Fintech

Peer-to-peer-bolagens affärsmodell väcker farhågor

Att investera i de nya peer-to-peer-bolagen kan vara mer riskfyllt än vad bolagen ger sken av i sin marknadsföring, skriver Realtids krönikör Claes Folkmar.

Claes Folkmar
Uppdaterad 2020-02-10
Publicerad 2020-02-10

Stabila och höga finansiella flöden är eftersökta när aktiemarknaden känns dyr. Då kan locktonerna från finansbolag inriktade mot investeringar i konsumentkrediter, småbolagskrediter och inkassoportföljer förföra, men bör snarare väcka farhågor. 

Det finns sedan ett antal år ett flertal så kallade peer-to-peer-aktörer på den svenska sparandemarknaden. Flertalet har startats på 2010-talet och är ett symptom på lågräntemiljön och kreditexpansionen hos allmänheten. 

Den andra sidan av myntet är förstås att det finns extremt mycket kapital hos allmänheten som jagar vettig avkastning när bankkontot ger noll och riskerna på börsen känns uppskruvade. Den globala räntedopingskampanjen världens ledande centralbanker bedriver skapar nya företeelser i finansbranschen.

Bolag som Savelend, Brocc och Mintos erbjuder privata investerare möjligheten att investera i olika typer av krediter. Savelend, till exempel, har fyra olika kredittyper i produktutbudet; konsumentkrediter, inkassoportföljer, fakturaköp och företagslån till mindre bolag. 

Argumentationen från bolagen är att det går att sprida riskerna genom att investera i flera olika typer av krediter eller hos olika låntagare. Återkommande ränteutbetalningar, ofta månadsvis, används också i marknadsföringen. En slags extra månadslön alltså, och vem vill inte ha det?

Det finns också antydningar om att den här typen av investeringar inte korrelerar med aktiemarknaden, och därmed ger riskspridning. Det stämmer inte. Obligationer är generellt, i varje fall vid en historisk jämförelse, korrelerade med aktier och konsumentkrediter och företagslån påverkas, precis som aktier, av samma slags omvärldsfaktorer. 

Företagen pekar gärna också på en god historisk, om än en kort sådan, avkastning. Vissa vågar sig till och med på att tala om förväntad portföljavkastning på 7-9 procent. Det är visserligen möjligt under vissa perioder, men den typen av mycket hög avkastning från räntebärande tillgångar bär betydande risker. 

Eftersom de här aktörerna tjänar sina pengar genom att “skära emellan” är avkastningen och därmed risken egentligen ännu högre. Den riskfria räntan är idag nära noll. Hur hög portföljrisken är går inte att uppskatta som “normalkund”, och det är knappast troligt att kunden skulle förstå eventuella riskmått även om de angavs. Precis som när det gäller, till exempel, aktiefonder förstår flertalet kunder inte de riskmått som anges i produktinformationen eller vad det kan betyda för utvecklingen framåt. 

Marknadsnoterade företagsobligationer som ger uppåt 9 procent i räntekupong benämns ofta junk bonds, eller skräpobligationer. Att kupongen är så hög beror helt enkelt på att de är riskfyllda och marknaden ser att det finns en stor risk för att bolaget inte klarar ränteutbetalningarna långsiktigt. 

Det samma gäller den här typen “kreditsparande” som branschen säljer, “there is no such thing as a free lunch” är ett amerikanskt börsuttryck som passar väl in i det här sammanhanget.

Platsannonser