Annons

Annons

risk_PL.jpg

Plötsligt ter sig risker, som tidigare betraktats som bakgrundsbrus eller små molnbildningar vid horisonten, som påtagliga igen, skriver Per Lindvall.

Risken som inte går att räkna på

Det senaste halvårets utveckling har gjort det svårkalkylerade fenomen som brukar benämnas politisk risk allt mera påtagligt. Räkna också med mer av den varan framöver. Lyft på snart sagt vilken investering som helst och där kryper den fram, den politiska risken, skriver Realtids krönikör Per Lindvall i en analys.

Per Lindvall

Per Lindvall

De professionella placerarna på kapitalmarknaderna, liksom de algoritmer som de har tagit till sin hjälp, är bra på att räkna på det som går att räkna på. Risk har i det sammanhanget reducerats till statistiskt mätbara prisavvikelser, volatilitet, kryddat med lite andra variabler, som det går att försöka göra sannolikhetsberäkningar på. 

Men risk är i sin allmänna betydelse något mer.

Den amerikanska nationalekonomen Frank Knight skiljde på risk, som det gick att göra sannolikhetsberäkningar på, och osäkerhet, där utfallet inte gick att beräkna med några sannolikhetskalkyler, så kallad Knightian uncertainty.

Annons

Annons

Även den brittiske ekonomen John Maynard Keynes hävdade att den ekonomiska utvecklingen präglades av händelser som inte kunde kvantifieras. Han benämnde det radikal osäkerhet. Men medan Knight betonade denna osäkerhet som en möjlighet för en entreprenör att tjäna pengar, även om det skulle föreligga perfekt konkurrens, så såg Keynes det som roten till en oundviklig instabilitet i systemet. 

Och på dagens marknader med sina historiskt mycket höga värderingar av såväl aktier som obligationer så är det nog på nedsidan som det kommer att hända saker med denna osäkerhet.

Olika marknader präglas också av olika inställningar till risk.

Valuta- och kreditmarknaderna är till sin natur mer riskaverta. Det är ingen tillfällighet att den amerikanska bolånekrisen började med att riskpremierna på de så kallade subprimeobligationerna plötsligt steg kraftigt och gjorde det först svårt och sedan omöjligt att placera dessa. Eller att den svenska finanskrisen började med att bolag som Nyckeln och Allhus inte kunde rulla över sina penningmarknadslån.

Årets utveckling med kollapsen för den argentinska peson och grundskottet mot den turkiska liran ska också ses i det sammanhanget, liksom reaktionerna på den politiska röran i Italien. Den sistnämnda har fått riskpremierna på italienska statsobligationer att dra iväg uppåt.

Plötsligt ter sig risker, som tidigare betraktats som bakgrundsbrus eller små molnbildningar vid horisonten, som påtagliga. Eurons sammanhållning är plötsligt inte självklar, igen.

Det gäller även andra ekonomisk-politiska projekt som sjösatts med en konstruktion som gör dem irreversibla. Ta de privatiserade brittiska vattenföretagen som ett exempel på detta. De har varit ett samhällsekonomiskt fiasko, men lönsamma för ägarna.

Kollapsen för brittiska Carillion, som i Sverige är känt för att Handelsbanken drabbats av stora förluster i sin utlåning till koncernen, är ett annat exempel. Byggjätten hade även rott hem många stora samhällsuppdrag som drift av fängelser och sjukhus på entreprenad.

Den konkursen har gjort politiska lösningar som förstatliganden, som tidigare synts vara omöjliga, tänkbara igen. Labour har exempelvis sagt att de ska åternationalisera vattenföretagen. Frågan är om och till vilket pris. Samma analys och slutsats som gäller för vattenföretagen kan dras för teleoperatörerna, och för Sveriges del de så kallade välfärdsföretagen.

Det är inte bara de branscher som alltid har befunnit sig i gränsområdet mot politiken som berörs. Den som vill göra affärer med Ryssland har sedan länge behövt ta höjd för politisk risk. Det beror på att rättssäkerheten i Ryssland för dessa investeringar är så låg, men även för de sanktioner som har införts mot landet. Vem vill byta glödlampor på den ryska aluminiumjätten Rusals smältverk i Kubikenborg, som pressas av amerikanska sanktioner, utan att ha fullgod säkerhet för att få betalt?

Men det är inte bara investeringar och affärer i sektorer som alltid har rört sig i gränslandet mot politiken som behöver ta höjd för ökad politisk risk.

Är det någon som kan personifiera denna allmänt ökade politiska risk så är det den amerikanske presidenten Donald Trump. Han ser ut att med berått mod vilja rasera den världsordning för diplomati och ekonomiskt utbyte mellan länder som USA har varit ledande i att bygga upp sedan andra världskriget.

Handelstullarna är förstås en del av detta. Men även hans andra mer eller mindre motsägelsefulla åtgärder får snabbt stora spridningseffekter till andra områden. 

Ta det ensidiga hävandet av avtalet för att förhindra att Iran utvecklar kärnvapen och därmed återinförandet av amerikanska sanktioner. Även om de andra länderna, EU, Storbritannien, Ryssland och Kina, vill upprätthålla avtalet så lär inte några företag vilja göra affärer med Iran.

Den franska banken BNP Parisbas och brittiska HSBC vet att det kan kosta på med tanke på de böter på 9 respektive 1,9 miljarder dollar som de åkte på 2014 respektive 2012 i den föregående sanktionsrundan. Med tanke på att det inte går att göra större affärer med Iran, eller för den delen Ryssland, utan att det på något sätt studsar genom det amerikanska finansiella systemet eller på något sätt involverar amerikansk teknik så är det ett effektivt system.

Men om USA:s agerande anses vara allt mindre försvarbart så uppfattas även detta system som allt mer illegitimt, även av traditionellt allierade stater. Då ökar naturligtvis riskerna, samtidigt som motsägelsefullheten också blir påtaglig.

Det kinesiska mobilföretaget ZTE har brutit mot sanktionerna mot både Iran och Nordkorea, i det förra fallet två gånger. Som en följd av detta ville det amerikanska rättssystemet införa exportförbud för viktiga komponenter till ZTE. Men då kliver president Trump fram och vill häva detta.

Konsekvensen blir att ingen riktigt vet vad som gäller, annat än att det är den starkes rätt som styr. Och den rätten inkluderar att ändra sig eller göra vad som helst, när som helst.

Även om den politiska risken är svår att kalkylera så har den kanske mer av betydelse för det allmänna sentimentet. Den sköna fina finansiella värld som präglats av läget “risk av” och känslan att allt löser sig till det bästa, i stunder av tvivel understödd av ymnig centralbankslikviditet, kan slå om till ett mera allmänt läge av “risk på”.

Vill man hitta risk så finns det gott om den. Börja på kreditmarknaden. Som gammal kreditriskanalytiker skulle jag inte vilja ta i många av de ”icke säkerställda obligationer” som emitterats av svenska fastighetsbolag och framför allt alla dessa bostadsutvecklare.

Läs allt om:

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna