Annons

Annons

”Pensionskapitalet konfiskeras med nya regelverket”

Förslaget om höjda pensionsåldrar går snart i mål. Det betyder i praktiken konfiskation av pensionskapital och en försämring av människors ekonomiska frihet i Sverige.

Claes Folkmar
Claes Folkmar

Claes Folkmar

Realtids reporter och krönikör Claes Folkmar är journalist med mångårig erfarenhet som expert inom skatte-, fond- och bolagsbevakningsfrågor. Mejla gärna dina synpunkter på hans krönika till claes.folkmar@realtidmedia.se.

Snart fattar riksdagen beslut om en successiv höjning av den lägsta åldern svenska medborgare kan få ut sin statliga inkomstpension. Pensionsgruppens – alla riksdagspartier utom SD och V ingår – och regeringens förslag innebär att den lägsta åldern höjs etappvis från 61 år i dagsläget till 64 år 2026. På ännu längre sikt kan det bli ytterligare höjningar.

Förslaget bottnar i en stigande livslängd bland svenskar, och ett underfinansierat pensionssystem, där det intjänade kapitalet måste slås ut på fler pensionsår för att systemet inte skall erodera än mer än vad det redan gjort. Livslängden har ökat med fyra år (81 år) för män och två år (84 år) för kvinnor sedan millennieskiftet. Steg två lär bli en höjning av pensionsavgifterna (de avgifter som betalas av den arbetande delen av befolkningen för att finansiera pensionsutbetalningar), en fråga som skall utredas längre fram.

Det har riktats en del kritik mot förslaget att höja den lägsta åldern för att få ut inkomstpensionen. Huvuddelen av kritiken kommer från vänsterkanten och fackföreningsrörelsen där argumentet framför allt är att många inom industrin och den offentliga sektorn är hårt slitna efter ett långt yrkesliv. Kritikerna menar också att resonemanget om stigande livslängd är för generellt, det finns grupper i samhället där medellivslängden snarare krymper. Det finns också en skevhet i systemet där allt fler vidareutbildar sig och därför kommer in betydligt senare på arbetsmarknaden än de flesta LO-kopplade arbetare. Därför är förslaget “orättvist” för de sistnämnda.  

Annons

Annons

Däremot finns det ingen kritik mot att successiva höjningar av den lägsta möjliga pensionsåldern egentligen är en slags konfiskation av pensionsmedel och en begränsning av människors ekonomiska frihet, vilket kan bero på att nästan alla riksdagspartier är inblandade i pensionsuppgörelsen.

Den förväntade livslängden är högst individuell och beror förstås på individens genetiska förutsättningar. Ju kortare förväntad livslängd en individ har desto hårdare slår regelförändringarna, i synnerhet som det statliga pensionssystemet saknar efterlevandeskydd. Det går att teckna ett efterlevandeskydd för den statliga premiepensionen och för tjänstepensioner.

Förändringarna slår även mot de äldre individer som vill avsluta sin anställning och starta en egen verksamhet, något de kanske inte vågat tidigare i livet. Eftersom det är möjligt ta ut den statliga inkomstpensionen i olika andelar är det många som vågar ta steget när de kan balansera osäkerheten kring lönsamheten i den egna verksamheten med pensionsutbetalningar. Denna frihet och möjlighet begränsas när regelförändringen slår igenom.

Det går därför att tolka den föreslagna höjningen av lägsta tillåtna ålder för pensionsuttag som “decimeringspolitik” från regeringens sida där underfinansieringen i det statliga pensionssystemet minskar genom att betydligt fler människor hinner avlida innan de fått ta del, eller bara fått ut en mindre del, av det pensionskapital de arbetat ihop under ett långt yrkesliv. Det ekonomiska “löneslaveriet” förstärks  – trots att Sverige har bland världens absolut högsta skattetryck som gör att många har svårt att stärka sin egen balansräkning via eget sparande.

Det är svårt att se att det finns några vinnare på förändringen, även om regeringen och pensionsgruppen gärna vill framställa det som att alla får det bättre. Eftersom åldershöjningarna kombineras med regelförändringar som ger arbetstagare rättigheten att arbeta längre, till 69 år från 2023, om man så vill, går det möjligen att se den gruppen som en vinnare. Det enda de vinner är att pensionskapitalet blir större, men samtidigt minskar sannolikheten för att få ut hela sin intjänade statliga inkomstpension ju längre individen stannar kvar på arbetsmarknaden.

Samtidigt finns det ett betydande långsiktigt finansieringsproblem med det statliga inkomstpensionssystemet. Försörjningskvoten har över tiden fallit ner till dagens nivå på 2,8, det vill säga antalet yrkesverksamma i förhållande till antalet äldre. Det mesta tyder på att denna kvot kommer sjunka ytterligare framöver.

Staten måste därför ta ett större ekonomiskt ansvar för att pensionssystemet skall uppfattas som stabilt och förutsägbart, det är ju trots allt en mycket viktig del i den svenska välfärdsmodellen. Ett första steg skulle kunna vara en höjning av den allmänna pensionsavgiften på 7 procent som arbetstagarna själva betalar, men där skattebetalaren i samband med den årliga taxeringen får ett avdrag på skatten som motsvarar den allmänna pensionsavgiften. Det betyder att avgiften betalas med allmänna skatter. En höjning ställer krav på politikerna att minska utgifterna på andra, mindre viktiga, områden. Och sådana finns det gott om. Det kanske är dags för ett “pensionsuppror”.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna