Annons

Annons

Per_Lindvall.jpg

Den finska modellen för bolåneräntor som Vänsterpartiet lyft in i valrörelsen borde vara utgångspunkten för en konstruktiv diskussion också här i Sverige, skriver Per Lindvall.

Märkliga sängkamrater i ekonomin och politiken

Ibland får man märkliga sängkamrater. Vänsterpartiets kritik av storbankernas mycket höga marginaler och intjäning på bolånen borde omfamnas även av de som har en mer liberal syn på ekonomin i stort, skriver Realtids krönikör Per Lindvall.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. I botten har han en utbildning i finansiell ekonomi och kreditanalys på Handelshögskolan i Stockholm.

I början på veckan presenterade Vänsterpartiet ett förslag om hur bankernas marginaler på bolånen kan pressas ned när bankkunderna förhandlar om bolåneräntan, enligt en modell hämtad från Finland som infört detta system.

Förslaget innebär i korthet att bankerna ska erbjuda bolån där boräntan inför förhandlingen med kunden knyts till den ränta som bankerna betalar när de lånar av varandra (stibor). Efter att förslaget presenterats råder tystnad, trots de konkreta effekterna på räntemarginalerna i Finland som Jonas Sjöstedt hänvisade till när han lanserade modellen.

Läs mer: V vill tvinga bankerna sänka bolånemarginalerna

Annons

Annons

Bankföreningens chefsekonom Johan Hansing kommenterade dock förslaget i en intervju i SvD. Där kallade han förslaget för ett slag i luften samtidigt som han säger sig sakna kunskap om vilka vinstmarginaler bankerna har på sina bolån, och att han inte heller sett någon sådan beräkning.

Det resonemanget för tankarna till den amerikanska författaren Upton Sinclairs klassiska citat: ”Det är svårt att få en man att förstå någonting, när hans lön är beroende av att han inte ska förstå.”

Men vi kan ändå göra ett försök. Vad gäller bankernas bolånemarginaler så publiceras de nämligen öppet för vem som helst att ta del av, en gång i kvartalet.

Finansinspektionen redovisar i en rapport bankernas bolånemarginaler kvartalsvis. Den senaste redovisningen kom för övrigt dagen efter att Vänsterpartiet presenterat sitt förslag. För det andra kvartalet i år visar rapporten på en bolånemarginal på 1,57 procent, vilket innebar en fortsatt sänkning från 1,64 procent vid utgången av första kvartalet och rekordnivån 1,7 procent vid årsskiftet. 

Enligt FI så beror sänkningen inte på att bankerna har sänkt sina listpriser utan det är i de enskilda förhandlingarna med kunderna som det har skett. Det går inte att utesluta att nätutlånaren Enklas mediekupp under våren kan ha bidragit till detta. Det återstår också att se om det senare blir någon större verkstad värd att tala om.

Med utgångspunkt från Finansinspektionens redovisning av marginalen kan vi bistå chefsekonomen Hansing med lite beräkningar.

De visar att bolånen ger en mycket god lönsamhet, som ligger skyhögt över ett rimligt marknadsmässigt avkastningskrav på bankernas insatta kapital. Det går även att sluta sig till att bolånen har varit av helt avgörande betydelse för bankernas resultatutveckling sedan inledningen av finanskrisen 2008, då bolånemarginalen var nere och landade på runt 0,2 procent, vilket är en nivå där lönsamheten går mot noll.

Bolåneaffären har stora skalfördelar och drar låga kostnader relativt andra banktjänster. 

Handelsbankens bolåneinstitut Stadshypotek redovisade år 2017 rörelsekostnader som ligger under 0,1 procent av den utestående lånestocken. Kostnads/intäktsrelation för Stadshypotek hamnar under 10 procent, vilket kan jämföras med 45,5 procent för banken som helhet. I dessa kostnader ingår också betalningar till bankkontoren för deras arbete med att distribuera lånen.

Lägg därtill att de historiska kreditförlusterna har varit mycket låga. Lån till enskilda hushåll gav heller inga större förluster under den svenska finanskrisen i början av 1990-talet. Möjligen kan man oroa sig för att de kan komma att stiga. Men det faktum att bankerna förutom panten i bostaden även har en personlig borgen från låntagaren gör att säkerhetsmassan är mycket god även om bostadspriserna går ner.

Denna borgen gör att den som tagit ett bostadslån kan förväntas dra ner på alla övriga kostnader för att klara av betalningarna på lånet. Annars fallerar det varvid låntagaren mister sin bostad och dessutom blir betalningsskyldig för mellanskillnaden, om bostaden säljs under lånebeloppet.

Detta får till följd att riskerna vältras över på samhällsekonomin stort, som fallet var i Holland där ekonomin gick i stå för tio år sedan, samtidigt som bankerna klarar sig lindrigt undan. 

Så med låga kostnader, där de direkta kostnaderna för varje lån torde ligga runt 0,05 procent, landar bankernas nettomarginal på nyutlåningen runt 1,5 procent. Beaktar man att Svenskarnas utestående bolån har tredubblats från utgången av 2005 och uppgick till 3 206 miljarder kronor vid halvårsskiftet 2018 så har detta varit en ren pengamaskin för bankerna. Därtill kan man lägga lån till bostadsrättsföreningarna som uppgår till cirka 500 miljarder kronor.

Räntenettot på bankernas svenska bolån ligger således någonstans mellan 45-50 miljarder kronor, vilket är knappt 50 procent av det samlade resultatet för de fyra storbankerna Nordea, Handelsbanken, SEB och Swedbank för 2017.

Man bör också beakta bankernas finansiering av denna lånestock. En viktig del är naturligtvis de säkerställda obligationerna som bankerna lyfter fram när bolånefinansieringen kommer på tal. Riksbanken brukar också peka på att utländska investerare tar en stor del av denna stock, vilket för övrigt är huvudanledningen till att Riksbanken sitter med en stor och kostsam valutareserv. Räntan på dessa obligationer har under de senaste åren varit negativ.

Men nästan lika viktig är den billiga egna finansieringen. Det handlar om inlåningen från allmänheten, som idag kostar noll kronor för privatkunder och som kan vara negativ för större företag. Den svarar enligt Finansinspektionen för mellan 30-40 procent av bolånefinansieringen.

Det ”magiska” med inlåningen till bankerna, som för övrigt är det huvudsakliga betalningsmedlet, 97 procent här i Sverige, är att det inte är något som bankerna skapar genom att gå runt med kollekthåven för att samla in sparbössor. Utan det sker genom att de ger ut nya lån, och då nästan uteslutande bolån. (Läs mer om detta i en artikel hos Bank of England.)

I praktiken backas det svenska betalningssystemet således upp av svenskarnas bolån, där bankernas kapital utgör en buffert om det skulle krisa till sig. Men även Riksbanken spelar en roll här, som lender of last resort, eller Riksgälden som räddade Swedbank med sitt likviditetsstöd när det började brinna i knutarna hösten 2008.

För denna samhällsservice, att tillhandahålla betalningsmedel till svenskarna uppbackande av nämnda institutioner, kan bankerna således plocka ut en räntemarginal på 1,5 procent. Detta ger en rejäl och god avkastning, som väl kompenserar för de ökade riskvikterna på bolån.

Stadshypotek redovisade en avkastning på eget kapital på 25 procent för 2017. Men då ska vi beakta att de enligt Finansinspektionen betalar ränta på den inlåning som moderbanken tillhandahåller, ”upplåning från kreditinstitut” som det heter i redovisningen. Skulle man nolla denna internöverföring så stiger avkastningen upp emot 50 procent på det insatta kapitalet.

Det är inte illa, eller vad säger Johan Hansing på Bankföreningen?

Att följa den finska modellen är kanske inte ett slag i luften när allt kommer omkring. Den borde åtminstone vara utgångspunkten för en konstruktiv diskussion också här i Sverige.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna