Det finns inte mycket som talar för att Riksbanken kommer att nå sitt inflationsmål de kommande åren. Och då har de inte ens hunnit lätta på den penningpolitiska gaspedalen. Detta bör leda till en omprövning av den svenska penning- och finanspolitiska mixen för att skapa en stabilare ekonomi.

Visst statliga Konjunkturinstitutet spådde i sin kaffesump så sent som i oktober att den svenska inflationen är på väg upp. För nästa år ska konsumentprisindex stiga till 2,5 procent och nå 2,7 procent 2021. De underbygger detta med en tro på att arbetskostnaderna kommer att stiga, med upp emot 3,6 procent, inte minst som en följd av de stora ”matchningsproblemen” på den svenska arbetsmarknaden där vissa sektorer beskrivs som överhettade. De tror också att styrräntan kommer att höjas till 0 nästa år och upp till 2 procent 2022. Den tio åriga statsobligationen kommer att stiga från dagens 0,7 till 2,7 procent 2020. Det vill säga en realränta på 0 procent för statens upplåning.

Det kan räcka med att titta på hur inflationen rensat för energiprisförändringar sett ut för att ställa sig tveksam till denna prognos. Den har inte kommit över 1,5 procent de senaste åren och den har senast en fallande riktning. 

Och det finns många krafter som drar åt andra hållet. Konjunkturbilden i såväl vår omvärld som här hemma har snabbt svalnat. Två bra indikatorer på vart världskonjunkturen är på väg är börsen och oljepriset. Dessa pratar inte om någon stabil realekonomisk utveckling framåt 2019. 

Vi har våra hemgjorda problem på bostadsmarknaden. Några hävdar att det vi ser är en stabilisering och problemen bara berör ett litet guldkantflagnande segment på bostadsrättsmarknaden. Högst sannolikt är det mycket värre och nedgången på bostadsmarknaden, såväl priser som nyproduktion, kommer att bli mycket djupare. Den kritiska punkten är de restriktioner som har införts för förstagångsköparna, i all välmening för att värna om den finansiella stabiliteten. Det vill säga de restriktioner som införts för förstagångsköparna i form av krav på eget kapital, minst 15 procent, amorteringskrav och senast skuldkvotstak, blivit bindande och hindrande för allt fler. Det har gjort dessa chanslösa att ta sig in på köpemarknaden. 

När vi nu står inför ett stort nettoutbud av bostäder, som få som inte redan har en bostad kan köpa, som färdigställs i skrivande stund och även under de kommande åren så lär vi även få se en större priskorrektion.  Visst man kommer att försöka hitta alternativanvändning för att få bort utbudet, som företagslägenheter och annat, men det kommer knappast att hjälpa. 

En högst sannolik direkt realekonomisk effekt av detta är att de högt belånade hushållen kommer att spara mer, när de ser att det kapital de trodde sig ha skapat i sina bostäder kommer att krympa. De aktörer som har nettofordringar kommer också att bli mer försiktiga. De kommer att samla på sig likvida tillgångar, i synnerhet som riskerna, nedåt, ser ut att överskugga uppsidan på andra finansiella tillgångar.  Och ju större missmatchningen är mellan och inom de skuldsatta och fordringsägande grupperna är ju skakigare kommer det att bli. ”Volatilitetsmaskinen” kan hamna i självsvängningar.

Och med en Riksbank som har varit helt beroende av den uppåtgående termiken på bostadsmarknaden för att ens vara i närheten av att nå sitt inflationsmål så är detta inte vackert. Med rådande regim krävs en hög tillväxt av de privata krediterna för att få till den penningmängdsökning som krävs för att få upp inflationen. Detta har visserligen varit mycket ineffektivt, där det krävts att skulderna ökar tre gånger snabbare än den nominella tillväxten. Sjunker bostadspriserna så kommer kredittillväxten att dämpas och inte osannolikt börja krympa. Och med det beskrivna scenariot ovan så kommer penningmängden snarast att krympa, det är vad som händer när krediter amorteras snabbare än det skapas nya, och volatiliteten gå ner, de som är nettofordringsägare samlar på likvida medel, fordringar på banken, på hög, 

Faller detta scenario ut som beskrivet så kommer det att så hårdast mot Stockholmsområdets ekonomi. Anledningen är att det är där som en oproportionerlig del av det senaste decenniers krediter har skapats, och med det ny köpkraft. (Minns att vid varje bostadstransaktion skapas en ny fordringsägare och en ny låntagare. Banken är mellanhand. Det är också lite talande att vare sig Riksbanken eller Finansinspektionen i sina stabilitetsrapporter ”glömt bort” att titta på den regionala fördelningen av skulder och fordringar.) Och om, eller snarast när, denna köpkraftspump stannar av så lär det få konsekvenser för regionens tillväxt. Det såg inte så roligt ut i Stockholms Handelskammares senaste konjunkturutblick, och värre lär det bli. De tidigare så heta bygg- och it-sektorerna hade redan börjat hacka i inledningen av året. Utslagningen i båda dessa sektorer lär fortsätta när verkligheten bankar på deras dörrar, för att prata med Peps Persson.

Med snabbt avsvalnande ekonomi lär vi inte få se några större löneökningar i de ”överhettade” sektorerna som vi inte redan sett. Så även den inflationskanalen lär tappa kraft. Kombinerar vi detta med en stagnerande och kanske sjunkande kredittillväxt, penningmängd, så blir det omöjligt för Riksbanken att nå sitt inflationsmål. 

En konsekvens av detta är att Riksbanken till slut måste inse att de har mycket dåliga och trubbiga vapen för att få upp inflationen. Det hela hänger på finanspolitiken. Den senare har med sitt helgade överskottsmål varit en direkt motverkande kraft för Riksbankens inflationsarbete. En ekonomi behöver en kredittillväxt för att skapa tillväxt och dynamik, där en ”lagom” inflation är en mycket viktig ingrediens.  För att detta ska vara stabilt måste krediterna backas upp av en god och stabil betalningsförmåga och betalningsvilja hos kredittagarna, samt banker med en viss stryktålighet. I Sverige har Riksbanken och ytterst våra politiker ansett, även om de kanske inte förstått det, att det är ett bra system om detta i slutändan backas upp av bolånetagare och inte av staten.

Jag vill hävda, även om auktoriteter som professor John Hassler inte anser det, att skuldexplosionen hos de svenska hushållen är en konsekvens av att staten kraftigt har krympt sina skulder relativt ekonomins storlek under de senaste decennierna. Problemen med detta är att det behövs en mycket större privatskuldökning, se ovan, för att nå inflationsmålet än vad det behövs vid en statlig skuldökning. Den senare är helt enkelt bättre på att sprida de nyskapade pengarna till aktörer som kommer att använda dem. Och i slutändan är det nog ett stabilare kreditsystem där den yttersta låntagaren i högre utsträckning utgörs av staten än ett gäng bostadsägare. Tack för kaffet.