Annons

Annons

Ekonomiska krisen kan skapa deflationsspiral

Realtids krönikör Per Lindvall befarar att den ekonomiska oron och volatiliteten kan bli ännu värre. I värsta fall kan fallande tillgångspriser utlösa en negativ och svårhävd deflationsspiral.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. Har du synpunkter på Pers krönika? Skicka gärna ett mejl! Adressen är: per.lindvall@realtidmedia.se

Handelskriget mellan USA och Kina är ingen vacker syn. Men det är inte de höjda tullarna och aktiv försvagning av yuanen i sig som oroar. Det största bekymret är att den ekonomiska stressen kan få de skuldfyllda balansräkningarna att börja vobbla, vilket brukar leda till politisk oreda i en negativ feedbackloop. 

I dessa volatila dagar, VIX-index för både aktiemarknaden och politiken – om det fanns något – är på topp. Så det saknas det inte saker att oroa sig. Vi har de sedvanliga härdarna som Brexit, där ett oordnat utträde ser allt sannolikare ut, en amerikansk president som twittrar utspel efter utspel, ett EU som framstår som allt mer beslutsoförmöget, en kräftgående eurozon där de makroekonomiska verktygen är inlåsta (läs finanspolitik), samt Mellanöstern med den eskalerade konflikten mellan shiamuslimska Iran och de sunniarabiska Gulfstaterna uppbackade av USA och även Israel. 

Men till dessa kan vi lägga demonstrationerna i Hong Kong och hur Kina kommer att agera. För i ett större perspektiv handlar detta om omvärldens förtroende för Kina, då detta territorium fortfarande är den viktigaste porten till Kina. En alltför hårdför reaktion, likt massakern på Himmelska fridens torg i Peking för 30 år sedan, lär få omvärldens demokratier och investerare att reagera med mer än ord. Det stora frågetecknet är förstås hur Kinas skuldtyngda ekonomi ska klara detta. Räkna med att vi kommer att få läsa mer om ”Japan-scenarios” för den kinesiska ekonomin. Att ett land är en stor nettofordringsägare gentemot omvärlden är ingen garanti för att ett lands ekonomi inte kan gå i baklås. Så såg det ut i Japan liksom i USA på 30-talet. 

Annons

Annons

Vi kan även lägga till Indien och Pakistan, där den indiska regeringens beslut att ta bort delstaten Kashmirs (där muslimer är i majoritet) speciella status och istället ta direkt kontroll hettar till den mer än 70-åriga konflikten mellan de båda kärnvapenländerna. Och utan större ansträngning kan man hitta flera problemområden.

I denna oreda saknas det inte domedagsprofeter. Den japanska investmentbanken Nomuras Masanari Takada skriver om en växande sannolikhet för ett ”Lehman-liknande” efterskalv senare i höst. Även om Takada tror att amerikanska Fed kommer att kliva fram med ytterligare räntesänkningar, så lär det inte hjälpa när efterfrågan på aktier och viljan att ta på sig risk har underminerats samtidigt som fundamenta och intjäningen befinner sig i utförsförsbacken. 

Samtidigt har marknaden skakat av sig sådana här orosmoment förr, senast i höstas. Och den fundamentala påverkan på de genomförda åtgärderna är inte så stora. Nobelpristagaren Paul Krugman skriver i New York Times att det tioprocentiga tullpåslaget på amerikansk import från Kina på motsvarande 200 miljarder dollar ger en negativ påverkan, motsvarande en skattehöjning, på 0,1 procent av BNP i USA och en negativ påverkan på 0,15 procent på Kinas ekonomi. Den svagare yuanen ser Krugman också som en naturlig reaktion för ett land vars exportsektor drabbas av extern motvind. Krugman jämför nedgången på 2 procent med den nedgång som pundet erfor på 9 procent i samband med Brexit-omröstningen. Att Kina skulle vara en valutamanipulatör ger inte Krugman mycket för. De senaste sju åtta åren har inneburit det omvända, Kina har hållit uppe sin valuta, inte minst för att stävja problemet med kapitalflykt.

Men det som gör att det är svårare att skaka av sig dagens oro är att det är så hopplöst att se vart den här utvecklingen ska ta vägen. För både Donald Trump och Xi Jing Pin är det viktigare att inte tappa ansiktet än att hitta en pragmatisk lösning.

I detta krassa omvärldsljus är det högst förståeligt om företag börjar syna sina investeringar extra noga och i många fall väljer att avstå. Det samma gäller på konsumentsidan, där denna oro kan ge en extra sparimpuls. Och paradoxalt nog så är det detta som är den sämsta utvägen, att företag och hushåll börjar sparar, för högt skuldsatta ekonomier, och där får vi räkna in Sverige med våra högt skuldsatta hushåll. För ett synkroniserat sparande slår direkt mot efterfrågan i ekonomin. Och börjar tillgångspriserna falla så spelar de låga centralbanksräntorna mindre roll. För om riskpremierna börjar stiga samtidigt som allt fler drar åt svångremmen och några tvingas likvidera sina positioner så kan vi få en svårhävd deflationsspiral på halsen. Men där är vi inte – ännu.

Läs allt om:

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna