Foto: Pixabay
Krönika

”Fakify ” och ”TillyouMakify erövrar världen

”Fake it till you make it” är ett av de främsta budorden i Silicon Valley. Det är visserligen inget nytt förhållningssätt i affärslivet och inte så ovanligt i finansvärlden heller sedan familjen Medicis dagar. Det skriver Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall
Uppdaterad 2020-09-11
Publicerad 2020-09-11

Grundkursen för detta är ju det gamla ohederliga spelet, bluffpoker. Att göra allt för att hindra att någon synar de kort man har på hand och föröka se ut som om man just fått ihop minst en färg är huvudstrategin. För att underbygga ”jag-har-minst-färg-storyn” går man ”all-in” med förhoppningen att de andra ska ge upp. Det gäller att få dem att tänka att deras triss eller stege inte kommer att räcka för att kamma hem potten.

De som gått bluffpokerkursen i Silicon Valley har fått hjälp att sätta lite extra valör på sina kort, genom att det finns riktiga storys om hur bolag gått från garaget till världsdominans på några decennier. Dessa har vänt upp och ner på marknaden och sopat mattan på många branscher, varit ”disruptiva” som det heter. Amazon, Google och Facebook är väl de främsta exemplen.

Det gäller således att se riktigt ”disruptiv” ut, kanske bära en svart polotröja, och sköta snacket efter detta. Motspelarna kanske sitter på kåk, men det gäller att få de på andra sidan bordet att tänka att enligt de nya ”disruptiva” reglerna så kanske det är ”kåk i färg” eller kanske till och med en ”hålstege”, som gäller.

Men även i Silicon Valley går det minst 99 bluffar på 100 händer. Några lyckas överleva länge på ”all- in-strategin”. Skjutshjälpsföretaget Uber är kanske det bästa exemplet. De har ännu inte lyckats visa att de har en affärsmodell som håller ens på de marknader som de har varit verksamma på sedan starten. Detta trots att dess stora fördel, ”arbetsrätts-arbitrage- modellen”, som FT Alphaville benämnt den, gör att deras ”uppdragstagare” har mycket sämre ekonomisk trygghet och tjänar mindre än konventionella taxiförare.

Kontorsuthyrningsföretaget Wework körde länge med att just deras kontorshotell var på något sätt lite mer ”disruptiva” och till och med mer ”digitala” än ett vanligt kontorshotell. Det höll fram till att de skulle börsnoteras. Värdet sjönk från det tänkta noteringsvärdet på 47 miljarder dollar till en tiondel.

Mest ”abrakadabra” har det varit runt de teknologiföretag som sökt att vända upp och ner på, ”disrupta”, finanskapitalismens kärna, bank- och betalningssystemet. Det handlar om så kallad ”fintech”. Problemet är att där finns inte så många bra ”storys”. Betalningsförmedlaren Paypal är en förstås. Med sin kursdubbling sedan 30 mars har de ett börsvärde på 220 miljarder dollar, vilket gjort att de nu värderas dubbelt upp mot Citygroup och Wells Fargo och tre gånger Goldman Sachs. Men med ett P/E-tal på 90 så är de förstås långt in på bubbelterritoriet. Men deras styrka är storleken, som kan ge dem den eftertrådda ”nätverkseffekten” vilket gör att konkurrenter som Klarna har svårt att någonsin tjäna pengar, annat än som nu genom skyhöga avgifter på kundernas sena betalningar.

Inom ”fintech” hittar vi också den renodlade bluffen, det tyska betalningsföretaget Wirecard, som lyckades med konststycket att bluffa upp både omsättning, resultat och en jättekassa. Deras revisor EY var så betagna i denna ”story” att de inte ens bemödade sig att få ett verifierat kontoutdrag från banken.

Och inom ”fintech” har det lanserats en hel del stickspår som inte leder eller kommer att leda någonstans. Kryptovalutor är en sådan. Det är ett regelrätt bluffmakeri rakt igenom. Den underliggande och revolutionerande ”blockchainteknologin” kanske kan komma till användning någonstans i något sammanhang. Såhär långt syns de dock inte till. Det grundläggande problemet med kryptovalutor, typ bitcoin, är att de grundar sig på libertariansk teologi eller mytologi, om att valutor och pengar är ett ”hittepå” redskap som stater använder sig för att långsamt men säkert suga åt sig spararnas välstånd genom inflation. Men valutor och dess värde backas upp av någons åtaganden, skulder, och är beroende av deras underliggande betalningsförmåga. Vad gäller stater så är den främsta intäktskällan beskattningsrätten. En ”bitcoin” som inte backas upp av något har det inneboende värdet noll och intet.

”Peer-to-peer lending” är ett annat stickspår. Tanken var att genom att ”digitalt” koppla ihop enskilda sparare och låntagare skulle man kunna runda det traditionella banksystemet, och därmed undvika deras stora kostnadsmassa och kapitalkrav. Både sparare och låntagare skulle få högre respektive lägre räntor än om de gått igenom det traditionella banksystemet. ”Peer-to-peer”- företagen skulle inte ta några risker men tjäna en skärv genom sin förmedling. Problemet var bara att det inte funkade och kommer inte att funka så bra.

Risken i de enskilda transaktionerna är och var alldeles för höga. Då kom man på att det var bättre att ”poola” sparare och låntagare för att få ner risken. Och genom att gå in med eget riskbärande kapital så kunde man även sänka risken ytterligare. Kort och gott hade man uppfunnit något som skulle kunna kallas för en bank. Problemet är att banker med denna modell har funnits i 500 år.

Egentligen skulle denna krönika ha handlat om svenskt ”disruptivt” företag som startade som ett ”peer-to-peer”-företag med den ”disruptivt” klingande ändelsen” -fy” i sitt namn. Jag ska återkomma till dem. Det kan bli roligt, eller möjligen tråkigt, för de berörda.

 

  

Platsannonser