Annons

Annons

lindvall-nordea-storm.jpg

Enligt Per Lindvall är det mycket som talar för att det kan bli en växande motvind inom många segment för Nordea.

Stormigt värre för Nordea

Strukturella problem med en konstgjord “nordisk” marknad, dyra integrationer och allt större konkurrens från de amerikanska investmentjättarna. Den nya vd:n för Nordea får det inte lätt att vända Nordea på rätt köl, skriver Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. Har du synpunkter på Pers krönika? Skicka gärna ett mejl! Adressen är: per.lindvall@realtidmedia.se

Nordea är ett bankkombinat som har tiden och tekniken emot sig på i stort sett alla fronter.  Den nya vd, som man nuv letar efter, har ingen lätt uppgift att hitta en farbar rutt och Cevians standardlösning att med ett alexanderhugg hugga den gordiska (nordiska) knuten i flera delar är knappast någon lösning.

När Realtid i februari kommenterade Nordeas bokslut för 2018 så kunde man i sumpen i styrelsens kaffekoppar ana en fot i rörelse. Det vill säga Casper von Koskulls dagar som vd var räknade. Efter tre år på toppen har han inte förmått vända den tungrodda skutan, som kommit rejält ur kurs jämfört med såväl aktiemarknaden i stort som den nordiska banksektorn. 

Nordeas strukturella urproblem är gammalt. Det fanns där redan från födelsen när Nordbanken slog ihop sina påsar med finska Merita för att senare gå vidare och inkorporera norska Kreditkassen och danska Unibank. Det blev en komplicerad och tungrodd konstruktion som kroniskt underpresterat relativt sina nordiska storkonkurrenter. Storleks- och stordriftsfördelarna har helt enkelt inte funnits där. Det är istället positionen på den enskilda marknaden som är avgörande för lönsamheten. 

Annons

Annons

Det är inte bara inom banking som detta fenomen kan iakttas. I stort sett alla försök att skapa nordiska jättar genom fusioner och samgåenden har varit mer eller mindre stora misslyckanden. Dagligvaruhandeln är det mest slående, där såväl nuvarande Axfood som Coop och ICA gått på pumpen med sina nordiska strukturförsök. Men problemen går igen även inom mindre konsumentnära branscher. Undantagen är de som vuxit sig starka på organisk väg, och något enstaka klipp, som när Sandvik köpte den finansiellt pressade bergborrmaskinstillverkaren Tamrock på 90-talet.

Visst skulle det kunna gå att klyva Nordea i fyra delar, men efter att ha jobbat i mer än 20 år på att integrera verksamheten ska det till en mycket djärv ägare för att genomföra detta. Och samtidigt är det inte säkert att det skulle lyfta lönsamheten för de enskilda delarna. Det är endast i Finland som Nordea är en tydlig marknadsledare. Men där är lönsamheten heller inte så lysande, och långt ifrån de nivåer som de övriga nordiska konkurrenterna uppvisar.  

Skillnaden i lönsamhet mellan de nordiska marknaderna heter framför allt bolån, där svenska, norska och i viss mån även danska banker har kunnat tjäna grova pengar på den kredit- och marginalexpansion som de har kunnat driva på under framför allt de senaste tio åren. I Finland har bolåneräntan en starkare koppling till den underliggande referensräntan, som euribor, vilket gör att räntemarginalerna är klart lägre.

Men mycket talar för att det kan bli en växande motvind även inom detta segment. Bankernas roll som skapare av betalningsmedel genom att skapa inlåning när de ger ut nya bolån kommer (läs måste) ifrågasättas, då den både är ineffektiv och skapar stora systematiska risker. Den stora ”gamechangern” kan vara Riksbankens lansering av ”e-kronan”, vilket gör att Riksbanken kan sidsteppa bankerna och få en direktkanal till alla fysiska och juridiska personer för att distribuera sin ”inlåning”, centralbanksreserver. Det kan göra penningpolitiken mycket mera potent. (Men mer om detta under sommaren när Realtid ska försöka ta sig an möjligheterna och hoten med de nya digitala valutorna.) 

Och inte ser det bättre ut inom kapitalförvaltning, som har varit det segment där Nordea har haft vissa storleksfördelar. Trenden med pressade fondavgifter är mycket stark och de passiva globala förvaltningsjättarna, som Blackrock och Vanguard, sätter en stenhård press som främst kommer att drabba storbankerna.

Och inom trading och storföretagsaffäer finns det också en tydlig trend att det är de amerikanska stora investmentbankerna som både tar hand om volymerna och de mer lukrativa storaffärerna. De europeiska Mifid II-reglerna må ha haft goda intentioner, men bi-, eller snarare huvudeffekten, är att de driver på en utveckling där stor blir större. 

Så det gäller för Nordea att hitta den vd som kan segla förutan vind och som kan ro utan åror. Sådana växer inte på träd.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna