Annons

Annons

7-9 oktober 2016

Terapi är det nya svarta

Plötsligt hör jag en snarkning ur fåtöljen framför mig. Mitt i min berättelse om en pappa som aldrig orkade lyssna har terapeuten somnat. Oerhört! Jag reser mig så tyst jag kan för att inte väcka den slumrande mannen och tassar ut. Att gå i terapi kan uppenbarligen bli ett trauma i sig. Rena rama Woody Allen.

John Bark
John Bark

John Bark

är creative director.

Apropå Allen,  när jag jobbar i New York på åttiotalet är arbetstakten hög och mötena många. Folk lever för – och i vissa fall på – jobbet. Det är inte många sjukdagar då ersättningen är usel. Semestrar på en eller två veckor. Folk plockar ut ledighet i ovala helger och åker till Long Island eller Upstate. Det förekommer så kallade personal days, strödagar av ledighet för måsten som samlats på hög.

När jag vid ett tillfälle försöker ta fyra veckor ledigt en sommar för att åka hem till Sverige tittar kollegorna på mig som om jag ska sluta. Vilket antagligen blir konsekvensen om jag genomdriver kravet på svensk långsemester.

Närvaroplikten gäller alltså även arbetsdagen. Men det finns en ursäkt som kan boka av vilket möte som helst. En förklaring som ingen någonsin ifrågasätter. En oantastlig orsak till plötslig frånvaro, sen ankomst eller allmän abcense. 

Annons

Annons

The Shrink. 

När kollegorna får något jagat i blicken och hastar iväg till sin Hjärnskrynklare mitt i ett viktigt möte säger inte ens högste chefen något. Going to my Shrink är en handling på nivå Instiftad Av Gud – en ren hygienfaktor både på det personliga planet och professionellt.

Sympatiskt någonstans kan tyckas, den mentala hälsan är viktig och tas på allvar i den amerikanska kulturen, kanske på för stort allvar ibland. Annat är inte lika viktigt. Ve den som försöker skylla frånvaro på strulande ungar och dagislämning. Eller hämtning för den delen. Sådant är strikt personligt och har inget med en arbetsplats att göra.

När jag jobbar på det legendariska månadsmagasinet Esquire på Manhattan, försöker några driftiga kvinnliga kollegor starta ett kooperativt dagcenter för sina barn på en av våningarna i skrapan. Behöver jag säga att det blir ett kraftigt thumbs down på den? Hade man däremot föreslagit en terapiavdelning där de skäggiga redaktörerna kunde ta plats på en divan hade det nog gått vägen.

I Sverige är terapi fortfarande lite skämmigt. Man kan gå till gymmet hur mycket som helst, men att få ordning på hjärna och psyke är inte lika självklart. Du bryter inte upp från ett styrelsemöte och säger att du är sen till din psykoterapeut. Däremot kan du droppa allt för att hämta ungarna på dagis. Ve den som motsätter sig det, om det så är högste chefen.

Men något håller på att hända även här. När framför allt svenska män berättar om sina depressioner och om sin mentala obalans och terapi är det plötsligt mer ok. Och om man känner Sverige rätt; snart värsta trenden. Vänta bara.

Och visst hjälper det att Bruce Springsteen sitter hos Skavlan och berättar om sina Dämoner. En efter en visar nu kändisar och folk i den svenska offentligheten upp med sin psykiska svärta. Den mentala ohälsan är det nya svarta, helt enkelt. 

Själv har jag åter börjat i terapi. Inte för att jag behöver det (ett säkert tecken på att jag är redo). Mest för att det faktiskt är som att gå till gymmet: bra för dig. Nyttigt. Smart.

Och min nya terapeut verkar pigg tycker jag. Håller hon sig bara vaken kan nog även jag komma i balans.

John Bark är prisbelönt tidningsformgivare, Creative Director för Realtid Medias nya content-, design- och kommunikationsbyrå RQ Partner och återkommande krönikör på Realtid.se.

Läs allt om:

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna