Stigande oljepriser i kombination med en kraftigt stärkt dollar skapar en obehaglig situation för den globala efterfrågan, i synnerhet som dollarförstärkningen sannolikt bottnar i att inflationsoron tilltagit och förflyttat tidpunkten för räntehöjningar från den amerikanska centralbanken, Fed, till första halvan av 2022.  

Det accelererande pristrycket i den amerikanska och den globala ekonomin har under en tid uppfattats som tillfällig av investerarkollektivet. De långa räntorna har förblivit låga och aktiemarknaden har klarat sig relativt väl trots kraftigt stigande inflation. Centralbankerna, framför allt Fedchefen Jerome Powell, har varit mycket skickliga på att övertyga marknaderna om att den skrämmande inflationsstatistiken som landat på mäklarborden sedan tidigt i våras är temporär och förklaras av pandemieffekter. 

I september började delar av investerarkollektivet vackla kring inflations- och ränteutvecklingen. Det är i det ljuset vi skall se dollarutvecklingen. Fed ser ut att bli den första stora centralbanken som påbörjar en åtstramning för att inte förlora kontrollen över inflationsutvecklingen. Det första steget blir ”tapering”, det vill säga att centralbanksledningarna drar ner på de långvariga stödköpen av obligationer som syftat till att hålla nere de långa räntorna. Den europeiska centralbanken, ECB, ligger efter i räntehöjningscykeln, vilket skapar en obalans i valutautvecklingen. Till exempel är de tyska tioåriga räntorna fortsatt svagt negativa när den amerikanska tioåringen är 1,5 procent.  

Bekymret är att dollarförstärkningen sammanfaller med ett kraftigt lyft för oljan.

Dollaruppgången har accelererat den sista tiden. På en dryg månad handlar det om en förstärkning mot flera andra valutor på drygt 2 procent. Detta ger vid handen att investerarkollektivet börjat förbereda sig för räntehöjningar. Inte så konstigt då att börsen har kroknat av trycket. 

Bekymret är att dollarförstärkningen sammanfaller med ett kraftigt lyft för oljan. För konsumenter utanför USA ger detta en dubbelt negativ effekt som är illa för efterfrågeutvecklingen. Ju dyrare bränslepriser desto mindre finns det över för annan konsumtion. Fossila bränslen som bensin och diesel står ju för den övervägande delen av allmänhetens, och näringslivets, transportkostnader. Mycket tyder också på att de oljeproducerande länderna inte kommer att skruva upp oljeproduktionen tillräckligt mycket för att få ner priserna som dubblats det senaste året. Oljeindustrin är uppenbart underinvesterad på grund av klimatomställningsdebatten. Prisnivån idag är en effekt av detta. 

Detta kan i sin tur få den globala makroekonomin att hamna i ett läge där efterfrågan försämras samtidigt som marknadsräntorna stiger på grund av att inflationstrycket biter sig fast. Det finns ju mycket tydliga bevis på att det globala näringslivet har betydande och kostnadsdrivande problem med sin komponentförsörjning. Det i sig kommer leda till stigande priser på en lång rad av produkter som i slutändan måste betalas av den vanlige konsumenten. Alternativet är krympande vinstmarginaler i näringslivet. Till detta kan förstås läggas att stigande priser har skapat krav, bland annat i Tyskland, på högre löner. Löneinflation är sticky och knappast temporär. 

Då den amerikanska aktiemarknaden är riktkarl för den internationella utvecklingen på finansmarknaden är detta ytterligare ett hot när det börspusslet skall läggas under resten av året.

Dollarförsärkningen försämrar också det amerikanska näringslivets, liksom delar av den globala företagssektorn som har stora inköp i dollar (ett svenskt exempel är H&M som betalar med dollar för bomull som är en stor insatsvara) konkurrenskraft. Drygt 40 procent av försäljningen bland S&P-500 bolagen (i princip de 500 största bolagen i USA) kommer från marknader utanför landets gränser. Det riskerar att slå mot vinstmarginalerna i det amerikanska näringslivet och därmed mot, alltjämt, högt uppskruvade och likviditetsdopade värderingsmultiplar i många exportberoende bolag. 

Det gör att aktiemarknadens utveckling under hösten kommer att få betydelse för när/om Fed påbörjar ”tapering” och när Fed osäkrar räntevapnet.

Då den amerikanska aktiemarknaden är riktkarl för den internationella utvecklingen på finansmarknaden är detta ytterligare ett hot när det börspusslet skall läggas under resten av året. Blir resten av hösten lika illa som september (internationella börser föll med 5-10 procent) för aktier får den amerikanska centralbanken sannolikt svårt att fullfölja sina planer för tapering. Aktiemarknaderna har förvandlats till ett slags skrämmande och  urtidsdjur som på grund av sin blotta storlek är ett hot mot den politiska stabiliteten. Detta beror dels på ultralåga räntor, dels på att aktieandelarna i alla portföljer växt som en konsekvens av att obligationer inte längre ger någon avkastning. 

Mätt som andel av amerikansk BNP motsvarar det samlade marknadsvärdet av alla amerikanska börsbolag idag närmare 200 procent. För tio år sedan, visserligen en ganska kort tid efter att finanskrisens värsta härjningar ebbat ut, var motsvarande siffra omkring 100 procent. Går vi ännu längre tillbaka, eller 25 år, var andelen runt 50-60 procent. 

Aktiemarknadens växande inflytande och betydelse i samhället gör att centralbanksledningarna och politiken måste väga in hur marknaden kommer att reagera vid olika beslut. Blir centralbankerna, till exempel. alltför aggressiva får det mycket stora och omfattande konsekvenser på allt från pensioner till arbetstillfällen. Det gör att aktiemarknadens utveckling under hösten kommer att få betydelse för när/om Fed påbörjar “tapering” och när Fed osäkrar räntevapnet. En betydande korrigering inför beslutet om “tapering” kan mycket väl skjuta upp beslutet. Det är en märkligt värld vi lever i.