Köpet av en ”innehållsaffär” är visserligen en ganska ogenomtänkt följa-John-övning, men det viktiga är att den kan öppna upp för att svenska staten tar tillbaka bolagets svenska infrastruktur.  Det skulle ha gjorts för länge sedan.

På Carnegiefonders julmingel för media i förra veckan drog firmans stjärnförvaltare Simon Blecher sina bästa ”strukturcase” för 2019. De som lyssnat på herr Blecher över åren känner igen balansräkningsövningarna i Holmen, Sandvik, Volvo och ABB. Nytt för i år var emellertid att Telia dök upp på listan. ”Svenska staten kan inte både äga TV1 och TV2 och nu också kontrollera TV4 och Cmore. Det öppnar upp för att staten tar över infrastrukturen mot att de släpper sitt ägande”, uttryckte sig Simon Blecher.

Visst ligger det något i Blechers resonemang, och även om argumenten inte är de starkaste för varför den digitala infrastrukturen ska vara i allmän ägo så skänker det ändå legitimitet åt denna tidigare så kontroversiella tanke, som annars bara torgförts av förre näringsministern Björn Rosengren och en och annan obskyr radskrivare.

Tanken att staten bör kontrollera och äga den digitala infrastrukturen är heller inte ny. När Telias skulle privatiseras så argumenterade både Carl Bildt och Bengt Westerberg för att infrastrukturen skulle vara kvar i statens ägo. Den dåvarande s-regeringen lyssnade inte då, vilket Björn Rosengren ångrat djupt.

Och argumenten för varför staten bör ha kontroll över och äga den digitala infrastrukturen har inte blivit svagare med åren. I grunden är det samma argument som gjorde att de första gången förstatligades för över hundra år sedan. De utgör liksom vägar och järnvägsnät vad som brukar kallas naturliga monopol. För liksom det är en samhällsekonomisk övning i sådd på hälleberget att bygga parallella vägar och järnvägar så gäller samma sak med den digitala infrastrukturen. Därtill finns en nätverkseffekt där den samhällsekonomiska lönsamheten ökar ju fler som är anslutna. Den komitragiska övning som karaktäriserar den saktfärdiga utbyggnaden av bredband i Sverige, där man ska förlita sig på privata aktörer, är en illustration till detta. Men staten som huvudman så hade det blivit både snabbare och med 99,9 procents sannolikhet mycket billigare.

Mellan tummen och pekfingret skulle det kosta runt en femtedel av vad operatörerna tar ut idag för att hålla igång den statliga digitala infrastrukturen, inklusive kostnaderna för att investera där täckningen idag är svag men där det vore stor samhällsnytta att förbättra den.

Idén att konkurrensen mellan privata aktörer och operatörer driver teknikutvecklingenvar Nobelpristagaren, James Buchanans argument för varför naturliga monopol inte finns. Marknaden utsätter dem för det som en annan ekonom Joseph Schumpeter benämnde ”creative destruction”.  Men liksom i fallet med Adam Smith så har de flesta marknadskramare inte läst fortsättningen på vare sig Smiths eller Schumpeter argumentation, där den senare hävdade att den kreativa förstörelsen var en initial fas men att innovationstakten i nästa skede drivs av de marknadsdominanter som skapas (titta på Google, Facebook, Microsoft, Amazon, Alibaba och Apple). 

Och det har visat sig med än större tydlighet i operatörsledet. Det faktum att många statliga televerk missade kraften och möjligheten för mobiltelefoni att bli en massmarknad, var en sådan engångshändelse. Men idag är det ytterst tydligt att de inte driver den tekniska utvecklingen utan tvärtom försöker bromsa den. Varför frågar sig vän av ordning? Svaret: Det passar inte deras affärsmodeller. Svenska storföretag som ABB och Volvo har därför velat bygga ut egna nät, men inte lyckats. Varför? Operatörerna äger licenserna till de frekvenser som man behöver nyttja.

Och varför investera i något som kannibaliserar på befintliga kassaflöden? Det är svaret på varför utbyggnaden av 4G gick väldigt trögt och svaret på varför 5G inte byggs utan dras i långbänk. Och ju mer konsoliderad, ju färre operatörer, som finns på en marknad ju tydligare är denna broms.

Det är detta som har fått Ericssons vd Börje Ekholm att argumentera att staten måste ta ett större ansvar för 5G-utbyggnaden. Det var också det som en hemlig, men läckt rapport, från Vita Husets Nationella Säkerhetsråd i början av året säger. I den rapporten konstaterade man att utbyggnaden av 5G i USA med nuvarande struktur och operatörer kommer att gå alldeles för långsamt och bli alldeles för glest och att det är en extremt viktig. I stället skulle man bygga ut ett federalt 5G nät. Det skulle bli motsvarigheten till president Eisenhower utbyggnad av det nationella motorvägssystemet på 50- och 60-talet.

De amerikanska operatörsföretagen gick naturligtvis i taket och tog till det värsta okvädningsord som de känner till – socialism. Trump har naturligtvis backat. Den ekonomiska logiken för varför den digitala infrastrukturen ska vara i en upplyst men allmänt ägd enhet är solklar. Men man möter förstås motstånd från mycket starka kapitalintressen.

Men ytterligare ett argument för varför denna infrastruktur bör ställas under allmän kontroll har tillkommit över tid. Det är säkerhetsaspekten. Sade någon Huawei?

Den digitala infrastrukturen är inte bara vital för alla delar av dagens samhälle utan även ytterst sårbar. ”Vad händer om någon spränger någon eller några av de datorhallar som sköter servrarna åt oss och storbankerna?”, frågade sig en fondförvaltare på ovan nämnda mingel. Jag vet inte, men om digitala betalningssystemet slås ut så är jag glad att jag äger några jordkällare och en bra potatisåker.

Och vad gäller säkerhetsaspekten så har de privata operatörerna svårt att argumentera för att de med sina krav på utvecklingen på sista raden är de bästa att hantera denna i dagens oroliga värld.

Så Johan Dennelind på Telia har möjligheten att bli en historisk person inom telekomoperatörerna. Genom det vanskliga beslutet att köpa Bonnier Broadcasting, istället för 5G- eller bredbandsutbyggnad så har han banat väg för en åternationalisering av it-infrastrukturen.  För även kapitalmarknaden är med på tåget. Om det blir så borde han få en staty någonstans.