Bygga eller riva broar? Bobo Karlsson reflekterar över senaste tidens mediebevakning av bland andra Yasri Khan.
Krönika

Je suis Charlie – Charlie Chaplin

Har politiker för få farliga förbindelser? Är det inte media som är som snörpta nymoralister – eller ännu värre, en flock av vuxenpennalister. Är ’dirty connections’ bra först när en en gisslan ska förhandlas fri av UD. Sedan det tragiska attentatet på Charlie Hebdo är det inte bara ISIS medeltida barbari som fått fotfäste, utan det ortodoxt sekulära samhällets ondska och främlingsfientliga fobier har börjat kräla som maskar när man lyfter på en sten.

Bobo Karlsson
Uppdaterad 2016-04-29
Publicerad 2016-04-28

URBAN OBSERVATÖR   Ett av mitt livs brutalaste verbala chockupplevelser fick jag på en krog i Chicago. Svensk kamrat i finanssfären hade tipsat mig om en mafioso köttpärla, som tuffade på som om Al Capone fortfarande var vid livet. När jag kliver in i den röda värmen på Gene & Georgetti, så förstummas jag först av ett gäng 80-åriga farbröder som mer eller mindre somnat med haklapparna på lunchen, omgivna av sina livvakter. En kort diskussion utspinner sig mellan mig och ägaren Tony i baren, som plötsligt nästan ropar till mig så att hela restaurangen ska höra: ”Visst får ni plåta, maffian är ju som Hollywood, de älskar att komma i bild, helst med en politiker.” 

En jovialisk stammis, som påstår sig vara ställets advokat, insisterar på att presentera mig för en annan gäst. ”Han är den viktigaste gästen här, han känner alla som är värda att känna i Chicago”, säger han och introducerar mig som ’svensk förstagångsbesökare’. Den elegant gråhåriga mannen med den rätta Miamifärgen skiner upp, visar tänderna och det bredaste Las Vegas-grinet, reser sig upp från bordet och kommer med sin utgångsreplik: ”Har ni gripit Palmemördaren än i Stockholm?” Minst sagt förstummad över frågan får jag, efter några sekunders för lång tystnad, förstås ur mig ett svenskt jättemesigt och för lågt ’nej’. Varpå han dräper till med sin hårda Chicagojargong: ”Det är det som är problemet med sådana  länder som Sverige. Ni vet inte vem mördaren är. Här i Chicago vet vi vem som mördar vem!”

Vet inte varför, men när Mehmet Kaplan står där med Stefan Löfven på presskonferensen, efter att ha lämnat in sin avskedsansökan, så skenar tankarna för en stund iväg till just Chicago. Till dess har jag lite trott att kontakter var viktiga för en politiker – även farliga förbindelser, dirty connections. Här står mannen med 50 nyanser av raka puckar rakt in i den muslimska världen – och dessutom med Turkiet som specialämne! Det är inte var dag man hittar någon som är lika insatt i Turkiet som DN är i Polen. Han känner de onda, de goda och de sjuka.

’Tajmingen kan inte bli bättre’ snurrar det i min hjärna. Precis när Turkiet oblygt vill nafsa även på vår pressfrihet, när Sverige kanske skulle kunna ’bygga broar’, få till en försoning med armenierna. När Sveriges regering mer eller mindre lagt karbonpapper och tagit Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik rakt av, när EU nu står där med brallorna nere – hjärtlöst och själlöst plus alltmer framstår som ett slags ’dumskallarnas sammansvärjning’ och lite snyggt försöker förhandla bort flyktingströmmarna med hjälp av miljarder och åter miljarder euros – med Turkiet av alla auktoritära galenpannor. Ja, då står just vår bostadsminister där med världens mest oslagbara ’cv’.

Fantasin fortsätter att skena. För några sekunder ser jag Mehmet Kaplan sitta där mittemellan Angela Merkel och Stefan Löfven, mittemot sitter Recep Tayyip Erdogan, djupt imponerad av just den svenska expertisen. Den svenske statsministern lägger fram att vi själva en gång utgjorde spjutspetsen inom människosmuggling – och har ett långt utlägg om vår egen ’golden boy’ i det yrket: Raoul Wallenberg. 

Skrattande tänker jag på Tanger och de vilda fria åren från 1923 och fram till 1956 då staden rattades som en ’internationell frizon’ av åtta länder, däribland Sverige. ’InterZone’ som William Burroughs kallar Tanger i sin kultroman Naked lunch. Det är väl enda gången som vårt land, oftast utåt så nolltoleranta och välpolerade, har deltagit i att mer eller mindre öppet godkänna bordeller, droghandel, spionage, vapenhandel, penningtvätt och människosmuggling. 1942 hade Tanger femton synagogor, tretton moskéer, sex katolska kyrkor och tre protestantiska. Viktigare för det så attraktivt skamfilade ryktet var dock tolv så kallade ’europeiska’ bordeller och femton ’muslimska’. Inte minst var ett av stadens vassaste kort de berömda arabiska ’pojkbordellerna’. 

När jag nyligen satt där på gamla kära Café Hafa, så är det som om tiden stannat av, när man sveps in i samma rök av kif och doft av hasch, som alla andra som suttit här genom åren. Då, när det var européer som var på flykt, så var ju människosmuggling något ”fint”. I dag, när det är fattiga araber och afrikaner som sitter här och blickar mot Europa, så har samma yrke fått något mer kriminellt över sig. 

Bryskt vaknar jag upp ur min fantasis utsvävningar. Jag sitter ju för guds skull i min fåtölj och stirrar rakt in i Rapport, Aktuellt, Agenda, Opinion Live. En middag 2009 har nu utvecklat sig till ett slags civilisationernas krig. Islamismen kryper nu, enligt någons uppgift, som en orm nu inte bara in i miljöpartiet, utan riksdag och regering. Säga vad man vill om de svenska medier som så ofta beskylls för att vara helt vänsterstyrda. Deras favorittaktik är i alla fall att helt ogenerat utnyttja den yttersta högerns gamla spöke; McCarthyismen och ’guilt by association’.

Då på det glada 50-talet, under det kalla kriget och fram till IB-affären var det en kommunist i varenda buske, en ’röding’ i varje fackförening, inte minst på redaktionerna. Nu plötsligt ’vart jag mig i världen vänder’ är det en islamist. Men ytterligare ett etikettsbrott har begåtts, utanför Magdalena Ribbings Richterskala.

Kaplan har, som så många andra ’naiva’ (årets modeord?), missat att den tidigare så komiskt legendariska varningsklockan och repliken, ständigt framförd av John Cleese – Don’t Mention the War! – på 70 år vandrat från Andra Världskriget till Israel-Palestina konflikten. Om islamismen är på väg in i partipolitiken, så har ’Israelismen’ redan intagit medierna – tyst rättar de flesta in sig i leden, vem vill ha ’Berufsverbot’?

Själv brukar jag alltid pigga upp en tråkig middag med: ”Varför får inte Ryssland ockupera Ukraina, när Israel får ockupera Palestina?”. Från och med denna vecka kan man ju även addera: ”Varför får inte den turkiske ambassadören försöka påverka TV4:s innehåll, när den israeliske ambassadören får förstöra konstverk, stoppa debatter i radion?". Och mitt under det yviga yttrandefrihetsbrölet direkt efter Charlie Hebdo-massakern lyckas få public service att till och med radera sin hemsida – snacka om främmande makt och ”Israelism” rakt inne i högsta mediehönset! Bara en enda journalist i hela Sverige, Mats Svegfors, reagerade med kraft. 

Men nu är det som det är, Kaplan har klampat i klaveret. Giljotinen från det militant och ortodoxt sekulära Frankrike var framrullad. McCarthyismen från det sämsta av USA hade intagit sina ställningar. Det svenska bondska byskvallret blomstrade på högsta nivå, Kalle Blomkvist och Ebbe Carlsson fnissade i kulisserna. Den smått medeltida häxprocessen kunde börja. Det flimrade för ögonen och plötsligt såg Anna Hedenmo i Agenda ut som en Stig Järrel i ’drag’, som hämtad ur Alf Kjellins och Ingmar Bergmans oförglömliga film Hets. Hon spelade bara den sadistiske latinläraren ’Caligula’. Och när Pekgul försökte skrämma upp oss med att det minsann finns islamister även i moderaterna, avbröts hon bryskt, nästan som med ett slag av den järrelska pekpinnen. Ungefär – ”fattar du inte att vi håller på med ett lustmord på miljöpartiet!”

Så poppar näste man upp i rutan, Yasri Khan – blir rikskändis som ”han som vägrar hälsa på kvinnor”. Trots att han hälsade ytterst vördsamt, fast på sitt sätt.

Blir nästan lite avundsjuk, varför kunde han inte ta kvinnor i hand och istället hälsa på oss män så där? Gör mitt eget snabbresearch bland cirka 15 kvinnor – bara tre-fyra har den där förnärmade ilskna tonen, som medier piskade fram. Resten verkar vara ganska oberörda av ståhejet, pratar om sina utlandsresor, olika sätt att hälsa.

Om Kaplan knappast tonar fram som ett charmtroll i rutan, utan snarare blir busen som politiker, så verkar Yasri Kahn skickligt nästan lite tillspetsat bli något av en ’modern svärmorsdröm’.  

Har genom åren pratat mycket med vänner som levt under Franco samt militärjuntan i Argentina. Om man inte var i skottgluggen politiskt eller sexuellt, vad var det då man led mest av. Nästan alla svarade; den totala humorlösheten hos nästan alla auktoritära regimer. I vårt lätt ’auktoritära’ och hysteriska tonläge som plötsligt blev allenarådande senaste veckorna, när medierna satte in sin kollektiva mentala våldtäkt av enstaka politiker, språkrör, så var det väl en gnutta humor som saknades mitt i den så hotande islamismen, den påstådda totala avsaknaden av omdöme – och den onämnbara Israelismen.

Lenny Bruce, alla ståuppkomikers stora idol, drev en gång vasst med stämningarna i New York: ”Bor man i en småstad är man inte jude, även om man är det. Bor man i New York är man judisk, även om man inte är det.” Detta synsätt tror jag är det som är attraktionen med just städer som New York. Vi blir lite judiska, svarta, rika, konstnärliga, gaya – vare sig vi vill det eller ej. Och det är en pluralism och mångfald som smittar av sig. Det många besökare inte tänker på är ju att det nästan inte är någon integration, alla bara är.

Apropå seder och bruk; ”i Sverige tar vi varandra i hand”. Mina tankar går till en amerikansk entreprenör, som själv berättade att han var tvungen att byta ut sin ack så professionella svenska representant. Varför? Jo, en gång om året tvingades han att på sitt Sverigebesök bada bastu naken med den svenske företagaren och hans fru. Underförstått; så här gör vi i Sverige, vi skakar inte bara tass.  

För några år sedan på mitt kafé i Paris, ser jag plötsligt många hejdlöst skratta åt nyheterna i en påslagen tv-kanal, som fördomsfullt släpat fram en stackars muslimsk fransman med ett Khomeini-liknande utseende. Hans beslöjade bilburna hustru hade stoppats några dagar tidigare, ansetts som en trafikfara.  Triumferande tror de sig nu ha upptäckt att kvinnans man har fyra hustrur, självfallet något otäckt, förbjudet och icke-franskt. Varvid han pillemariskt svarade att ”bara en är min hustru, de andra tre är mina älskarinnor, jag är sååå fransk!” Och det gick rakt ut i etern.

När jag flyttade in min lägenhet, belägen i en gullig kullerstenbacke upp från Ipanema alldeles under den lilla favelan Cantagalo, tror jag först att jag har något som liknar en hemlighetsfull moské snett över gatan,  på grund av de svartklädda nästan hårt beslöjade kvinnorna. Det visar sig vara en ultraortodox polsk katolsk kyrka. Första året pågår ett vilt krig mellan chockpolisstyrkan Bope och favelans unga gangsterliga. Ett par gånger i veckan är det full skottlossning från polisens helikoptrar in mot tonåringarna i Comando Vermelho, mitt hus sveps in i rök, portvaktens son bygger småhus av hylsorna som regnar från himlen.

Först tänker jag inte på kyrkklockornas ringande, tills en granne berättar hemligheten. Den pragmatiske ortodoxe skäggprydde prästen har de rätta farliga förbindelserna. När gangsterligan och Tropa Elite är färdiga med sitt Paarapapapapapapapapapa så ringer de helt enkelt sin polare prästen – som då ringer i kyrkklockorna; ’faran över’! Då kommer de små skolbarnen småspringandes i sina uniformer. De vuxna invånarna mer tyst gående nedför backen på väg mot sina jobb. Ingen säger ett ljud, alla tittar ned i marken – en märklig blandning av rädsla, ilska och uppgivenhet. Fåglarna hörs återigen kvittra i djungelvegetationen. Och jag kan lämna skrivkrampen, kila ned till bageriet. 

Vet inte varför jag tänker på Yasri Khan. Den lilla koll jag gjort med mina polare, mänskliga kontakter ute i periferin, påstås han vara just en sån, som känner människor ur alla läger, bygger broar mellan kristna-muslimer-sekulära, väcker hopp om att något trots allt går att förverkliga, där många ljus ständigt släcks.

Men att den klåfingriga ryggmärgsjournalistiken lystmätet nu bara satt kniven i något utan att reflektera, förstärkt alla tänkbara fördomar, nästan eldat upp en lynchmobb. Att helvetet alltid är ’dom andra’.

Bobo Karlsson, krönikör på Realtid Helg, kommer återkommande att skriva lättsinnigt om det lite djupare, försöka förklara det viktiga i ytliga fenomen. Hans böcker Urban Safari och Urban Safari 2 (båda Norstedts) handlar om tolv storstäder vardera.

Platsannonser