Krönika

Klas Eklund tar sig inte an vår största makroekonomiska risk

Tänk om Klas Eklunds förslag snarare förvärrar än löser de ekonomiska knutar som han vill lossa på. Det frågar sig Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall
Publicerad 2020-11-16

I korthet vill Eklund sänka inkomstskatterna på arbete, inte minst då sänka marginalskatterna, och i stället framför allt höja momsen och göra den enhetlig. Därutöver vill han höja det samlade uttaget av fastighetsskatt samt införa en mindre höjning av och mera enhetlig kapitalbeskattning, liksom en sänkning av avdragsrätten för underskott av kapital, läs ränteavdragen.

Om vi bortser från fastighetsskatten, som det är svårt att ha något att erinra emot, om vi ska ha skatter överhuvudtaget, vilket vi måste ha, liksom de något höjda kapitalskatterna så är det en fortsättning på 90-talets tankebanor, med den stora svenska skattereformen 1.0 från 1990 som exempel. Det är de om att så platta skatter som möjligt är det bästa systemet. Den höjda momsen, som är en skatt på konsumtion, slår hårdast mot de lägre inkomstskikten, vilka konsumerar större delen av sina inkomster, vilket äter upp Eklunds föreslagna skattesänkningar för denna grupp. De som får mer pengar över är de översta inkomstskikten. Det ökar i sig de ekonomiska klyftorna.

"Problemet uppstår i stället i skattesystemets samverkan med det finansiella systemet, något som många konventionella ekonomer, från neoklassiker till neokeynesianer brukar bortse ifrån."

De plattare skatterna gör systemet enklare och robustare.  Mindre energi går till att försöka runda det och mer energi går till att arbeta mera, för det lönar sig bättre att arbeta. Enkla slagord som var för sig är svåra att argumentera emot. Problemet uppstår i stället i skattesystemets samverkan med det finansiella systemet, något som många konventionella ekonomer, från neoklassiker till neokeynesianer brukar bortse ifrån.

För detta stora och icke adresserade problemet med dessa reformer är att det kraftigt ökande finansiella sparandet hos de översta inkomstskikten inte nödvändigtvis är något som stabiliserar ekonomin, som den ser ut idag. Tvärtom, så driver det på den redan snabbt ökande privata skulduppbyggnaden i ekonomin, vilket i sin tur gör att den med nuvarande kraft och riktning gör en större finansiell krasch förr eller senare oundviklig, tyvärr.

Detta kan klinga väldigt ”sossigt” och därmed både skrämmande och kanske lite stolligt i många läsares öron, men det har egentligen inget med politisk ideologi att göra, utan är en funktion av hur vårt finansiella system är konstruerat och dess därmed inneboende brister. För det finns en hel del lampor som blinkar allt rödare i ekonomin och som visar på en tilltagande systemstress, där konventionella ekonomers konstruktionsritningar inte fungerar och där deras standardlösningar, som Klas Eklunds föreslagna svenska skattereform, snarare kommer att förvärra stressen än lösa den.

En bättre ritning konstruerade den tidigare lite obskyre amerikanske ekonomen Hyman Minsky, vars teorier, framför allt ”den finansiella instabilitetshypotesen” visade sig vara en mycket bra förklaringsmodell när den senaste finanskrisen blommade ut. Kortfattat kan man beskriva denna hypotes att de finansiella marknaderna inte söker några stabila jämviktslägen utan tvärtom har en tendens att likt populationerna hos världens gnagarkollektiv, som fjällämmeln, drivas mot nästa krasch. Lehman Brothers kollaps fick exempelvis epitetet ”Minsky-moment”.

Världen tog sig visserligen ur den senaste krisen, som var resultatet av en obalanserad skulduppbyggnad och därmed skenande riskökning i stora delar av systemet. Det handlade då exempelvis om amerikanska bostadsobligationer, liksom även den spanska, grekiska, lettiska och cypriotiska skulduppbyggnaden.

"Men lösningen på den krisen har generellt varit att pumpa in ytterligare krediter i systemet. Detta löste den akuta krisen, men har inte riktigt tagit oss ur den."

Men lösningen på den krisen har generellt varit att pumpa in ytterligare krediter i systemet. Detta löste den akuta krisen, men har inte riktigt tagit oss ur den. Skulduppbyggnaden, som går hand i hand med eller snarast driver den finansiella värdepumpen, har snarare fortsatt att öka medan produktivitets- och därmed tillväxtutvecklingen har stagnerat samtidigt som de sociala spänningarna, i alla väderstreck, har vuxit.

Sverige drabbades visserligen inte så hårt av denna senaste kris, även om Swedbank höll på att stupa på sitt baltiska engagemang. De konventionella ekonomernas förklaring till detta är att våra ”sunda” statsfinanser gjorde att vi hade förmåga att klara oss. Men sätter man på sig Minskys glasögon så hade detta inget med våra statsfinanser att göra utan vi klarade oss framför allt för att den privata svenska kreditpumpen aldrig stannade av. Den pumpen har framför allt skruvats fast i den svenska bostadsmarknaden, där den parallella skuld och prisuppgången har varit mycket stor.

Den mycket höga ökningstakten av dessa privata krediter har samtidigt drivit den mycket stora ökningen av den svenska penningmängden, M1 (som utgörs av Riksbankens utgivna Sedlar och mynt, mycket liten del, utan framför allt bankernas inlåning). Ökningen av penningmängden är definitionsmässigt bak- eller om man så vill framsidan av denna skuldökning. Kom ihåg att inlåning, det vi kallar sparande, lika definitionsmässigt är någon annans skuld.

Sedan 2006 har den svenska penningmängden ökat från 778 miljarder kronor till 2 163 miljarder kronor. Eftersom mängden sedlar och mynt har krympt under denna period så faller hela den årliga tillväxten i penningmängden på i snitt 7,5 procent på ökningen av bankernas in- och därmed utlåning.

Under två tillfällen under denna period har den svenska kredit- och penningmängdstillväxten fallit under 5 procent, 2008 och 2011. Vid båda dessa tillfällen föll den svenska inflationen till eller under noll och tillväxten stannade av. Hösten 2008 var ju krisåret och 2011 höll Riksbanken styrräntorna högt för att just stävja kredittillväxten. Kredittillväxten för hushållen ligger nu på 5,2 procent och inflationen befinner sig som bekant i fallande, allt närmare nollstrecket.

Ekonomen Milton Fridman skulle kanske ha kliat sin skalle än skalligare när han funderat på varför inte denna penningmängdsökning lett till en kraftigt stigande inflation. Men om Milton hade pratat med Hyman så skulle han ha kunnat få förklaringen att den ökade kredit- och penningmängden inte letade sig till en ökad efterfrågan på varor och tjänster utan istället till stor del sökt sig till andra finansiella tillgångar, med resultatet tillgångsinflation.

Det finns flera kanaler för detta. En kanal som jag har tittat närmare på är det fonderade svenska tjänstepensionssystemet, inklusive premiepensionssystemet, som har haft ett mycket stort inflöde av pengar, det vill säga inlåning, sedan 2006 och som har varit långt större än utflödet.  Nettot, skillnaden mellan in- och utflöde i detta system ligger på 1000 miljarder kronor under denna period. Värdet på de fonderade medlen i det svenska pensionssystemet, inklusive AP-fonderna, har under samma period stigit från 2 600 miljarder kronor till 7 200 miljarder kronor. Den underliggande avkastningen på dessa tillgångar, mest mätbar på de stora obligationsinnehaven, har samtidigt sjunkit kraftigt. Det vill säga tillgångsinflation.

"Att ytterligare sänka skatten hos de övre inkomstskikten skulle högst sannolikt leda till ett än högre finansiellt sparande hos denna grupp."

En del av de betalningsmedel som pumpas in i det finansiella systemet rinner sannolikt tillbaka in i den reala ekonomin. För en del av detta finansiella sparande, men en allt mindre del, går till att finansiera företagens investeringar. En annan mindre del kan spåras till de som säljer värdepapper till dessa pensionsjättar och väljer att omsätta dessa betalningsmedel i varor och tjänster, kanske i form av så kallad guldkant. Många väljer dock att istället köpa andra värdepapper, längre ut på riskkurvan för att få lite avkastning, för de har helt enkelt inget behov av någon konsumtion.

Men det är sannolikt en liten del som rinner tillbaka, för detta motverkas också av en annan stark kanal, ett stort finansiellt sparande hos befolkningen och då framför allt hos de övre inkomstskikten, exklusive de stora tjänstepensionsavsättningarna.  Sparkvoten, som visar andelen av disponibel inkomsten som sparas, har för den översta kvintilen i den svenska inkomstskalan stigit mycket kraftigt under 2000-talet, från 20 procent till runt 40 procent idag. Samtidigt som disponibel inkomsten i denna grupp har stigit mycket snabbare än de lägre inkomstskikten. (Pumpa på!)

Att ytterligare sänka skatten hos de övre inkomstskikten skulle högst sannolikt leda till ett än högre finansiellt sparande hos denna grupp. Men det finansiella sparandet, att samla fordringar på hög eller betala av sina egna skulder är, som beskrivits i tidigare krönikor inte lika med något samhällsekonomiskt sparande. I det senare är det egentliga sparandet lika med de verkliga investeringarna i ekonomin. De ökade finansiella fordringarna, sparandet, nettas definitionsmässigt ut av lika stora ökningar av de finansiella skulderna.

Ett högre finansiellt sparande måste då matchas av ökande skulder, precis som trenden har varit i Sverige under de senaste 20 åren, om ekonomin ska kunna växa. Den brittiske ekonomen Adair Turner räknade i boken ”Between debt and the devil” som kom 2015 att det krävts en årlig skuldtillväxt i Storbritannien på 9 procent för att skapa en nominell tillväxt på 3 procent. Den svenska utvecklingen är likartad, eller snarare att det krävts en än högre skuldtillväxt här, för att uppnå samma nominella tillväxt.

Men Turners slutsats att denna faustiska pakt med djävulen, där skulderna växer fortare än ekonomin, inte kan fortgå i evighet utan förr eller senare kommer att ta stopp, på ett ordnat eller oordnat vis, är svår att komma ifrån. För om inte den underliggande ekonomin växer så kommer kvalitéten på de nya krediter som skapas, och med det motsvarande fordringar att bli svagare och svagare.

"Frågan är om vi inte är långt in på den spekulativa fasen, där det för svensk del krävs fortsatta värdestegringar på bostäder för att den nödvändiga kredittillväxten ska genereras så att inte systemet ska börja gå baklänges."

Det är helt enligt Minsky och hans finansiella instabilitetshypotes.  Enligt Minsky hypotes så följer en spontan och oreglerad kreditgivning en cykel, som går från ”boom” till ”bust” och så vidare mot nästa ”boom”, om kredittillväxten inte hålls i schack på något sätt.  I korta ordalag så är kreditgivingen efter en ”bust” väldigt försiktig. Kreditgivare och även låntagare är då mycket aktsamma. De lån som ges och tas har där strikta villkor, där lånen ska betalas tillbaka, amorteras. Nästa fas, när tiderna är bättre och minnet av tidigare kris falnat, är när både kreditgivare och låntagare bedömer att det räcker om man bara betalar räntan. Detta kallade Minsky för den ”spekulativa fasen”.

Det som förstärker denna process är att den ökade mängden krediter och pengar i systemet sänker priset på pengar, räntan. Aktörer kan då belåna sig ytterligare och ändå klara sina räntebetalningar. Den spekulativa fasen, eller Ponzi-fasen efter den amerikanska kedjebrevsbedragaren Charles Ponzi, inträffar när det krävs fortsatta värdeuppgångar för att klara räntebetalningarna. De nämnda amerikanska bostadsobligationerna, med de så kallade subprimelånen som främsta exempel, eller för den delen den spanska, irländska fastighetsmarknaden och de grekiska statsfinanserna under den senaste finanskriser, eller svenska fastighetsmarknaden i slutet av 80-talet, var uppenbart i denna fas.

Att vi nu i Sverige, liksom stora delar av den mogna ekonomiska världen befinner sig i den spekulativa fasen, torde vara oomtvistligt. Frågan är om vi inte är långt in på den spekulativa fasen, där det för svensk del krävs fortsatta värdestegringar på bostäder för att den nödvändiga kredittillväxten ska genereras så att inte systemet ska börja gå baklänges.

Klas Eklunds föreslagna skattereform tar sig inte an denna vår största makroekonomiska risk alls, utan förstärker den. Hur denna risk ska desarmeras är den svåra frågan. Det nyliberala spåret är knappast svaret.

Det finns egentligen bara en part som kan absorbera det höga sparandet och kanalisera det till verkliga investeringar och samtidigt vara nettolåntagare i systemet och det är staten. Men det förefaller vara en mycket lång väg att gå innan den svenska diskussionen är där.

 

 

Platsannonser