Annons

Annons

Skrota överskottsmålet

Bankekonomer, med Nordeas Annika Winsth i spetsen, börjar ifrågasätta det höga offentliga sparandet i Sverige och därmed även implicit överskottsmålet. Det är bra.

Per Lindvall

Per Lindvall

Överskottsmål har gått från att vara ett beläte för att skrämma och disciplinera förment utgiftsdrivande politiker med till ett av de största hindren för att för att skapa balans i den svenska ekonomins balansräkning.

Annika Winsth pekar i en debattartikel i DI  på den snabbt sjunkande svenska statskulden som 2020 kan ha sjunkit ned till motsvarande 20 procent av BNP. Men det är inte hela bilden tittar vi på nettoskulden, och beaktar även det offentligas finansiella tillgångar, som AP-fonderna, studielånen, som ju är en statlig fordran på studenterna, och statens bolag, så har den offentliga sektorn stora nettotillgångar, på motsvarande drygt 40 procent av BNP.  

Om man anser att det finns stora framtida ekonomiska risker, vore det med det kamerala resonemang som överskottsmålet bygger på bättre att sälja av en del av dessa tillgångar för att amortera statsskulden. För kommer det en rejäl framtida kris så kommer med all sannolikhet även värdet på de finansiella tillgångarna att sjunka.

Annons

Annons

Men det resonemanget är i grunden fel. Staten är inget företag och inget större hushåll heller. Det faktum att vi har en egen valuta och att den svenska staten sköter sin finansiering i denna valuta,  genom skatteintäkter eller genom att låna, så har den inte och ska inte ha samma restriktioner som andra aktörer.  Staten har däremot ett ansvar för att denna valuta har den trovärdighet som behövs för att den ska fungera som betalningsmedel. Men en välkonsoliderad statlig balansräkning, med nettotillgångar, är inte något krav för detta.  Utan det gäller att titta på hela den svenska ekonomin och de olika aktörernas betalningsförmåga. 

Det förekommer många så kallade ”sanningar” runt den svenska ekonomin som inte ifrågasätts och som därmed allt mer framstår som huggna i sten. En är att det svenska överskottsmålet har ”tjänat oss väl”, som Annika Winsth skriver i sin debattartikel. Hon skriver också att statens och hushållens skuldsättning är kommunicerande kärl vilket stämmer, men sambandet hon beskriver, att om staten sparar så ”väljer” hushållen att låna och vice versa är tveksamt. Det är mera mekaniskt än så.

För det finansiella sambandet är rakt. Det som en part sparar måste en annan part låna, om det inte finns en utomstående part som kan gå in. I Sverige har såväl stat som hushåll och företag sparat som besatta, netto, sedan mitten av 90-talet, då svensk ekonomi återhämtade sig snabbt efter det kronfall som skedde när kronan släpptes fri. Konsekvensen av det höga nettosparandet i Sverige är att vi har haft ett kontinuerligt bytesbalansöverskott, fordringar på omvärlden, som snittat runt 5 procent av BNP sedan 1995. Eftersom både stat och företag hade stora utlandslån, som fördyrades påtagligt med krondeprecieringen, var det både bra och påtvingat att amortera ned dessa skulder under ett par år. 

Men därefter har det varit ett närmast totalfiasko. För ingen vet var större delen av dessa fordringar har tagit vägen. Om dessa ackumulerade fordringar hade lagts på hög, utan värdeökning, skulle Sverige har nettotillgångar i utlandet som i runda slängar motsvarar vårt BNP, det vill säga drygt 4 000 miljarder kronor.  Vid utgången av 2017 uppgick nettotillgångarna gentemot utlandet till 2 miljarder kronor enligt SCB.

Det är svårt att se att det hade varit mycket sämre om staten hade absorberat en större del av detta sparande och investerat i något så stolligt som höghastighetsbanor. Det hade räckt till 12 stycken, inklusive stationer. Den svenske nationalekonomiske nestorn Assar Lindbäck och förre vice riksbankschefen Willy Bergström argumenterade för ett tiotal år sedan för att det är bättre att staten absorberade detta överskottssparande och använde det till investeringar, som var eftersatta redan då. De argumenten har inte blivit sämre. Så det är högst tveksamt om detta överskottsmål har tjänat oss väl. 

Att de ”sunda svenska statsfinanserna” är huvudförklaringen till att vi klarade oss så helskinnade under den senaste finanskrisen är också klart tveksamt. Den stora skiljelinjen mellan länder som hamnat i en statsfinansiell kris och de som inte gjort det går mellan de som finansierat sina underskott i den egna valutan eller i någon annans, vilken den är för euroländerna. Att även välkonsoliderade euroländer, som Holland och Finland har haft en så svag utveckling sedan finanskrisen kan helt förklaras av de restriktioner som euromedlemskapet satt upp vad gäller tillåtna budgetunderskott osv. 

Men statens och den privata sektorns balansräkningar kommunicerar även på andra och lika viktiga sätt. Nämligen det, välfungerande, betalningssystem som vi har bygger helt på att vi byter skuldsedlar med varandra. För att detta ska fungera så krävs naturligtvis att det finns någon motpart till dessa skuldsedlar. För Sveriges och alla andra länders del så är det antingen staten, eller den privata sektorn som är den yttersta motparten till dessa skuldsedlar. Om en ekonomi ska växa nominellt så krävs också att penningmängden ökar, det vill säga att skuldsättningen ökar, såvida inte omsättningshastigheten, velociteten, ökar. Om staten inte lånar och omvandlar dessa skulder till transaktionsmedel via Riksbanken så måste den privata sektorn göra det. I Sverige, och många andra länder, har detta skett genom ökade bolån. 

Den reelt och nomimellt minskade svenska statsskulden har i sin tur inneburit att penningmängden har minskat. Det vill säga, det är en rent deflationistisk åtgärd. Finanspolitiken och penningpolitiken drar åt helt olika håll.

I det sammanhanget blir den snabbt stigande bruttoskulden hos svenska hushåll en direkt konsekvens av statens åtstramning. Ju mer staten bromsar ju mer måste Riksbanken gasa, det vill säga såväl  ”dreva”, göra ”kannjack” och byta förgasare för att ta en trimningsanalogi från mopedvärldens verktygslåda. Som beskrivits på Realtid tidigare i en räcka krönikor så är den svenska vägen att styra penningmängdsökandet genom ökade bolån, när en bank ger ut ett nytt bolån så skapas även inlåningen, en fordran på banken, som senare vandrar över till säljaren av bostaden, ett väldigt ineffektivt sätt att öka penningmängden på eftersom velociteten i den nyskapade inlåningen är så låg. (Om än mycket lönsamt för bankerna, där räntemarginalen ligger runt 1,5 procent, vilket med ett riskviktat kapitalkrav ger en lönsamhet på 50 procent.) Den brittiske ekonomen Adair Turner beskriver att utväxlingen i nominell tillväxt endast är en tredjedel av skuldökningen i den privata sektorn. 

Sammanfattningsvis så är det svenska överskottsmålet stolligt sett ur många synvinklar, men mest tveksamt är om det gör svensk ekonomi mera robust för en kommande nedgång. Det motsatta är nog mera troligt. För med den växande bruttoskulden och mycket hög skuldsättning hos allt större befolkningsgrupper, samtidigt som nettoförmögenheten hos andra grupper har vuxit mycket snabbt, så blir naturligtvis känsligheten för någon störning mycket större. De må vara en räntehöjning eller stigande arbetslöshet. Så skrota överskottsmålet.nu! Om det leder till verklig överhettning, det vill säga stigande inflation, så är det desto bättre. Då kan även Riksbanken normalisera sin penningpolitik genom att höja räntan.

 

Läs allt om:

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna