Min kollega hade ett sista-minuten-dokument med sig som han bad mig gå ut och kopiera. Jag gjorde som han bad mig, med en minnesnotering att jag skulle ta upp ”sekreterarfasonerna” med honom efter mötet.

Väl tillbaka i rummet sätter jag mig på stolen. Där har han placerat sin hand och nyper tag rejält i mitt skrev när jag sätter mig. Jag ryckte till och var nära att spilla ut kaffet.

Jag minns inget av vad som sas på mötet. Blodet som rusade till ansiktet dånade i mina öron och min kollega tog lätt över och presenterade mitt arbete.

I efterhand har jag funderat mycket på vad som hade hänt om jag ställt mig upp och skrikit. Jag har också tänkt på varför han räknade med att jag inte skulle göra det. Det senare är nästan viktigare än det förra. Eller så är det kanske samma sak. Jag anmälde inte ens incidenten till min chef. Vi visste båda att inget skulle hända. Det hade avfärdats som ett skämt, kanske olämpligt, men ändå.

Jag hade däremot blivit stämplad som surfitta. En som skapade dålig stämning.

På vårt företag var det nämligen ”högt till tak.” Och så vill man ju ha det. Lågt till tak känns ju inte särskilt lockande.

I dag sitter den tidigare kollegan i koncernledningen för ett stort företag och av rapporterna jag fått har ingenting förändrats. Hans jargong är en del av hans ledarstil. Det är högt till tak där också.

I dag när jag gör djupintervjuer på företag blir jag alltid misstänksam när det höga taket kommer på tal. Skrapar man på ytan är det få personer som vet vad det innebär och gränsdragningen blir en omdömesfråga från individ till individ.

De flesta män aktar sig för att dra sexistiska skämt när det är kvinnor i rummet. Däremot är det fritt fram grabbarna emellan. De vet att n-ordet är olämpligt, men bögskämt går för det mesta bra. Att kalla någon CP eller efterbliven anses oftast inte ens ha med värdegrund och företagskultur att göra. I ett företag med högt till tak är sådant tillåtet.

Väldigt få personer känner till att övertramp har lett till sanktioner när det gjorts en anmälan. Om man inte räknar med den kollegiala bestraffningen mot den som anmälde förstås.

Studier visar att en fjärdedel av alla kvinnor någon gång utsatts för sexuella trakasserier, men bara en av fem rapporterar. Här har chefen ett jättestort ansvar. Om chefen agerar tydligt och korrekt kommer troligen fler att våga anmäla. Förhoppningsvis leder det också till att fler avstår från att trakassera.

Sexuella trakasserier är inte kärlek på kontor. Det är ett maktmedel för att trycka ner någon. Det är också ett starkt skäl till att kvinnor byter jobb.

Så ta en titt över statistiken i ditt företag. Om antalet anmälda fall är noll kan det vara värt att fundera på om det speglar verkligheten. Eller är det höga taket i din organisation egentligen bara en matta att sopa problemen under?

Camilla Wagner är journalist, debattör och författare. Hon har tidigare varit redaktör för VA Ledarskap på Veckans Affärer, med framför allt jämställdhet och ledarskap som bevakningsområden. I dag driver hon konsultbyrån Management by Kerstin och affärsnätverket Klara K.