Fed riskmanipulation
Foto: The Federal Reserve System
Kapitalförvaltning

"Riskmanipulations-politiken" från Fed bakom allt högre risktagande

Amerikanska centralbankens, Fed, "riskmanipulationspolitik"  har tvingat ut investerarkollektivet allt längre på riskplankan, skriver Realtids Claes Folkmar

Claes Folkmar
Uppdaterad 2020-09-21
Publicerad 2020-09-21

“When in trouble double” lyder ett amerikanskt uttryck som den amerikanska centralbanken Federal Reserve, Fed, anammat fullt ut och sedan finanskrisen. Teknikerna för centralbankspolitiken har förfinats och utrullningen under den pågående coronapandemikrisen har gått blixtsnabbt jämfört med 2008-2009. Politiken och åtgärderna har räddat marknaderna och ekonomierna, men samtidigt växer risktagandet i tillgångsmarknaderna mer eller mindre med automatik från investerarkollektivets sida.  

Centralbankens, naturligtvis gäller detta även övriga centralbanker, aggressiva stimulanspolitik har tvingat ut investerarkollektivet allt längre på “riskplankan” för att uppnå samma avkastning som innan finanskrisens utbrott. 

Genom den extremt expansiva räntepolitiken har Fed skapat incitament hos investerarkollektivet att ta på sig betydligt mer risk i portföljerna, och genom marknadsstabiliserande åtgärder har centralbanken skänkt investerarna självförtroende för att verkligen våga öka riskerna. 

Enligt den tidigare Fed ledamoten och professorn i nationalekonomi Jeremy Stein har den amerikanska centralbanken skapat en rekryteringskanal  där Fed kan förändra efterfrågesituationen hos yield-orienterade investerare och därigenom pressa dessa förvaltare att öka sina risker, och därmed trycka ner det tidspremium som historiskt sett alltid funnits mellan de korta och långa räntor. 

Fed är inte längre bara en övervakare av ekonomin utan den viktigaste och tyngsta spelaren i tillgångsmarknaderna. Förmågan att förändra investerarkollektivets beteende och perspektiv på risk är centrala inslag i Feds nya roll. Inte minst märks detta i den mycket snabba och kraftfulla återhämtningen i aktiemarknaden sedan botten i slutet av mars, och i synnerhet märks det i techsektorn som rusat i år där riskerna är höga. Bakom ligger Feds “riskmanipulation”-politik via rekryteringskanalen i kombination med gigantiska stöd- och stabiliseringsprogram. 

Ett sätt att åskådliggöra hur centralbankens politik och agerande resulterat i växande risktagandet är, som sagt, att se vilken risk som krävs för att skapa samma avkastning som före finanskrisen. Den amerikanska analysfirman Newfound research visar i en färsk analysrapport om marknadsrisker hur en traditionell förvaltare till exempel försäkringsbolag och pensionsförvaltare  radikalt förändrat sina portföljer för att nå samma avkastningskapacitet som före finanskrisen. Newfounds analytiker använder den historiskt genomsnittliga aktieavkastningen som referens: omkring 7,5 procent. 

År 2005, ett par år före finanskrisens utbrott, krävdes en risk mätt som standardavvikelse  på knappt nio procent. För att nå jämförbar avkastning i nuläget krävs mer än en fördubbling av standardavvikelsen, eller risken. Portföljsammansättningen ser därför nu också helt annorlunda ut med betydligt mer volatila tillgångar och betydligt mindre statsobligationer. Ett exempel på detta tvångsmässiga risktagande är de svenska AP-fonderna vars placeringsregler för något år sedan förändrades radikalt ur ett riskperspektiv där den historiskt stora räntedelen fått stryka på foten till förmån för riskkapital och aktier. Staten ger i reformen AP-fonderna betydligt större utrymme till onoterade innehav, bland annat riskkapitalfonder och andra onoterade tillgångar. 

Reformeringen av placeringsreglerna styrs i praktiken av “riskmanipulations”-politiken från Fed, som via världsvalutan dollar har exporterat sin rekryteringskanal. Sverige och framtida svenska pensionärer tvingas helt enkelt anpassa sig till högre risktagande i pensionssystemet. Däremot är det inte så genomtänkt av det politiska systemet att ge AP-fonderna ett extremt stort mandat inom alternativa placeringar (riskkapital och onoterat) med hänvisning till att denna typ av tillgångar avkastat bättre än aktier under en tidsperiod där “riskmanipulations”-politiken växt fram. Överavkastningen beror ju i princip uteslutande på just denna politik gynnat kraftig belåning. 

Samma problematik gäller förstås privata pensionsbolag runt om i världen där förvaltningsorganisationerna tvingas allt längre ut på “riskplankan” för att kunna uppfylla sina åtagande till kunderna och framtida pensionärer. 

Sannolikt kommer manipulations-politiken rulla vidare i många år, Fed indikerade ju nyligen att en förändring av den nuvarande penningpolitiken inte kommer ske på flera år. Under tiden växer risktagandet i de globala pensionsportföljerna. En normalisering av den nya penningpolitiken, hur osannolikt ett sådant skifte än låter, skulle tvinga de globala tillgångsmarknaderna till en fullständig kapitulation. 

 

Platsannonser