Annons

Annons

per-kris.jpg

Den gängse synen på orsakerna till den amerikanska bostadsbubblan och påföljande finanskrisen 2008 är en lögn, som sannolikt har sina rötter i den liberala författaren och debattören Johan Norbergs bok Financial Fiasco, utgiven 2009 av Cato Institute, skriver Per Lindvall.

Tio år efter kraschen i Lehman - vad har vi lärt oss?

Även om en del nyttiga slutsatser dragits i spåren efter finanskrisen är det bristen på viktiga lärdomar som är det största bekymret, skriver Realtids krönikör Per Lindvall, tio år efter kraschen i den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers.

Per Lindvall

Per Lindvall

Dessa lärdomar handlar om att hög belåning för enskilda aktörer är en hävstång som kan gå åt två håll, och att höga aggregerade skulder i sig kan skapa problem i samhällsekonomin. Det är när dessa luckor öppnar sig som det kan leda till nästa kris, nära dig.

För ordningens skull kan vi börja med att korrigera några direkt felaktiga påståenden och slutsatser som florerat i svensk press under snart tio år om orsaken till den amerikanska bolånekrisen. Alltså det som var den tändande gnistan bakom finanskrisen som exploderade för tio år sedan.

Det var exponeringen mot bolån som ledde till att först investmentbanken Bear Stearns fick räddas 2007 och sedan, den 15 september 2008, att Lehman Brothers inte kunde refinansiera fallande lån.

Annons

Annons

”Statliga bolåneinstitut hade under lång tid erbjudit generösa bolånekrediter som en del av ett statligt uppdrag att ge människor med låga inkomster råd med egna hus. Amorteringar och räntor sköts på framtiden, i förhoppningen om att evigt stigande huspriser skulle klara biffen. Bakom finanskrisen låg alltså egentligen mer av den goda tanken från välvilliga politiker än girigheten på Wall Street”, skriver som ett exempel Ystads Allehanda i ledaren “Det är inte bolånen som är risken”, häromdagen.

Dagens Nyheter och några tidningar till har torgfört ungefär samma ståndpunkt i veckan. Men det finns ett litet problem i den analysen.

Den är nämligen en lögn, som sannolikt har sina rötter i den liberala författaren och debattören Johan Norbergs bok Financial Fiasco, utgiven 2009 av den amerikanska tankesmedjan Cato Institute.

Den tes som ska drivas hem är att det är när politiker, inklusive centralbanker, gör fel som marknader kan hamna snett.

Det som ska bevisas är att fria marknader söker jämviktslägen, som ändrar sig när fundamenta ändrar sig. Och där kan politiker bara störa och förstöra.

Det är för övrigt syftet med tankesmedjan Cato Institute, som grundades av libertarianen och industrimannen Charles Koch. (Charles Kochs söner har därefter fortsatt finansiera diverse aktörer med den politiska inriktningen, liksom Tea Party-rörelsen, men även politiska krafter som röjde vägen för Donald Trump.)

Man kan förvisso tvista ordentligt om orsakssambanden i och till den amerikanska bostadsbubblan.

Visst fanns det en politisk vilja att underlätta finansieringen av mindre bemedlade amerikanska hushåll. De viktigaste instrumenten för detta var de båda federalt garanterade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac, vilket höll upplåningskostnaderna nere.

Men det var inte de som stod för de mest riskfyllda bostadslånen, de så kallade subprime-lånen.

Definitionen på ett subprimelån är nämligen att säkerheterna är så dåliga och betalningsförmågan hos låntagarna så riskfylld att de inte kvalificerade sig för att få låna genom dessa båda institut.

Subprime-marknaden var i stort sett en helt oreglerad marknad. Och det var subprimelånen som växte snabbast när kreditexpansionen tog fart runt millennieskiftet.

Subprimelånens andel av den samlade nyutlåningen steg från 6 till närmare 30 procent under åren 2004-2006. Samtidigt ökade också andelen spekulativa husköp, där köparen inte har för avsikt att bo i huset, till 35 procent.

Och det var exponeringen mot subprime-lån i kombination med mycket kortfristig finansiering som fick först Bear Stearns och senare Lehman på fall. Att även andra lån fick problem och staten därefter fick gå in och rädda både Freddie Mac och Fannie Mae är en följd av att krisen blev så djup.

”Finanskrisen var ett förödande fiasko för den fria marknaden”, som Financial Times erfarna ekonomiska kommentator och krönikör Martin Wolf skrev häromveckan.

Om det var något som bevisades under finanskrisen så var det den amerikanske nationalekonomen Hyman Minskys finansiella instabilitetshypotes. Det vill säga att finansiella marknader tenderar att under perioder av stabilitet ta allt större risker.

Den säger följande: Både långivare och låntagare är beredda att över tid ta allt större risker. I kärva tider krävs återbetalning av hela lånet på en bestämd tid. I nästa steg räcker det med räntebetalningar då själva lånet ständigt rullas över utan att amorteras av. I det sista och mest riskfyllda stadiet – Ponzistadiet – förutsätts fortsatta värdeuppgångar för att räntebetalningarna på lånen ska kunna klaras av.

Det sista stadiet är symboliskt namngivet efter den amerikanska kedjebrevsbedragaren Charles Ponzi, som var verksam på 1920-talet.

Det var där som den amerikanska bolånemarknaden hade hamnat år 2007. Den tidigare vd:n för den amerikanska fondjätten Pimco, Paul McCulley, benämnde Lehmankraschen som ett ”Minsky moment”. (Han hade även nyttjat begreppet för att beskriva den ryska krisen 1998.)

Och är det något som man bör bära med sig så är det nog Minskys insikter och teori. De ökade kapital- och likviditetsberedskapskraven på bankerna är en konsekvens av denna insikt. Men det finns ett stort motstånd även mot dessa ökade regelkrav.

Man kan och bör till exempel fråga sig varför det är ett är ”best practice”, enligt rådande ordning, för en ekonomisk aktör att maximera sin belåning, och ständigt rulla över, och till och med öka den, i förhållande till sitt kassaflöde.

Amorteringar anses som något för imbecilla och allmänt svagsinta. Riskkapital- och fastighetsbranschens framgångar kan emellertid tillskrivas denna strategi. 

Men det leder till en tendens att redovisningsmässigt skönmåla verksamheten, i synnerhet kassaflödet, genom att trycka upp en hel del löpande kostnader som investeringar. Titta till exempel på fastighetsbolaget Wallenstam.

Det gör att många aktörer egentligen kan befinna sig i Minskys spekulativa fas, vilket naturligtvis gör ekonomin mer utsatt och sårbar. Kommer det en störning i ekonomin kan nämligen alla dessa hävstänger börja slå tillbaka. 

En delförklaring till förtjusningen i belåning är naturligtvis att det är skattemässigt gynnat i förhållande till det dubbelbeskattade egna kapitalet. Det är i sin tur för övrigt också en delförklaring till varför värdet på en bostadsrätt alltid är högre än motsvarande hyresfastighet, allt annat lika, som det heter.

Men motståndet mot förändringar är mycket stort. Ta till exempel det bespottade förslaget att minska möjligheterna att göra ränteavdrag och sänka bolagsskatten som kompensation för det. Förslaget var neutralt för företagen som helhet, men skulle missgynna aktörer med hög belåning.

Och det är säkert att detta, att alla börjar amortera, inte alls är bra för ekonomin, åtminstone i det korta perspektivet.

Den fråga som man bör ställa sig nu, som borde ha ställts i samband med finanskrisen, och som den förre chefen för den brittiska finansinspektionen, Adair Turner, ställer sig är denna: Varför är ekonomisk tillväxt så beroende av växande skulder?

Ett möjligt svar är en växande ojämlikhet. Den får fattigare människor att kompensera för stagnerade reallöner genom att låna mer pengar. De växande svenska konsumtionskrediterna är ett tecken på detta.

Men ett bättre svar är att centralbankerna med rådande ordning, där finanspolitiken inte får användas för att skapa pengar genom centralbankerna, är helt beroende av en hög skuldtillväxt för att klara inflationsmålet.

Om skulderna växte i takt med ekonomins tillväxt skulle detta inte vara så alarmerande. Men det faktum att det krävs en mycket högre skuldtillväxt för att få nominellt BNP att röra på sig borde få larmklockorna att ringa högt.

Enligt Adair Turner så ser det ut att krävas tre gånger så hög skuldtillväxt som BNP. Det vill säga en skuldtillväxt på 9 procent för att få upp nominellt BNP med 3 procent.

De svenska bostadslånens tillväxt sedan 2005 borde därför få larmklockorna att ringa och varningslamporna att blinka.

Den svenska ekonomin har sedan 2005 vuxit med runt 60 procent nominellt till att i runda svängar motsvara 4 700 miljarder kronor.

Bostadslånen, inklusive lån till bostadsrättsföreningar vilka ska betalas av bostadsrättsägarna, har samtidigt ökat med 200 procent. Som andel av BNP har bostadslånen gått från 40 till 80 procent. Notera att ökningen av penningmängden går hand i hand med bolåneökningen, någon sitter ju också på motsvarande fordringar.

Den viktigaste komponenten i penningmängden, det som vi använder när vi gör 97 procent av våra betalningar, är inlåning i banksystemet. Denna inlåning skapas när nya lån beviljas. Men trots detta penningskapande så har inte Riksbanken fått tillräcklig fart på ekonomin så att inflationen varaktigt kommit upp över målet.

Frågan som Riksbanken, Finansinspektionen och politiker bör ställa sig är följande: Vad händer med inflationen om bolånestockens tillväxt krymper eller till och med hamnar på minus?

Det är när sparandet börjar öka, vilket var SvD:s privatekonomiska krisråd här i veckan, och ingen annan aktör kan eller vill absorbera detta sparande som ekonomin börjar krympa. I en högbelånad ekonomi får detta extra sprängkraft.

Betänk att Stockholms bostadsmarknad ser mycket svajig ut. Priserna har i mångt och mycket drivits av förväntningar på ytterligare högre priser.

Det handlar om bostadskarriärs-storyn, för att prata med nobelpristagaren Robert Schillers ord. Den kraftiga utbudsökningen genom nyproduktion har lockat in spekulanter också på den svenska bostadsmarknaden. Samtidigt har de hårdare finansiella restriktionerna för de nödvändiga förstagångsköparna minskat den potentiella efterfrågan.

Bostadsmarknaden kan helt enkelt stå inför sitt Minsky moment. 

Frågan om vem som ska absorbera det ökande sparandet från hushållen bör få ett snabbt svar. Samtidigt är de politiska förutsättningarna för ett omprövande av rådande ortodoxi, Riksbanken ska sköta inflationen och offentlig sektor ska ha överskott, mycket nära nollpunkten.

Därmed kan vi återvända till den inledande frågeställningen. Har vi dragit de nödvändiga lärdomarna av Lehman Brothers krasch och den påföljande finanskrisen 2008?

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna