Annons

Annons

Plocka bort 90-talets finanspolitiska farthinder

De finanspolitiska farthindren motverkar sitt eget syfte. Det är dags att släppa bromsen och gasa för att få fart på svenska ekonomin, tycker Realtids krönikör Per Lindvall.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. Har du synpunkter på Pers krönika? Skicka gärna ett mejl! Adressen är: per.lindvall@realtidmedia.se

Det är mer än dags att ompröva Sveriges finanspolitiska farthinder. Skifta fokus från de statiska och kontraproduktiva målen om överskott och begränsning av bruttoskulden till mer dynamiska mål, såsom de offentliga räntebetalningarnas andel av ekonomin. 

Det skulle framför allt ge en mer kontracyklisk och framåtblickande styrmekanism där finans- och penningpolitik synkar mycket bättre, inte som idag där vi har en utpräglat deflationistisk finanspolitik. Detta trots sänkta krav på det så kallade överskottsmålet, samtidigt som Riksbanken, trots en mycket expansiv penningpolitik, håller på att tappa trovärdigheten om att inom överskådlig tid kunna nå och hålla sitt inflationsmål. 

Genom att skifta till ett mål som fokuserar på räntebetalningarnas andel av BNP så skulle styrningen av statens finanser mera harmoniera med de mål som Riksbanken har med penningpolitiken. När inflation och räntor stiger så finns det anledning för det offentliga att lägga i bromsen. Men när inflation och räntor sjunker, som fallet varit under de senaste tio åren, så bör man i stället gasa. Det är också vad de båda ekonomerna Toby Nangle, ansvarig för placeringsinriktningar på den amerikanska fondjätten Columbia Threadneedle, och Neville Hill chefsekonom på Credit Suisse skrev i Financial Times blogg Alphaville häromveckan.

Annons

Annons

För det finns inget som tyder på att de nedpressade realräntorna kommer att stiga särskilt mycket framöver. Skulle de göra det så är det klart positivt, eftersom det skulle gå hand i hand med en ökad ekonomisk aktivitet. Som IMF:s förre chefsekonom Olivier Blanchard uppmärksammade i rapporten ”Public Debt and Low Interest” så har de statsfinansiella förutsättningarna förändrats i grunden med denna utveckling. För Sveriges del så kommer de mycket låga räntorna att slå igenom i statsbudgeten för 2021 då de sista gamla obligationerna med höga kuponger har förfallit. Statens ränteutgifter kommer då enligt Riksgäldens bedömning att sjunka från 22 till 4 miljarder kronor. Det senare ska ställas i relation till en bruttoskuld på 1 380 miljarder kronor. Statens räntebetalningars andel av BNP kommer då att uppgå till under 1 promille, att jämföra med runt 5 procent i mitten på 90-talet.

Tar vi hänsyn till att staten också har stora löpande finansiella intäkter på runt 30 miljarder kronor årligen, så är det uppenbart att Sverige har ett mycket stort utrymme för att låna till eftersatta investeringar. Dit måste vi även räkna rena ordningsfrågor och satsningar för att få alla nyanlända i riktiga arbeten. 

Att svenska staten ökar sin skuldsättning har mycket låga risker, så länge vi lånar i inhemsk valuta, vilket heller inte är något problem eftersom vi har ett mycket stort nettosparande i landet, läs stort bytesbalansöverskott. Snarare skulle det sänka den samhällsekonomiska risken eftersom en ökad statlig skuldsättning och penningskapande genom Riksbanken är den enda vägen att komma tillrätta med vårt största makroekonomiska problem, den mycket höga skuldsättningen inom hushållssektorn. För om den senare ska minska genom att hushållen börjar betala av på sina skulder, så innebär det att våra pengar, som utgörs av inlåning i banksektorn ”dödas” och penningmängden krymper. Det riskerar förstås att öka risken för såväl en utdragen recession som en deflationsspiral. Staten måste då kliva fram och absorbera en del av detta sparande och kanalisera det till ny köpkraft. 

Men för att komma dit så behöver vi om inte döda så åtminstone förklara att berättelserna om att ”saneringen” de svenska statsfinanserna är avklarade för länge sedan. Detta är ingen lätt uppgift eftersom så många svenska politiska företrädare och inte minst ekonomer har ”investerat” tungt i denna kamerala omvärldssyn.

Det handlar förstås om 90-talets stora finanspolitiska uppfinningar om att införa stora farthinder för att komma till rätta med politikernas till synes oförbätterliga tendens att spendera mer än vad som finns i byxorna. I Sverige såg underskotten ut att skena efter den djupa finanskrisen i början av 90-talet. Budgetunderskottet uppgick till hela 11 procent av BNP under 1993. De snabbt stigande skulderna ledde till att räntebetalningarna tog en allt större del av statens utgifter. I mitten på 90-talet så motsvarade statens räntebetalningar knappt 5 procent av BNP. Finansministern och sedemera statsministern Göran Persson har berättat om sina formativa möten med ”hånflinande” finansvalpar på Wall Street och hur han på sitt gammaltestamentliga vis konkluderade ”att den som är satt i skuld är icke fri”. 

Med stöd av den så kallade ”Lindbeckkommissionen” och dess utvärdering av den svenska finanskrisen så kunde Göran Persson få med sig även de borgerliga partierna och snickra ihop det så kallade ”finanspolitiska ramverket”, där teser som att den offentlig sektorn ska ha ett årligt överskott på 2 procent, utgiftstak för staten och balanskrav på kommuner och landsting spikades fast. 

Bland svenska ekonomer och politiker råder sedan dess ett närmast unisont konsensus om att detta traktat, starkt influerat av lutherskt sparmoral, ”har tjänat landet väl.” Svenska regeringar och opposition har helt anpassat sig efter detta, spenderbyxorna har slängts, utan i stället tävlas det i vem som varit bäst, alltid vi, och sämst, alltid dom, om att fylla respektive tömma de så kallade ”ladorna”, även det hämtat från moseböckerna och dess drömtydare Josef. 

Och det är sant att den statsfinansiella situationen har förbättrats påtagligt sedan 90-talet. Men att helt tillskriva denna liksom den allmänekonomiska förbättringen därefter den kraftfulla statsfinansiella åtstramningen är inte bara en överdrift utan snarast ett felslut. Viktigare för återhämtningen var snarare en stark omvärldskonjunktur, som tillsammans med den efter att kronan släpptes fri gav en enorm utväxling för den svenska ekonomin och vår stora exportsektor – och därmed även för skatteintäkterna. Det svenska finansiella sparandet skenade, vilket visade sig av att vårt bytesbalansöverskott snabbt klättrade upp mot motsvarande 5-6 procent av BNP. 

Så här i efterskott kan man snarast se att staten istället borde ha absorberat mera av detta sparande för att investera i infrastruktur, utbildning och under det senaste decenniet även ha tagit på sig en större del av den finansiella risken för att hålla bostadsbyggandet på en nivå som motsvarar befolkningstillväxten. Men det är få, förutom den gamle vice Riksbankschefen Willy Bergström, som har velat ta bladet från munnen. Denna enfaldigt kamerala syn på våra offentliga finanser har snarast bromsat förutsättningarna för vår ekonomiska utveckling. 

För det finansiella ramverket, med sitt överskottsmål för den offentliga sektorn, utgiftstak för statsfinanserna och balanskrav för kommuner och landsting (regioner), där de senare årligen ska budgetera för ett överskott är inget annat än en makroekonomisk broms och därmed ett deflationistiskt redskap. Samtidigt som det även försvårar för ett effektivt arbete inom dessa sektorer. Att det offentliga tar in mer pengar än vad man gör av med och amorterar på statsskulden innebär inte att man konserverar några resurser för framtiden. Det finns helt enkelt inga ”lador”. Bromsen ska nyttjas när ekonomin riskerar att överhettas, det vill säga när vi får en kraftig, framför allt lönedriven, inflation. Inte när Riksbanken samtidigt gör allt för att gasa och håller på att misslyckas med att nå sitt inflationsmål.  

Läs allt om:

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna