Intrycket av de gula rosorna i en allt för polerad silvervas anno 1780 med illustrerad åldermansranka och viss förgyllning sprider ett sken i den oljemålade duken. Nästan en omöjlig reflektion att skapa med kniv, pensel och några få färger, men Esther Kjerner lyckades på något vis och skapade känslan av ett hem i ordning. Esther var konstnär under sent 1800-tal och en bra bit in i 1900-talet, formspråket förändrades dock inte till överdrift utan hon lät sig själv skapa i lugnet av att veta vilket motivet skulle bli, varje gång. Hennes alster kan kort sammanfattas som föreställande och romantiska i mycket fin teknisk kvalitet.

>> Jonny Westling är värderingsman och driver Westling Värdering

När mina pelargoner nu blommar i solig höst, äntligen efter att jag bemödat mig med att skära (nja eller klippa ner dem och ge någon typ av snabbservice, rimligtvis helt utanför alla riktlinjer från lokala florister) så känns det plötsligt ganska hemtrevlig. Min farmor hade bättre känsla och där var blomsterprakten alltid närvarande. Hon påstod att det finns ett par saker att tänka på: ett… och två. Vad hon menade står inte helt klart ännu, men min tolkning är något i stil med att prestera i stress eller påtvingad vilja och nödvändig ordning, utan att svära i kyrkan, ger sämre resultat än att vara lugn och metodisk. Svårt att efterleva men säkert ett gott råd om att inte översköljas av sysslornas ”virrvarr” och risken att tappa bort sig. Lite torrt kanske, men visst fungerar det. 

Min gissning är att Esther Kjerner inte hade gröna fingrar alls utan valde att måla blommor istället för att botanisera dem. Främst målades ju snittblommor, skönt. Självklart kan jag ha fel, men vad är det som gör att vi tar in markörer som konst i form av oljemålningar föreställande blommor på ett bord, när de levande äkta i Esthers smak, gula rosor gör jobbet så mycket bättre? Själv föredrar jag tulpaner.

I Holland på det glada 1600-talet var tulpanen den ultimata markören för en blomstrande karriär och att äga en tulpanlök, som i löfte och förhoppning skulle berika ägaren, en ”Semper Augustus”, polkagrisrandig tulpan, om våren kunde kosta halva kungariket och skjortan. När ruinens brant gjorde sig kännbar för de goda handlarna i Nederländerna omkring år 1637, stod det klart att allt kan vara oöverkomligt värdefullt eller totalt värdelöst i samma stund alla i den marknaden misstror värdet och agerar därefter, som en skenande hjord på prärien, bara dammet kvar.

Utan tulpandepression eller bostadsbubbla kan nog ingenting bli riktigt värdefullt någon gång på marknaden. Uppgång och fall är en normalitet oavsett vilken kappa vinden vänder, över tid. Vi förändrar eller moderniserar allt och även om mothåll finns från de som räds nyheternas behag så kommer vi alltid dithän. Det är väl som alla trender vi gillar olika. Själv finns det en trend nu som jag ogillar och vill motarbeta. När jag häromdagen blev serverad en maträtt med bas av quinoa toppad av svarvad rättika och granatäpple till en ljummen IPA, kände jag saknad efter någonting annat, något mer traditionellt – kanske franskt? 

En kund frågade mig var han skulle sälja sin målning av Esther Kjerner. Kunden gillade inte tavlan längre eller behövde köpa någonting annat. Eftersom jag i eget förbud varken köper eller säljer någonting i tjänsten, främst för att slippa ha något ekonomiskt intresse i de föremål jag värderar, var jag tvungen att överlåta honom till sina egna val. När jag sa att han skulle söka någon köpare på andrahandsmarknaden frågade han mig snabbt: "Var ligger andrahandsmarknaden?". Vad kunde jag svara? 

"Ja, min vän. Det är nog många som inte känner till den trots att den är så välkänd. Lycka till!"

Jonny Westling är värderingsman med ett stort antal expertförordnanden för Sveriges Handelskamrar. Han är utbildad gemmolog och har utvecklat en rad intressanta varumärken under alla år som entreprenör. I dag driver han sitt bolag Westling Värdering AB på heltid efter försäljningen av Persson & Westling Pantbank.