Det kan synas vara en paradox, att det ständigt dyker upp nya partier, men att politiken som helhet blir alltmer konform. Men så tycks det utvecklas denna höst 2005, ett år före riksdagsvalet. Nu senast var det Junilistan som ställde upp, något som förresten Realtid.se var först att avslöja för ca en månad sedan. I dag kan vi räkna in sammanlagt nio partier som alla har chans att komma in i riksdagen: m, fp, c, kd, s, v, mp, fi och junilistan. (Lägg därtill ett antal mer eller mindre aparta spelare som sjukvårdspartiet, Sverigedemokraterna och Kalle-Anka-partiet.)

Det intressanta med den här nio-manna-uppställningen inför valet är att alla låter likadant, ungefär som vid en melodifestival, där låtarna är utslätat lika varandra och allt handlar om utspel, show, kostym, koreografi och att fånga röster, oavsett om det är juryn det handlar om (läs politiska journalister i media) eller folkets (samtalet kostar…).

För att vinna gäller det att ligga i mitten, som frystorkade soppor som kan ha de mest fantasifulla namn – ”mexikansk fisksoppa”, ”jägarens svampsoppa” eller ”asiatisk thai-soppa” – men som vid närmare konfrontation visar sig smaka likadant.

Det går inte att skilja mexikanska fisksoppan från jägarens svampdito, precis som det inte går att skilja mellan moderat skattepolitik eller socialdemokratisk. Det lär skilja hundra riksdaler mellan regeringen och alliansen för en två-barnsfamilj. – Och? Är det något att göra vågen för, att rusa till vallokalen och säga, nu vann jag, alternativt förlorade en hundring i alla fall? Då är det mer lönsamt att klippa kupongerna i Konsums veckoblad.

Det är i och för sig en underhållande sällskapslek i den offentliga salongen att se hur partierna byter åsikter med såväl varandra som sig själva. Ta den aktuella fastighetsskatten som exempel, folkpartiet och moderaterna har bytt uppfattning med varandra där, samma sak med värnskatten. Miljöpartiet är kraftfullare förespråkare för friskolor än m och alla partier bedyrar hur mycket de är riddare av ensamstående, kvinnliga vårdbiträden, utom fi-partiet som förtrycker alla kvinnor som inte har doktorerat i genusvetenskap.

Ingen kallar sig kommunist, liberal, socialist, kristen eller konservativ längre i dessa dar, men alla är för något som de i förrgår var emot. Fast i morron är det kanske tvärtom, hela havet stormar och när musiken slutar, gäller det att sätta sig på en ledig stol.

Ideologi och idéer har ersatts av sifologi. Det innebär att ett parti automatiskt tycker något, om det ger bra poäng i sifo, men droppar det om signalen från sifo är negativ, ungefär som i TV4-Idol eller i en schlageromröstningen.

En metod kallas ”inte-just-nu-taktiken” och anses väldigt fiffig, eftersom väljarna ska gå på både-och-budskap. Några exempel: Vi ska sänka fastighetsskatten, men inte just nu (m). Vi ska avskaffa monarkin, men inte just nu (s). Vi ska sitta i regeringen, men inte just nu (mp).

Väljarnas slutsats måste bli den enda logiska, okej jag röstar gärna på det där partiet….fast inte just nu.

Marika Ehrenkrona

ehrenkrona@hjarnverk.se