Krönika

Klart är att det knappast kommer att bli som förut

Hörde ni grenen som brast? Det var den bärande bjälken i det nyliberala korthuset som brast. Och med det idén att det är marknaden som är bäst på att hantera och fördela risk och bygga upp samhällets ekonomiska motståndskraft. Det skriver Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall
Publicerad 2020-03-30

Coronaviruset är grymt, eller om man ser det utifrån en fatalistisk och biologisk synvinkel, gör vad det är programmerat att göra, föröka sig. Det leder inte bara till fysiskt, psykiskt och inte minst ekonomiskt lidande. I spåren av detta höjs nu allt fler och allt högre röster om att vi inte har råd med denna sociala inlåsning och därmed nedsläckning av ekonomisk aktivitet. ”Kuren får inte bli värre än sjukdomen”, som USA:s president Donald Trump, med inspiration av konservativa krönikörer, har trumpetat ut. I Sverige har bland annat Kerstin Hessius och Jacob Wallenberg, i onsdagens Financial Times, torgfört samma åsikter.

Och det är naturligtvis en fråga som ständigt måste ställas och prövas. Och den frågan ligger i händerna på våra styrande politiker och indirekt dess rådgivande myndigheter, med Folkhälsoinstitutet och dess statsepidemiolog i spetsen. Vi kan naturligtvis önska att vi hade haft bättre skickade män och kvinnor att hantera detta. Men, personligen har jag svårt att se någon i den laguppställning som vi har att tillgå, som är bättre skickad att klara detta än Stefan Lövén. Han är en prestigelös pragmatiker och realist, och en i mina ögon en ärlig sådan. Kort och gott ska vi vara glada att vi har våra politiker vi har och att de har den beslutskraft som vi har gett dem.

Och visst skulle alla vilja att allt bara återgår till det normala. Och kanske är strategin att isolera riskgrupperna och låta de andra jobba på som vanligt en ekonomiskt och kanske hälsomässigt smartare väg att gå. Men osäkerheten om virusets aggressivitet är fortfarande för stor för att kunna fatta en sådant beslut. Och Sverige kan knappast ensam köra en egen strategi, när WHO har påkallat att alla länder har ett ansvar att försöka dämpa spridningen.
Dessutom lär en viral ”laissez fair”- inställning (låt gå) ge en mycket klen, om någon, ekonomisk stabilitet. Mycket av de nedstängda aktiviteterna skulle fortsätta gå på kryckor, om de kan hitta några. Skulle smittspridningen ta fart ingen, vilket är högst sannolikt, så är det tveksamt om vi gjort någon vinst, bara förlorat tid, där tilliten till samhällets förmåga bara har fått sig ytterligare en törn.

Sett i ett internationellt sammanhang så har Sverige också en mera vågad strategi än andra länder, som tillgripit mera drakoniska åtgärder. Kanske är den bättre avvägd, Svaret är att vi inte vet, utan här pratar vi om ett snabbt och ständigt lärande. Men att som Trump eller någon av hans svenska tankekamrater sätta upp ett fast datum för när vi ska gå tillbaka till det normala kan aldrig ge något annat än en illusorisk trygghet.

Så det vi har att förhålla oss till är att det bara är staten genom sitt myndighetsutövande som nu kan hantera denna pandemi. Det är i detta läge bara staten som kan ta på sig de risker som ekonomin nu utsätts för. Riksbanken har möjlighet att stå som garant för kreditsystemet. Det finns heller inget som säger att om vi nu ersätter de privata skuldsedlar, det vill säga bankernas inlåning som backas upp av framför allt bostadslån till samma population, med skuldebrev som backas upp av staten skulle innebära några större risker.

För om man kan dra någon slutsats av den snabba händelseutvecklingen så är det att den tidigare fixeringen vid balanserade budgetar, överskottsmål och den statliga skuldkvoten relativt BNP enbart har varit av ondo. Detta så kallade finansiella ramverk, som skulle göra ekonomin mera robust inför nästa kris har medfört det motsatta. Eftersom detta har drivit upp den privata skuldsättningen till rekordnivåer. Det har ökat vår sårbarhet om eller när det uppstår störningar i betalningsflödena, som nu.

En annat uppenbar insikt är att det inte går att bygga något robust försäkringssystem där det enbart finns privata alternativ. Hur trovärdig skulle en privat arbetslöshetsförsäkring vara idag när massarbetslöshet kan stå för dörren och med en betalningsförmåga som är kopplad till kapitalmarknaden, vilken direkt korrelerar med den risk som man ska försäkra sig mot?

På aggregerad nivå går det inte heller att vara ”sitt eget” försäkringsbolag genom att bygga buffertar. Den gamla finansmininstern Anne Wibbles seglivade tes om att alla borde ha en årslön på banken framstår nu i all sin enfald. För denna tes beaktar inte att dessa fordringar förutsätter att någon annan har tagit på sig en lika stor skuld. Därför kan inte alla människor ha en årslön, netto, på banken, och om de måste skuldsättas sig med lika mycket för att ha denna likviditet så har man knappast sänkt risken. Den enda som alltid kan bära dessa åtaganden är staten. Det är enkel försäkringsmatematik.

Det framstår numera med dagens krassa ljussättning även som högst vanskligt att ha ett pensionssystem som bygger på att samla finansiella tillgångar på hög. Dessa kommer över tid aldrig att ha någon större utbetalningsförmåga än vad den reala ekonomiska aktiviteten i framtiden kommer att tillåta, oavsett vilken siffra som presenteras i det ”oranga kuvertet” eller marknadsvärde de hade igår. Över tid är det endast ett ”pay-as-you-go-system”, oavsett om staten är mellanhand eller inte, som funkar.

Vi hade förr eller senare hamnat här ändå. Relation mellan de finansiella tillgångarnas ”värde” och den reala ekonomiska utvecklingen var mer än ”overstretched” långt innan coronakrisen. Det är eller var inget stabilt system, dels för att det krävde att skulderna och fordringarna, växte snabbare än den underliggande ekonomin, och dels för att skulder och fordringar blivit allt mer snedfördelade. Den pumpen hade förr eller senare stannat.

Det är svårt att inte höra en politisk underton från de som nu föreslår att vi ska återgå till ”normal” ekonomisk aktivitet. De vill inte göra några systemförändringar. Det hotar ju deras värld.
Men här är vi nu och ingen vet vart det kommer att ta vägen. Vi har att hantera en genuin osäkerhet och det är bara ett kollektivt agerande som kan klara detta. Klart är att det knappast kommer att bli som förut. Det är ett system som går i graven. Vi kommer att behöva ”rebalansera ansvarsområdena mellan staten, näringslivet och medborgarna”, för att citera Financial Times krönikör Phlip Stephens.

Platsannonser