliet och kontaktade säkerhetsavdelningen, som kunde spåra mailen till jämställdhetsenheten på näringsdepartementet. Det var inget statsråd, ingen statssekreterare eller chef på jämställdhetsenheten som hade undrat vad killen höll på med hela dagarna, eller ställt någon kontrollfråga om de fantastiska föreningarna.

Nu är saken anmäld till polisen och polisutredningen får visa hur omfattande detta har varit och vilken roll tjänstemannen och hans chefer har spelat.

Det är bra.

Sen återstår det andra, med ansvaret, makten och härligheten.

Det löser sig nog med tiden, det också.

Marika Ehrenkrona