Den brittiska förvaltaren Neil Woodford och hans fondbolag Woodford investment management har fått det mycket hett om öronen när det nyligen visade sig att hans gigantiska ucit-fond (en fond som skall gå att köpa och sälja andelar i dagligen) Equity income fund har stängt möjligheten till uttag.

Förklaringen är att en längre period med mycket svag utveckling för fonden fått många andelsägare att tröttna. De stora uttag som plågat fonden har satt press på fondens illikvida eller onoterade tillgångar där vissa innehav inte går att sälja för att möta uttagen från andelsägarna. Därför har fondens tills vidare stängts för uttag.

Detta är inte första gången som en stor europeisk fond hamnar i en likviditetsfälla. Den schweiziska fondförvaltaren GAM råkade illa ut för en tid sedan när en av förvaltningsfirmans flaggskeppsprodukter fick samma problem som Neil Woodford idag lider av. “Stjärnförvaltaren” fick sparken och GAM försöker, ett år senare, städa bort illikvida tillgångar som finns kvar. Även denna fond var en ucit-fond, som skall gå att köpa och sälja på daglig basis.

Händelseförloppen i de här två fallen är sannolikt inte isolerade fall, utan kan säkert dyka upp inom andra förvaltningsorganisationer i europeiska länder. Processen att göra sig av med illikvida värdepapper riskerar att sprida sig till andra förvaltare eftersom pressen på tillgångspriserna i samband med omallokeringen i portföljerna kan utlösa liknande negativa reaktioner hos andra förvaltare som i sin tur måste börja städa; en negativ spiral helt enkelt.

Förklaringen till att stora ucit-fonder väljer att investera i illikvida och onoterade tillgångar handlar om jakt på avkastning. Det har blivit allt svårare att skapa god avkastning i nuvarande ränteläge. Avkastningsjakten leder vissa förvaltare ut i svåranalyserad och ogenomtränglig terräng. Det kan, till exempel, handla om portföljinvesteringar i obligationsmarknaden i emerging markets, där politiska och ekonomiska förändringar snabbt kan torka upp likviditeten. Eller att förvaltaren väljer, som i fallet med Neil Woodford att investera i onoterade bolag som går snett och inte går att ta till börsen.

Delar av skuldbördan faller också på lagstiftaren och de europeiska regulatoriska myndigheterna. Inom EU får 10 procent av portföljen vara illikvid i en ucit-fond. Definitionen av illikvida tillgångar är också aningen oklar, vilket gör att många portföljförvaltare förmodligen har en större andel illikvida portföljinnehav i praktiken, vilket är synonymt med förhöjd risk

Det finns en diskussion dels om definitionen av illikvida tillgångar och dels en debatt om hur mycket illikvida tillgångar som skall få finnas i öppna ucit-fonder. Händelserna kring Woodford investment management och GAM lär driva på förändringar av regelverket och nya regler. Från industrins sida finns ett motstånd mot ytterligare regleringar, vilket är förståeligt i spåren av den regelstorm som träffat industrin efter finanskrisen. Finansbranschen är regeltrött helt enkelt. Ett vanligt argument från förvaltningsindustrin är att branschen inte är systemkritisk, till skillnad mot bankerna.

Tidigare förslag om att stora fondförvaltare måste ha en viss andel kontanter för att kunna möta stora kunduttag har avvisats av industrin med argumentet ovan. Förklaringen till motståndet mot förslag är dock främst kommersiellt; en hög kontantandel påverkar avkastningen negativt. De regulatoriska myndigheterna och lagstiftaren har dock fått vatten på sin kvarn av händelserna kring Woodford och GAM.

Ett nytt förslag som troligen kan införas med hänvisning till Woodford och GAM är flaggningsregler kring illikviditet i tillgångsportföljen, det vill säga att förvaltningsorganisationerna måste meddela andelsägarna och de regelefterlevnade myndigheterna varje gång vissa tröskelvärden överskrids.