Roland Poirier Martinsson, filosof och författare.
Roland Poirier Martinsson är doktor i filosofi och författare. Han har de senaste tjugo åren delat sin tid mellan Sverige och USA och har nu flyttat hem.

"Lika fasansfullt förflutet som SD"

Roland Poirier Martinsson om Socialdemokraternas tafflighet inför Vänsterpartiets historia.

Roland Poirier Martinsson
Roland Poirier Martinsson
Uppdaterad 2016-10-21
Publicerad 2016-10-20

Tänk ett parti som är för snårigt att inrymma de demokratiska processerna; ett parti som bekänner sig till politikens konventioner men suger näring ur våldsromantik och intolerans; ett parti som avfärdar samhällets komplexitet och vädjar till människors lägsta instinkter.

Tänk er sedan ett politiskt etablissemang som trots svåra brister hållit samhället på någorlunda stadig kurs. Dess viktigaste princip: Håll stånd mot de antidemokratiska krafterna; de som relativiserar människovärdet; de som ser politiska motståndare som fiender.

Etablissemanget sökte ett haltande samförstånd i politikens centrum, där meningsskiljaktigheter avgjordes inom ramen för det ofullkomliga öppna samhället. Politiska konkurrenter sögs mot mitten och höll stånd mot dem som stod utanför politiken.

När regeringsmakten stod på spel blev frestelsen dock för stor och det kortsiktiga maktspelet fick väga tyngst. Socialdemokraterna, som till sin eviga heder tagit strid mot kommunismen, valde att istället legitimera demokratins fiender. Konsekvenserna var tragiskt förutsägbara: Enorma privata egendomar fördes över till staten; utrikespolitiskt ställde sig Sverige på diktaturers sida när demokratins framtid avgjordes; säkerhetspolitiken knoppades av från folkviljan; statsfinanserna underkastades vänsterpopulismen; myndigheter, medier och utbildningsväsende blev propagandaverktyg; ekonomiska incitament bröt ner mellanmänskliga relationer.

Men när Socialdemokraterna, kommunisterna och LO försökte ta det avgörande steget mot socialism stod landet emot. Den svenska traditionen av samförstånd och öppenhet tillät inte löntagarfonderna. När Berlinmuren föll hade de svenska kommunisterna redan tvingats till oordnad reträtt och Socialdemokraterna rörde sig vimmelkantigt tillbaka mot mitten, likt ett fyllo som trots allt hittar hem.

Nu är vi där igen. Skillnaden är att mitten nu ansätts från två håll.

Det är tydligt att vi befinner oss i ett läge där ett eller flera allianspartier bara är några opinionsmätningar från att acceptera Sverigedemokraterna som regeringsunderlag. Det vore ett historiskt misstag av samma slag som när Socialdemokraterna gick ihop med kommunisterna. Integration är nödvändig, påtvingad assimilering är kränkande.

Nationsgränser är nödvändiga, men länder måste vända sig utåt. 

Kontrollerad invandring är en grundpelare, men att hjälpa flyktingar är ett mänskligt imperativ.

Utrikeshandel ska styras till Sveriges förmån, men fri handel är grundregeln.

Det är några av de principer som ska förhandlas när man väljer att samarbeta med SD.

Men till slut handlar det om vad vi vill att Sverige ska vara. Politiska partier är sin historia och det är den som formar deras framtid. Det förblir sant att SD:s ledarskikt engagerade sig i ett parti som växt ur nynazismen.

Dock, och detta är egentligen min poäng: Inget parti har bättre än Socialdemokraterna exploaterat sin historia—dess retorik hämtar fortfarande sin styrka ur arbetarrörelsens framväxt—och samtidigt är det Socialdemokraterna som viftar bort kommunisternas historia och gör sig beroende av ett parti som vill beslagta privat egendom och inskränka människors möjlighet att forma sin egen vardag; ett parti med lika fasansfullt förflutet som SD, som nu ges inflytande över samhällets viktigaste institutioner: skolan, vården, omsorgen.

Kvällstidningarna publicerar bilder och filmer på Sverigedemokrater som hånar judar och groggar med fascister. Det är rätt. Avslöja dem. Men när det klirrar i glasen på kommunisternas fester skrålar de om att borgarna ska hängas i sina slipsar. De viftar fortfarande bort Kubas politiska fångar. De tar fortfarande ställning för diktaturerna och blundar för terrorism. Om ett halvår firar Vänsterpartiet hundra år. Granska festligheterna. Notera vad som inte sägs.

Om motståndet till Alliansens legitimering av Sverigedemokraterna ska vara trovärdigt måste det samtidigt riktas mot Socialdemokraternas tafflighet inför Vänsterpartiets historia. Skillnaden mellan extremisterna är bara estetisk.

Roland Poirier Martinsson är krönikör på Realtid.se. Varannan vecka skriver han om människor, kultur och samhälle. Han är doktor i filosofi och författare. Roland Poirier Martinsson har de senaste tjugo åren delat sin tid mellan Sverige och USA och har nu flyttat hem.

Platsannonser