Annons

Annons

euro-lindvall.jpg

Eurozonen har misslyckats. Det vet ECB, skriver Realtids Per Lindvall.
Eurozonen har misslyckats. Det vet ECB, skriver Realtids Per Lindvall.

Nedåtgående spiral för eurozonen

ECB:s misslyckande med att nå sitt inflationsmål kan bli fatalt när eurozonen nu dansar nära recessionskanten. En upprepning av eurokrisen kan knappast uteslutas, skriver Realtids krönikör Per Lindvall.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. Har du synpunkter på Pers krönika? Skicka gärna ett mejl! Adressen är: per.lindvall@realtidmedia.se

Jag lyssnade på debatten mellan Jan Björklund och Jimmy Åkesson på SVT om euron. Det gör ont men ibland får man vara ärlig och säga att sakpolitiskt har Jimmy Åkesson helt rätt. Tesen att Euron i grunden är felkonstruerad och eurozonen är för ekonomiskt disparat för att utgöra ett valutaområde har knappast blivit mindre riktig över tid. För risken för att vi får en upprepning av eurokrisen har stigit påtagligt när tillväxten i Europa har taktat ner.

Och är det något som vi ska värna så är det den fantastiska tillgång som vår monetära suveränitet innebär. Det vill säga landets förmåga att låna i sin egen flytande valuta är avgörande för att kunna bedriva en självständig och framgångsrik ekonomisk politik. Eurozonen är dess motsats och är till sin konstruktion att likna vid en deflationistisk åltina, för att hämta lite inspiration från Åkessons hemstad Sölvesborg. En åltina går att simma in i men är nästan omöjlig att ta sig ur.

Den som anser att dessa påståenden verkar helt stolliga kan börja med att läsa Financial Times och dess ekonomiske chefskommentator Martin Wolfs kommentar ”The ECB must reconsider its plan to tighten” ifrån i tisdags.

Annons

Annons

Wolfs tes är dels att eurozonen tack vare Tysklands dominans och landets närmast merkantilistiska ekonomiska politik är extremt känsligt för störningar i världshandeln. Och i takt med att omvärldens tillväxtförväntningar har skruvats ner, såväl i Kina som i USA, så blir den ekonomiska utväxlingen på eurozonen än värre. Och sannolikheten för att eurozonen ska trilla ner i en recession i år har stigit till 25 procent enligt en Financial Times duktige siffertrillare Gavyn Davies.

Och detta sker i ett läge där den Europeiska Centralbanken redan kör med vidöppna spjäll, minusränta och en balansräkning som är mättad på statsobligationer efter sina genomförda kvantitativa lättnader. Eller snarare håller de på att stängas. För ECB kan helt enkelt inte köpa fler obligationer utan att slå taket för sina begränsningsregler om att de inte får äga mer än 25 procent av ett enskilt lands obligationer. För Tyskland ligger man nu på 23 procent. Och eftersom Tyskland är så nöjda med sitt budgetöverskott så minskar stocken av tyska obligationer stadigt i takt med att de fortsätter att amortera sin statsskuld.

I detta läge ligger kärninflationen, rensat från energi- och livsmedelspriser, inom eurozonen på 1 procent och trendar nedåt. Det vill säga långt ifrån ECB:s mål på en inflation strax under 2 procent. Och är det något som är skadligt för ekonomierna inom eurozonen så är det att det samlade inflationstrycket är för lågt med tanke på att den innefattar så divergera(n)de ekonomier. Varför undrar någon? Jo – ett så lågt inflationstryck förutsätter att de ekonomier som möter mest motvind behöver anpassa sin konkurrenskraft genom att sänka de nominella lönerna. Det finns gott om empiriska bevis för att detta är mycket svårt. Denna anpassning tar istället vägen över ökad arbetslöshet, med Grekland och Spanien som de mest skinande exemplen. Vill man ha ett recept på depression så är det detta.

Och det land som ser ut att ligga mest pyrt till är Italien. Landet befinner sig redan i en recession, där tillväxten har varit negativ de senaste två kvartalen. Kärninflationen ligger på 0,5 procent. Räntan på italienska statsobligationer ligger på 2,7 procent. Det senare är visserligen klart lägre än de 3,6 procent, som noterades i november i fjol, men ändå klart högre än de räntor på 1 procent som de nådde när ECB:s obligationsköp var som störst under 2017. Och om man beaktar att banker i ett land inte kan refinansiera sig billigare än landet själv, och lägger till att Italienska banker betecknas av relativt hög kreditrisk, så blir de reala räntorna i den italienska ekonomin 4-5 procent eller högre. För ett land i recession så är realräntor på den nivån inget som skapar någon positiv feedbackloop. Tvärtom, tänk 2010.

Och ska vi vara ärliga så har Eurozonen liksom vår egen Riksbank totalt misslyckats med att nå sitt inflationsmål. Inflationen inom euroområdet har varit över 2 procent under en kortare period 2002 och de senaste fem åren trendat runt 1 procent. Vår egen Riksbank har varit lite bättre, men inte mycket. Och om misslyckandet med att infria detta mål har någon betydelse för den ekonomiska och inte minst den politiska utvecklingen – vilket jag är övertygad om att det har – kommer att testas under de kommande åren. Kanske redan till våren.

För det börjar bli uppenbart att det krävs lite nytänkande runt vad som egentligen driver inflationen i ett land. Det konventionella sättet som traditionell penningpolitik bygger på, att använda styrräntan och senare även så kallade kvantitativa lättnader klarar inte detta. Amerikanska Federal Reserve ligger lite bättre till, men kanske det kan förklaras av att man samtidigt har ett stimulerande budgetunderskott på motsvarande 4 procent av BNP.

För den som tycker att Keynes hade en hiss som gick ända upp så är förklaringen just att det krävs finanspolitiska stimulanser för att komma ur denna deflationistiska fälla. De som har tagit det argumentet ännu längre är de ekonomer som omfattat det som benämns Modern Monetary Theory.

(Intresserade läsare kan ta del av en av företrädarna för denna skola, Stephanie Kelton, tar sig an keynesianen Paul Krugman)

MMT-förespråkarna har helt kastat ut den neoklassiska hissen, som de anser att inte ens går halvvägs utan leder ner i källaren. För dessa är finanspolitiken helt avgörande och den begränsning som finns för den statsfinansiella spenderbyxan är inflationen. Och om inflationen tar fart så finns det redskap, räntehöjningar eller skattehöjningar, som snabbt kan korrigera för detta. Det förutsätter dock att det landet i fråga kan låna i sin egen valuta och har en flytande växelkurs.    

Men för en eurozon där statsfinansiella underskott är anatema (en förbannelse, reds anm) så krävs snudd på en revolution för att byta synsätt. I Sverige har vi möjlighet att ändra kurs, även om vi ju också dras med det intellektuella haveri som kallas överskottsmål.

Men vi har ändå möjlighet att ändra på detta. Tro mig, det kommer att behövas.

Läs allt om:

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna