I måndags bjöd statliga oljebolaget China National Petroleum över det indiska oljebolaget Oil and Natural Gas Corporation i kampen om kanadensiska PetroKazakhstan. Det här är bara början på vad som komma skall, menar experterna.

Har experterna rätt när de hävdar att vi bara ser början på en allt intensivare kamp om oljereserver mellan världens två folkrikaste länder?

– Kina och Indien tävlar om att köpa upp oljereserver runt om i världen för att säkra energitillgången. Och kinesiska bolag är mer aggressiva än andra, det gäller både privata och statligt ägda företag. Men kontroversen verkar inte ligga mellan Kina och Indien, utan mellan Kina och USA som tävlar om kontrollen över oljereserverna i Centralasien. Ett exempel är CNOOC:s misslyckade försök att förvärva amerikanska Unocal. Men varför frågar du mig inte om det som är verkligt intressant?

Ok.

– Den verkligt intressanta frågan är huruvida ägande av oljereserver faktiskt tryggar ett lands oljeförsörjning.

Gör den det?

– Jag kan inte förstå hur någon kan tro att ägandet av oljereserver i andra länder ska fungera som någon slags säkerhet. Ett ägande säkrar inte flödet åt ett visst håll. Försäljningen sker till dem som kan och vill betala marknadspris. Vi kan dra paralleller till 70-talet då det också var på modet att förvärva mineraltillgångar i andra länder. Det blev aldrig någon försörjningsbrist, däremot råkade ägarna till många av de här bolagen illa ut under nationaliseringsvågen på 70-talet. Då nationaliserades till exempel mineralindustrin i Chile och nästan alla Opec-länderna nationaliserade de oljetillgångar som ägdes av utländska bolag.

Till och med Sveriges kommuner gjorde ett försök att vara 70-talsmoderna.

– Många kommuner hade långtgående planer på att bli ägare i kolgruvor i länder på andra sidan jordklotet för att säkra tillgången. Så här i efterhand kan man säga att det var en väldigt dum idé. Nu kan vi se att kolet förlorat i betydelse och gått ner i pris.

Vad skulle kunna utlösa en nationalisering i dag?

– När priset på naturresursen är högt och nationen är väldigt beroende av den, så börjar regeringen kastna lystna blickar. Se bara på Yukos. Man kan säga att ju högre priset är desto större är risken.

Enligt The New York Times fruktar amerikanska oljebolag att de inte kommer att kunna tävla med statliga oljebolag som China National Petroleum och Oil and Natural Gas Corporation. Av rädsla för att det höga oljepriset ska bestå tycks de statliga bolagen vara villiga att gräva djupt i fickorna och betala dyrt för oljereserver skriver tidningen.

Men Marian Radetzki är skeptisk även till ett fortsatt högt oljepris. I en tidigare intervju i Realtid.se säger han:

– Vissa talar om ett oljepris på 100 dollar per fat, men ser man på de stora oljebolagen som Shell, Exxon och BP, så bygger deras investeringskalkyler på ett oljepris runt 20 eller 25 dollar per fat under decennier framöver. De tror uppenbarligen inte på undergångsprofeterna.