Annons

Annons

folkmar-pensioner.jpg

För vän av ordning framstår den kalkylränta som liv- och pensionsbolagen räknar med, 4,2 procent, som extremt hög, skriver Realtids Claes Folkmar. Bild: Montage Austin Distel/Unsplash.
För vän av ordning framstår den kalkylränta som liv- och pensionsbolagen räknar med, 4,2 procent, som extremt hög, skriver Realtids Claes Folkmar. Bild: Montage Austin Distel/Unsplash.

Låga räntan skapar stora risker i pensionssystemet

Negativa räntor tvingar liv- och pensionsbolagen att allokera sitt kapital till onoterade tillgångar. Realtids krönikör Claes Folkmar befarar att framtidens pensioner kan bli avsevärt lägre än idag.

Claes Folkmar
Claes Folkmar

Claes Folkmar

Realtids reporter och krönikör Claes Folkmar är journalist med mångårig erfarenhet som expert inom skatte-, fond- och bolagsbevakningsfrågor. Mejla gärna dina synpunkter på hans krönika till claes.folkmar@realtidmedia.se.

Negativa räntor skapar oro och pressar de europeiska liv- och pensionsbolagen. De svenska bolagen har en förhållandevis stark position, men styrkan är i praktiken en villfarelse eftersom diskonteringsräntan ligger långt över marknadsräntorna.  

Liv- och pensionsbolagen är mycket räntekänsliga på två sätt. När bolagen marknadsvärderar sina framtida åtaganden – skulder till kunderna – används en särskild diskonteringsränta, kallad UFA, ultimate forward rate, som skall efterlikna den riskfria räntan med lång duration. Samtidigt har bolagen vanligtvis stor exponering mot obligationsmarknaden. 

Sjunker räntan växer åtagandena, eller snarare skulderna, och solvensen faller. Solvens är ett mått på hur väl ett bolag kan uppfylla sina åtaganden. Faller solvensen “för mycket” behöver liv- och pensionsbolagen minska sina risker i allokeringsgångsportföljerna, som alltid består av ränteinstrument samt aktier och/eller andra tillgångar som bär risk. 

Annons

Annons

Det betyder att de tvingas sälja riskfyllda tillgångar, oftast aktier. Detta ökar portföljexponeringen mot räntemarknaden eftersom obligationer är mindre riskfyllda, vilket försvårar för bolagen att leverera avkastning. Idag emitteras flertalet europeiska statsobligationer till negativ ränta. 

De svenska liv- och pensionsbolagen är starka med hög solvens jämfört med sina europeiska kollegor. Det beror bland annat på att svenska liv- och pensionsbolag av tradition haft högre aktieandel i portföljerna vilket oftast varit gynnsamt. 

Liv- och pensionsbolagen i Sverige diskonterar, eller nuvärdesberäknar, sina framtida åtaganden – skulder – till 4,2 procent, vilket är enligt Finansinspektionens riktlinjer. För vän av ordning eller en “vanlig” kund framstår kalkylräntan som extremt hög i ljuset av att marknadsräntorna på nyemitterade statsobligationer, även med mycket långa löptider, är negativa. 

Syftet från de regulatoriska myndigheterna är att skapa stabila förutsättningar för förvaltningsorganisationen inom pensionsbolagen, som per definition är extremt långsiktiga, där diskonteringsräntan inte ändras i takt med räntemarknaden utan snarare sätts utifrån ett långsiktigt historiskt perspektiv. 

Ändå framstår kalkylräntan i dagsläget inte som en vettig riktkarl för framtidens ränteutveckling. I länder med euro som valuta sänkte EIOPA  (europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) nyligen den rekommenderade UFR-räntan till 3,6 procent, och i vissa EU-länder är den betydligt lägre. I Holland, det land som kanske liknar Sverige mest inom EU, har tillsynsmyndigheten satt UFR-räntan till 2,5 procent. Ränteförändringen har satt liv- och pensionsbolagen under hårt tryck, och det talas om betydande sänkningar av de framtida pensionerna.  

Det troliga är att diskonteringsräntan successivt kommer pressas ner för att inte beräkningarna skall hamna “för långt från verkligheten”. Det mesta tyder ju på att världen kommer få leva med extremt låga obligationsräntor under lång tid framöver. Svenska finansinspektionen borde fundera över detta i närtid. 

Huvudvärken med en “verklighetsanpassning” av kalkylräntan är att det kommer pressa de förväntade nivåerna på pensionerna. Detta bottnar i att fallande solvens gör att pensionsbolagen måste sänka riskerna i förvaltningen. Det betyder att andelen ränteinstrument i portföljerna måste öka. Det skapar ingen avkastning alls i nuläget; obligationsräntorna är ju mycket låga eller negativa. Om kalkylräntan inte ändras förstärks förutsättningarna för pensionsbolagen att utöka andelen aktier eller investera mer i alternativa placeringar (riskkapital och andra onoterade tillgångar) för att parera avkastningsdränaget från obligationer. 

Detta höjer naturligtvis riskerna i portföljerna, men det finns ingen annan utväg för att möta tidigare givna löften till kunderna. Extra “farligt” är utvecklingen bland pensionsförvaltarna mot en större andel alternativa investeringar, detta gäller även de statliga AP-fonderna, som vid årsskiftet fick betydligt större mandat att investera i onoterade alternativa tillgångar. 

Stötestenen är att denna typ av investeringar är illikvida, det handlas alltså inte på kapitalmarknaderna eller andra handelsplatser. Sker en större värdekorrigering på, till exempel, aktiemarknaden kommer andelen att växa ytterligare organiskt. Vill det sig illa kan onoterade tillgångar skapa en mycket obehagligt läge där flera pensionsförvaltare tvingas sälja onoterade tillgångar samtidigt. 

I synnerhet för yngre människor är dagens situation för pensionssparande tydligt illavarslande, mycket tyder på att pensionsbolagen kommer hamna i en situation där de kan garantera allt mindre av det kapital som sätts in i försäkringslösningar om inte försäkringstagarna skall tvingas allt längre ut på “riskplankan”. Samtidig har staten försämrat villkoren för den statliga inkomstpensionen, bland annat genom höjd lägsta pensionsålder, via pensionsgruppen, och som sagt även tvingat på inkomstpensionärerna högre risktagande via nya mandat för AP-fonderna. 

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna