Annons

Annons

Riksbanken klarar inte av det uppdrag de har betalt för

Riksbanken väljer att låta räntan ligga kvar på minus 0,25 procent och skjuter på när nästa höjning ska komma. Samtidigt försöker man att pladdra bort sitt eget misslyckande genom att blanda ihop korten kring inflationstrycket, skriver krönikör Per Lindvall.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. Har du synpunkter på Pers krönika? Skicka gärna ett mejl! Adressen är: per.lindvall@realtidmedia.se

De ekonomiska omvärldsförutsättningarna ser visserligen lite ljusare ut nu än när Riksbanken tog beslutet att höja räntan från minus 0,5 till minus 0,25 procent i slutet av december. Då hade världens börser hamnat i en rejäl utförslöpa och oljepriset skruvade sig nedåt. Sannolikheten för att någon av de orosmoln som ligger vid horisontranden, i form av kinesiska skuldberg, eurons dysfunktionalitet (Italien) och Trumps handelskrigsretorik, skulle utvecklas till ett riktigt ekonomiskt oväder såg ut att ha stigit. Fyra månader ser det ljusare ut. Börserna är tillbaka och molnen har visserligen inte skingrats, men de ligger kvar vid horisonten. 

Denna vändning har också fått stöd av att både amerikanska Federal Reserve och ECB inte bara har gjort halt i sina penningpolitiska åtstramningar utan även byggt upp förväntningarna på att nästa steg kan bli en räntesänkning i USA och andra försök till lättnader från ECB. Orsaken till detta är dels nämnda orosmolnen, men inte minst att inflationstrycket är förvånansvärt lågt med tanke på att arbetslösheten i USA och även inom många länder i euroområdet, är rekordlåg.

Men Riksbanken konstaterar ändå att ”det finns ett stigande inflationstryck i omvärlden” samtidigt som de konstaterar att ”inflationen i omvärlden har dock utvecklats oväntat svagt”

Annons

Annons

Med en – trots börsuppgången – ändå svalnande internationell konjunktur så är det svårt att hitta något belägg för tesen om det ”stigande” inflationstrycket i omvärlden, även om Trumpadministrationens aggressiva Iran-politik har fått oljepriset att rusa de senaste veckorna.

Och är det något som Riksbanken har överskattat under de senaste tio åren så är det just inflationstrycket, vilket är allvarligt eftersom det är det de har betalt för.

Att de själva nu i sina prognoser, som ständigt har varit för höga, tror att den egna målvariabeln för inflationen KPI-F (KPI med fast ränta, reds anm) hamnar under målet på 2 procent för både 2019, 2020 och 2021 är mer alarmerande än det låter. För sannolikheten att Sverige och omvärlden glider in i en större ekonomisk avmattning och därmed att inflationen istället vänder ner under denna period måste bedömas som hög. 

Vad har Riksbanken för beredskap, verktyg och inte minst trovärdighet för att hantera en sådan situation? 

Liten, klena och låg är väl de rätta svaren.

Läs allt om:

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna